Jag är stressad som få och helt ur gängorna. Inte bara just nu, utan har varit en lång tid. Sedan årsskiftet har just denna känsla suttit i för att vara exakt. I morgon bitti har jag prov om stumfilmstiden och får jag inte MVG på det kommer jag att skämmas över mig själv. Mer än vad jag gör i dagsläget när det känns som om allt som kommer ur mig skulle kunna vara hämtat från "Veckans värsta" eller bara "Dum och dummare-bladet". Inte för att de få betyg jag får nu kommer att spela någon roll då jag måste göra om alltsammans, men det känns som en principsak att kunna för egen del. Tråkigt för mig att jag är hiskeligt dålig på namn. Och ansikten (med vissa undantag, det finns sådana man känner igen utan att ha sett dem tidigare tack vare ren intuition, men det tänker jag inte tala om här). Jag har sedan i höstas gått omkring och grubblat över vem som är vem av två helt olika personer inte det minsta lika varandra, som inte har något med den andra att göra (vad jag vet, jag vet ens inte vilka de är), och det med mycket annat gör mig galen.

Betygen som inte finns, ja. Snart är det för sent att anmäla sig till folkhögskola eller komvux och jag har fortfarande inte beslutat mig för vilket jag skall välja. I och med att folkhögskolans allmäna linjer är som ett andra gymnasium kommer atmosfären att vara trevligare och jag får chans att ta ut mina sociala behov där, men jag kommer också att bli fast där i tre år eftersom man läser läsårsvis. Tre år är ett stort "aldrig i livet" för mig varför jag innerst inne också vet vad som känns bäst: Jag tänker inte vara 24 år då jag äntligen kan säga att jag tagit mig genom något som kunde ha avslutats sex år tidigare. Komvux kommer att vara ett elände, men det är individuellt och jag läser i min egen takt. Det vill säga gånger trettio, för nu vill jag få detta undanstökat så att jag kan bli vuxen någon gång. Första steget? Att våga kontakta studievägledaren, ännu en sak jag skjutit på sedan årsskiftet. Härligt, C!

Denna förbannade framtidsångest! Jag avundas de som ser fram emot sin student så otroligt mycket, samtidigt som jag blir fruktansvärt bitter när ingen verkar ha förståelse för hur jobbigt det är att lyssna på när det ligger i allas munnar eftersom man aldrig kommer få uppleva något liknande själv. Framtidsångest och svidande tårar som blöter ner huden och framhäver stanken från hudlotion med svag brun utan sol-effekt (för givetvis har jag drabbats av okända utslag jag inte vågar riskera genom solariebesök ifall de skulle förvärras). Nej, om ni ursäktar, så tänker jag gå och gråta ett slag innan jag fortsätter att traggla mig genom tjugo sidor till ingen nytta.