Om litet drygt ett dygn skall projektplanen till specialarbetet (som det hette åren innan det som var "min tid", men någon specialare handlar det inte om; det handlar inte om något alls) vara inlämnat, och tänka sig att det varken är påbörjat eller uttänkt! Jag kommer med andra ord i morgon kväll att sitta och blåljuga ihop en historia om vad jag grundat mitt val på och vad dess syfte är (jag kommer inte erkänna att jag inte har några intressen för tänk den tabu det är att inte ha något i livet som skänker tillfredsställelse, som om det är något man gladeligen valt). Jag vet varken eller utan gör det endast för att ha något väsentligt att överföra den vardagliga livsångesten jag ständigt tampas med på, för ingenting jag gör duger. Jag vågar aldrig lossa tyglarna och leva ut mitt rätta jag, jag tillåter mig inte att försöka utvecklas, ta in lärdom och mogna som kvinna eftersom jag är livrädd för förödmjukelsen jag känner vid misslyckanden. Därför förblir jag odugligare än genomsnittssvensken (det är odugligt) och min feghet är beklaglig. Varför bär jag den jämt med mig? Ingen ser, ingen hör och det är absolut ingen som bryr sig; där finns inte någon som inte kan bry sig. Rummen står tomma. Vem har jag att skämmas för annat än mig själv?

Mina halsmandlar (tillsammans med "sömndrucken", "bebismage" och "navel" svenskans värsta ord) smärtar och datorn går långsammare än någonsin, speciellt vid blogg.se-visiter. Har tvingats starta om den två gånger under skrivandet av detta minimala inlägg lika ointressant som min hemelektronik. Men för att "rycka upp mig" och se till att något fortsätter åt rätt håll skall jag i morgon bitti för en gångs skull ta mig hela vägen till gymmet och hoppas på att komma längre denna gång än att sluta någonstans mellan stirrandet på vikterna och på svettdropparna rinnandes längs de företagstshirtklädda sjukgymnasternas nackar.