När man en gång flyttat vill man inte återvända till det man flydde från. Ju äldre man blir desto större blir längtan att slippa de eländiga individer man tvingas lyssna på och göra sitt bästa för att ignorera. Hennes närvaro gör mig sjuk. Inga ord behöver utbytas, det räcker med att höra hennes skrikiga domderande röst, men att få en lägenhet är som alla vet omöjligt (allra mest ettor, tvåor är något enklare men vad i all världens dar skall jag med en tvårummare till?). Till dess att jag stått i kö tillräckligt länge får jag nöja mig med vad som är och drömma om den fantastiskt eleganta inredning jag kommer att välja ut med sådan omsorg att guds änglar fäller glädjetårar i elefantstorlek. Men jag reder mig. Och något CSN blir det inte fick jag bekräftat idag. Men jag reder mig. Så länge jag nöjer mig går allt väl (även om jag skulle trivas som bara den i bostaden ovan på hela 43 kvadrat).

Nu skall jag, hungrig som den värsta av mormorsfrestade vargar, bege mig till stan, framkalla röda fläckar och cancer på annan väg än genom kosmetika. I bil, förstås. Buss åker jag inte osminkad. Det är nog svårt att visa sig utan med keps. Det händer faktiskt inte ens. Jag har däremot en ny kofta jag vågar visa mig i, men svart är alltid svart och ingen märkbar skillnad är från det man annars bär. Ingen kommer ändå få se den under ytterklädernas årtid. Dessa förbannade ytterkläder. Jag tillhör dem som går utan tills första snön är kommen, och då får andra tänka vad de vill ("nej, men usch! ta på dig något flicka! jag blir förkyld bara av att se dig!"). Jag har så mycket överskottsfett att ingen lusekofta behövs.