Jag säger då det! Oy, vilken kondition man fått med tiden! En gång kunde man bekymmerslöst promenera från stadsdelscentrum till ytterdörr, men idag var det alldeles fantastiskt kämpigt! Nog för att det blåser som en annan orkan, är en 100% rak sträcka vilket psykar en (mig), att jag var så dum att ta min tätaste jacka och vägrar sakta ned för att njuta av asfalten och de numera dräggbebodda 50-talslägenheterna, men kom igen, en kilometer skall inte få en att svettas! Jag vill inte ens tänka på hur mycket jag omedvetet måste ha runnit bort förra sommaren under sexkilometersmilsvandringarna.

Jag hatar att få mina ömma punkter tryckta på. Jag kan inte ta kritik, men det är sådant man måste lära sig. Lika bra att få det bortgjort och ta till sig av den när den är konstruktiv och inte består av ett prepubertalt "det var bara så dåligt av dig!" Så, hädanefter är det min uppgift att se till att jag håller mig i schack. Jag är 20, inte två. Det blir nog ett mantra på det: Jag är 20, inte två. Jag är 20, inte två. Jag är 20, inte två. Jag är 20, inte två. Jag är 20, inte två.
Så. Nu har det trängt in genom öronen och jag är som pånyttfödd! All divalater är borta! Bäst att fortsätta med flåset då innan första snön (jag har inga vinterskor, utom ett par det skriker litet väl mycket lönnebergatiotal om), så att jag kan säga detsamma om det. Att gå av två busstationer tidigare utan att gå in i närliggande butik är väl en godkänd början. Jag har ju ändå ingenting att göra de där tio minuterna när varje dag slutar tolv (gode jag, ge mig en hobby som går ut på annat än att dra kortet genom en ruinerande apparat - jag kan väl åtminstone börja läsa eller skriva?). Ju fler trauman, desto mer för mig att blogga om. Nog för att hela jävla livet är ett enda stort innehållslöst trauma. Igår hörde jag t ex en dålig låt, och när jag gör det kan jag inte låta bli att skämmas. "Varför?" kan man ju fråga sig. Det är inte jag som uppskattar den och ingen lär kunna misstänka det heller då jag sitter själv framför datorn. Möjligtvis de som spionerar på mig genom ogräset utanför fönstret. Jag är ju en så intressant person att man inte kan låta bli.

Hittade mitt busskort jag var övertygad om att jag tappat i lördags (sämsta lördagen). Efter att ha gått igenom alla fyra väskorna (visst har man ett brett utbud av de små liven!), köket och datorrummet hittar jag den vid närmare inspektion i en av väskorna, som utöver det var tom. Det måste ha med ögonen jag nämnde i förrgår att göra.

Tisdag, onsdag, torsdag... vad almanackan än säger är allt en enda utdragen måndag. Då jag skrev rubriken  trodde jag uppriktigt att det var det.

Tillägg 13:00: För övrigt förstår jag inte varför någon väljer en adress som bloggagratis.se när det finns blogg.se.