Stressad, nervös, nervös, stressad. Jag kommer inte på några villkor att godkännas på morgondagens idiotiskt stora prov men får jag IG har jag åtminstone möjlighet till omprov. Jag är betydligt mer nervös inför mötet i morgon eftermiddag, inte för att jag inte vet vad jag skall säga, utan för att jag vet att jag kommer dömas p.g.a. mitt utseende. Jag velar fortfarande över huruvida jag skall ringa dem eller ställa in det eftersom personerna är i min egen ålder och jag en fet halvmesyr med hemska händer och tänder som inte passar för att spela något annat än en strandad val på dödsbädden. Jag måste dock försöka tänka att det faktiskt är en erfarenhet, och bara för att den inte är positiv behöver den inte vara nedbrytande. Det är lika bra att lära sig ta ett nej nu, när hela ens liv kommer kretsa kring det hädanefter.

Jag fick åtminstone en liten mjäkig engelskuppgift gjord idag på BO's Café över en äcklig latté jag gav bort halva av. Den blev rolig vilket känns skönt och otrevligt samtidigt eftersom ingen av de övriga kommer bli lika bra (och jag kommer att visa enorma skillnader på det nationella provet eftersom jag behöver sitta ned och bearbeta saker för att det skall ge resultat; jag är ingen freestyler och skulle aldrig vinna ett spontant battle), men det är väl bättre att lämna in något dåligt och göra det för sent än inte alls.

Once upon a time there was a little girl sitting alone under a tree

Seven years old sucking a lollipop - guess what, that girl was me

Although she wanted to hide everyone could see where she sat

Because she wasn't small at all, in fact she was very fat

Unlike today she was a teacher's pet, one thing that was very telling

Is that she did much yelling, and she hasn't stopped yet

Her parents thought this wouldn't do, to have a child so mad and blue

When she was 7,5 she was no longer under her birch

Instead she found Jesus Christ in the small town church

Then came 13, an unlucky number, she woke up from her childhood slumber

Breaking every little rule, starting with being too cool for school

With combat boots cutting her religious roots
Teenager and her own boss, makes little C to take off her cross

In and out of hospitals, making friends with every nurse

Feeding her with assorted pills to keep inside her purse

Little did she know it would become a curse

Politically active, she often ran from police cars

In company of other hillbillies she could be seen at Willy's

Stealing chocolate bars

Although her past was shady, she has now become quite the lady

But there are complications with some of her relations:

Her ex room mate caused a scene, calling her a drama queen

She has oh so much to give, but suddenly there's no place to live

But her mama didn't raise no fool
Her bad days are gone, she's back in school

Trying times ahead, things have never been this hard

Hitting rock bottom, she's back in her parents' god damn yard

Still so alone and weary, makes her eyes completely teary

Once again wandering in the fog...

What the heck! Read the details on her blog

Texten skulle beskriva en själv vid sju och tretton års ålder samt dagsläget och jag gillar't. Ingen skoluppgift är komplett om man inte får nämna sin blogg, som trots allt är en stor del av dagen! Den som inte tänker "det här måste jag skriva om i min blogg" när något speciellt inträffar 1) har ingen blogg 2) har en blogg men inga läsare 3) ljuger för sig själv (för det är väl självklart att man inte erkänner sådant för andra, det är ju bara genant; om någon skulle fråga ifall jag har en svarar jag "NEJ!" så bestämt att bara det blir misstänkt - även om man är öppen i sin offentliga dagbok är man inte lika glad över att veta att främlingar på stan vet mer om en än vad ens bekanta gör: Privat är jag en väldigt privat person).

Jag har så mycket att göra men gör ingenting, och jag äcklas av mig själv för det. När jag påbörjar något måste jag gå in för just den saken helhjärtat vilket nu har råkat vara mina matvanor. Hela min vakna tid kretsar kring dem och jag tänker på vad jag kan göra när jag gått ner i vikt. Vad det är jag tänker? Inga realistiska tankar, för inte kommer mitt liv bli ett dugg enklare i praktiken bara för att jag minskar i omfång och känner mig litet mindre missnöjd med mig själv. Jösses! Jag är 163 och väger stort oavsett hur mycket jag än försöker, jag är inte 173 och 35 kilo lättare, och går runt och tänker att det en dag kanske, kanske dyker upp ett modellkontrakt. Mitt största "kanske, kanske" är att en gammal otvättad gubbe skall titta uppskattande åt mitt håll i en halv sekund, och inte för att det fastnat toalettpapper under skon eller min klack lossnat och det klapprar extra mycket när jag går.

Måendet har gått hårt åt min hy, som börjat få acne och avsöndrar mer fett än en riktigt fet cheeseburgare. Foundation hjälper inte utan lägger sig som ytterligare ett hudlager och tar fram alla linjer. Hann dessutom inte dricka någon lunch idag varför suget tagit över och jag sitter och drömmer om att av misstag bli instängd i en godisbutik, precis som när man var liten. Helst vill jag sova, men jag måste lägga håret och läsa igenom psykologin en gång vilket dock inte är så bara då det lär ta en timme. Hinner bara läsa igenom den över lunchen i morgon innan det är dags, och då är det redan för sent. Sju ämnen varav två hamnat i skymundan helt (jag skulle ha hunnit göra två kapitel i matte under de veckor jag inte gjort någonting)... Hur skall jag klara detta? Jag är sämst på att bita ihop.