09:00 i morse satte jag min breda i frisörstolen och fick slingor i hela huvudet efter att ha tampats mot regnrusket utomhus. Jag äcklas av att se min ansiktsform och asymmetri i spegeln, men älskar att få väldoftande märkesprodukter jag aldrig skulle betala kletat på mig (nåväl, Wella tillhör väl inte de exklusivare) och är nöjd med resultatet fastän det känns väldigt guldskimrande när man tidigare inte haft några pigment alls. Färgen är dock snarare beige vilket gillas och äntligen kan jag sluta bekymra mig över irriterande utväxtränder! Ett besök till då denna gått ur (två veckor eller två månader - det är svårt att säga hur länge något sitter i blekta hår) är det enda som behövs innan jag kan återgå till min naturliga färg (lägger upp en före och efter-bild då jag ordnat med usb-kabel). Visst är det inte lika klädsamt som det playboyblonda, men det blir en investering i längden då jag varken har råd eller ork att hålla efter det. Om mina ständiga hårbekymmer är intressanta? Nej. För att nämna något som rör oss alla har Animal Planet har ändrat logotyp. Ful som stryk är den och att den är tänkt att ge ett vuxnare intryck kan de lura i någon annan. Nu matchar den nästan de lama skämten i "Världens skojigaste djur".

Ofantlig huvudvärk som varat sedan jag vaknade halv sex i morse är det som står överst på listan nu, tillsammans med den redovisning jag skall ha i morgon av en text jag inte ens påbörjat. Varför gör jag så här mot mig själv? Var är motivationen? Kanske måste jag hitta den till att börja med, för det är ju ganska tydligt att jag är för tjurskallig för att tvinga mig till koncentration. Tänk om jag klarade att använda tjurskalligheten till något konstruktivt någon enstaka gång.
Jag fick för övrigt precis som jag visste inte kortfilmsrollen, det ringde de och talade om, men jag sörjer inte över annat än den kropp som orsakade nederlaget. Manuset var pinsamt dåligt och jag är inte i skick för sådant spektakel nu. Tid för att beklaga mig i bloggen med sjunkande läsarantal däremot, kommer jag alltid ha. Mig kan man lita på vad gäller allt utom skola och på frågan om jag inte brutit mitt godislöfte (jag kommer att göra det idag).

Igår hämtade jag ut paketet från Ulla Popken (det var sista gången jag hämtade ut ett paket på Hertsön - det kändes vemodigt, och jag hade grav ångest över att åka dit), som jag beställt under en miss i deras system var euro blev kronor och decimaler placerats ut på fel ställe. 147:- för plagg till ett värde av tusentals kronor vid ordinarie pris. Ulla Popken är en dyr butik med kläder passande äldre kvinnor utan smak; käringkläder, kallar vi det till vardags. Jag tänkte "bekosta julen" genom att sälja ytterkapporna vidare, men åkte förbi min farmor och lämnade en marinblå kort kappa värde 799:- till henne då den var alldeles för bylsig på mig tack vare avsaknad av hylla. Hon blev tagen av gesten och det var så glädjande att få se att den passade henne ypperligt! Min farmor tycker liksom jag väldigt illa om sig själv (släktdrag, tro?), men jag hoppas att det skjöt hennes självförtroende en liten bit i höjden då hon såg hur tjusig hon blev. Nu har hon något fint att ha i vår. För egen del kom idag höstens första tillfälle att ta på sig fuskpälsen. Päls den nionde oktober, det säger en del om hur kyligt det hunnit bli.

Igår var jag även och tittade på lägenheten jag skrev om i föregående inlägg. Jag fullkomligt älskade den och kände mig hemma med en gång, men tyvärr är jag alldeles säker på att den kommer tilldelas en litet äldre person med referenser och heltidsanställning som skulle titta på den idag. Jag hoppas, hoppas, hoppas att den på något sätt inte skall passa henne, men hur skulle den inte kunna det när den är helt perfekt? Den har en fungerande radiogrammofon i vardagsrummet! Förstå att jag aldrig kommer att hitta en lika perfekt lägenhet, hur mycket jag den är. Jag ber er att be för mig, för nu finns bara två sorters tårar; tårar från den ofattbara lyckan om (vi vet dock att om sällan finns) jag skulle få den, och tårarna som kommer då mina förhoppningar än en gång krossas, och jag vet inte om min ensamma önskan är tillräcklig.

Uppdatering 17:00: Jag köpte, jag åt, jag ångrade. Det var inte värt sina 20 riksdaler. I stället är det andra dagen i sträck jag haft nära till gapskratt inne på affären då denne kära man suttit på bänken och gastat åt förbipasserande både igår och idag. Jag undrar om han är medveten om att han numera inte bara är en lokalprofil utan även firad filmstjärna?