Ångesten 22 dagar senare
OK, nu får det vara nog, banne mig! Kjolen stramar, koftan stramar, strumporna stramar, till och med skorna stramar, och jag har inte råd att köpa en helt ny garderob för att jag inte kan ta hand om mig själv. Det är väl inte konstigt att jag inte orkar med att studera när jag får i mig noll vitaminer och är en hårsmån från att drabbas av skörbjugg (både tandkött och hud spricker på mig), så nu är det gröt på morgonen (jag hatar tanken på frukost, men annars fungerar det inte - det skall vara kanelspäckad havregrynsgröt om det skall bli något av det), middag och frukt på kvällen som gäller. Matdagbok nästa.Hade jag börjat leva bättre den 1 september som jag så öppet och stolt gick ut med att jag skulle göra hade jag kunnat vara fyra kilo lättare nu (det hade varit värt det, till skillnad från alla meningslösa chokladkolor jag slukat). I stället visar vågen mer än vad den gjort sedan februari 2007. Min minsta övervikt sedan 2003 är åtta kilo mindre än idag, och den hade jag omkring jul. Jag överdriver inte då jag säger att det var påsklovet som fick mig att släppa efter. En onyttig vecka och jag är fast i träsket. Jag kan inte balansera det: Det är som att ge en alkoholist en flaska vodka någon gång ibland, och alla vet vilken dålig idé det är. För min egen skull måste jag lägga av helt till dess att jag vet att jag kan unna mig något utan att drabbas av återfall, och för det krävs att jag avstår från allt dåligt åtminstone några veckor i sträck (självklart är det mer egentligen - jag skulle behöva ett år och ett lika långt medlemskap i Viktklubb - men så stark känner jag mig faktiskt inte). I kväll är det jag som åker och handlar, och fäller x antal tårar över att jag har noll koll på vad jag kan göra av ingredienserna. Jag hatar mat, jag hatar mat, jag hatar mat. Jag hatar smaken av tillagade mål, att jag inte kan leva utan det och att jag inte kan leva utan sockerchockar som förstör mig utvändigt, för jodå, det kan alltid bli värre än vad det redan är. Tro det eller ej, men man kan alltid bli fulare.
Om ni ursäktar, så måste jag gå och rätta till de för små strumporna nu innan det är dags att åka till den förhatliga vuxenutbildningen. De skär in både här och där.
Heja dig! Jag måste också skräpa mig... verkligen. Har du läst "Vägen från 137 kilo"-bloggen? Den kanske kan tillföra viss inspiration vad gäller tillagning av mat och överhuvudettaget. det ahr den gjort för mig.
Hej du..
Jag har oxå jättesvårt att äta och leva som folk. Till slut ringde jag till Orsas vårdcentral för att få träffa en dietist. Men att hitta en sån som hade tid för mej det var lika svårt som att gräva guld ur röven på en uteliggare. Istället fick jag komma till en FYSS-människa. Det har varit jättebra!! Aktivitetsdagbok och matdagbok. Motion 3 dagar i veckan, frukt och grönt 5 ggr om dagen och fasta mattider. Jag är inte jättebra på att göra allt det här men det funkar. Jag ska försöka gå ner 1 kilo i månaden för man ska inte pressa sej för hårt då blir det bara trist!
Lola: Faktiskt inte, skall kolla in den. Tack för tipset. :)
Linda: Det låter som ett stort framsteg, och ni har rätt, man skall inte pressa sig själv för hårt. Det är lätt hänt att man drabbas av återfall eller i stället utvecklar andra ätstörningar och det är ju inte att rekommendera.
Det är faktiskt så som det sägs. Att det är väldigt väldigt svårt att göra en drastisk omläggning av det man äter. Det är lättare att göra smått, plocka bort det som inte är jätteviktigt och lägga till lite annat. Jag plockade t.ex. bort juicen jag drack till frukost och ersatte en av mackorna med yoghurt och det har gått fint. Man får se till att man inte äter för lite för då blir man bara klemig.
