Dagen såg inte alls ut som den planerades igår. Ingen psykologi (jag antar åtminstone det då det är en minut kvar till lektionsstart och varken lärare eller en av nitton elever syns till) och ändrat schema i matematik. Jag gick till CSN som hade stängt och därefter gav jag upp. Åkte till Örnäset som jag till min stora sorg lämnar i morgon och packade mina påsar. Eller är det verkligen med sorg som jag lämnar? Jag känner sorg över mycket, men Örnäset känns främmande idag. Det är inte vad det tidigare varit. Är inte rädsla därför ett bättre ordval? Jag tror det, för jag är nämligen livrädd.

Den smala kammaren har ett brett element som gör att jag inte kan ha befintlig säng med enorm gavel stående någon annanstans än i mitten av rummet vilket resulterar i att jag inte får plats med några andra möbler (läs: databordet, vilket är det viktigaste av allt - inte ens ett hörndatabord med en diameter på 90 cm är litet nog) och måste besvära hyresvärden trots att jag tidigare idag (innan jag upptäckt detta) sade att sängen kunde stå kvar. Jag sade även att soffan kunde göra det ett tag, vilket jag ångrade samma sekund som jag provade placera de lila kuddarna på den. Det såg rent ut sagt för jävligt ut. Dessutom är den i äkta skinn vilket bara känns så otroligt fel, för att inte tala om obekvämt att ligga i.

Jag hatar att vara så omständig och drar mig för att ringa henne om kontouppgifter nu i kväll för att kunna betala första hyran eftersom jag känner att jag måste få det sagt. Det är ändå jag som skall bo där och med tanke på att de tar ut närmare tusen kronor extra för att tjäna på att få lägenheten uthyrd borde de kunna ha förståelse för att jag vill göra något personligt av det i allt mitt falskt visade intresse. Jag måste ju få ändra mig om jag upptäcker att något inte fungerar och blir väldigt opraktiskt. Det är väl bättre att jag gör det nu innan jag tagit dit fler saker som gör det ännu bökigare då det skall bäras ut? De säger att de inte har plats att ta hem det, men det skall väl ändå inte vara mitt problem i och med att jag numera hyr lägenheten? Jag kommer i vilket fall att få ha soffeländet kvar i några veckor eftersom hon skall fotografera och sälja den på Blocket. Jag försöker intala mig att jag inte behöver skämmas över min velighet eller vara rädd för att hon skall ångra sitt val eftersom ett kontrakt oss emellan redan är skrivet, men jag kan inte. Jag är för snäll för att våga säga något, och det var just så man lyckades pracka på mig godis från Druvans Kiosk som barn. (Minns ni de stora vita skumdelfinerna som såldes för fyra kronor styck? Jag vågade inte säga att jag inte ville ha någon och betalade enligt min syster "glatt godiset de tvingade på mig", men i själva verket mådde jag dåligt över den där delfinen hela helgen, för när man var tio och efter att man börjat försörja sig själv är fyra kronor stora pengar.) Jag kommer i bästa fall att stamma fram önskemålen. (Jag har faktiskt tendens till detta då saker blir alltför jobbiga, har jag fått bekräftat, så även om mitt hår aldrig blir lika flott som Marilyn Monroes - däremot desto flottigare - har vi åtminstone den saken gemensamt.) Vad skall en dam göra? Det blir för trångt som det är nu. Till soffan hör dessutom två fåtöljer som jag inte är i behov av. Som jag även om jag skulle försöka antagligen inte ens skulle kunna klämma ned mina inbyggda, extra breda sittdynor i.

Badrummet är litet och fult med dålig ventilation och jag måste ha köksfläkten på och dörren öppen när jag duschar. Munstycket har en äcklig modern och obehaglig stråle och jag når precis upp att se mig själv i spegeln. Det står en enorm vit garderob med skjutdörrar i kammaren som tar upp mer plats och hindrar mig från att ta dit min vackra byrå, som måste bli lämnad kvar i mina föräldrars skitiga garage.

Jag vill inte flytta, jag vill inte leva och jag har absolut ingen ork till att göra något av det eftersom jag aldrig kommer att trivas där ändå. I stället kommer det vara en ständig påminnelse om idiotens svek som satte mig i en sådan sits att jag blev tvungen att tacka ja för att ha någonstans att bo i fortsättningen. Någonstans att bo och någonting att ruineras av ty när månaden är slut kommer jag inte ha en femtioöring kvar. Jag måste även skaffa hallmatta, skoställ, soffbord, TV, TV-bänk, busskort, dammsugare och ett par vinterskor, men till vilken nytta? Till vilken jävla nytta? Så att jag kan klampa hem slutkörd 16:30 för att försöka göra något äckligt att äta vilket alltid slutar med spagetti eftersom jag varken kan eller orkar laga mat, sätta mig ett tag och låtsas studera men ge upp eftersom det ändå inte vill sig och ägna mig åt deprimerande blogginlägg och slutligen vagga mig själv till sömns i ångestens svettiga armar (om jag alls får sova något) dagligen i ett år till.

Jag kan känna hur det pulserar under huden, hur den vill ha något vasst mot sig och den här gången tänker jag inte stå emot. För vad skall jag med en slät hud till? Det är ändå ingen som vill känna den mot sin.