Jag fick min naiva hämnd på världen, livet och lokaltrafiken (se inlägg nedan) till slut. Efter att ha stigit upp tjugo över sju hann jag, med en marginal på fem sekunder, med 7:50-bussen (och nej, jag bryr mig faktiskt inte om att jag inte rört håret på fem dagar och ser ut som ett gigantiskt gråsvart fågelbo; kalufsen växer och frodas nog alldeles utmärkt uppe på hjässan). Väl där fick jag veta att jag fått MVG i textbehandling. Som sagt; I'm not in it for the grades, men det är ändå motiverande att få bra betyg eftersom det ger ett intryck av att man är "(över)driven och målmedveten" som alla vill framstå som idag, vilket jag förtjänar att göra efter att ha hoppat av och på skolan i så många år. Världen behöver inte få veta det. Vad gäller datakurserna handlar det dock bara om att jag tillbringat långt över 35.000 timmar av mitt liv framför datorn. Väldigt tragisk anledning egentligen, men det behöver den inte heller veta.

Så, hittills ser saker ut som följande (minus ett IG, och matten lär jag väl aldrig klara): MVG i textbehandling, engelska, filmkunskap och nutida konst, MVG och VG i alla inriktningsämnen, VG i religion och svenska A+B samt G i historia och psykologi (sistnämnt kan jag åtminstone skylla på läraren vilket känns skönt) är för sjutton gubbar jättebra för någon som aldrig pluggat/pluggar och "gick ut" nian med IG i allt. (Utom musik då, eftersom läraren uppskattade mitt intresse; min högsta önskan var att bli trummis i ett häftigt band och jag hade säkert varit strålande och haft total avsaknad av gäddhäng - vilket jag såklart ältar än idag - om jag inte slutat p.g.a. mitt hutlöst dåliga självförtroende. Nu får jag använda armarna till att flyga i stället.)

Allt tar sin tid och jag har ändå kommit en bra bit från det som varit (med undantag från vissa områden), även om jag likt många andra inte alls trivs med det som är. Vad är det egentligen som skiljer mig från merparten av mina jämnåriga nu, förutom att jag har kvar en del att läsa och fortsätter göra det medan de förvisso är klara, men å andra sidan sitter med skitjobb som telefonförsäljare eller hamburgervändare i väntan på något bättre? Är det verkligen något jag gått miste om? Är det en anledning för mig att känna mig en dag mindre lyckad än dem? Ärligt talat måste jag säga att det börjar kännas precis tvärtom.

Jag skulle både i teori och praktik kunna göra detsamma. Det är inget som hindrar mig från att försöka pracka på folk vitaminer och herrkalsonger per telefon eller servera skrovmål, men jag är för inställd på att "gå vidare" med livet nu efter att ha stått still så länge. Det är knappast att vara misslyckad! Och ja, jag klagar - alla som känner mig vet att jag är väldigt gnällig och inte drar mig från att dra klagovalser i tid och otid (man kan se det som en del av min, ehrm, charm) - men samtidigt gör jag ju något åt problemen. Det är inte alls "mycket snack och litet verkstad" från mig, det är mycket snack och så mycket verkstad som livssituationen f.n. tillåter.

Hädanefter skall jag sluta känna mig underlägsen mina jämnåriga en gång för alla, för det är jag inte. Det är fler 20-22-åringar som har lågavlönade skitjobb som de avskyr än 20-22-åringar som är eller snart är färdigutbildade till det de önskar (de lyckligt lottade är i minoritet, så att säga). De allra flesta vet inte ens inom vilken bransch de vill arbeta, så att jag går kvar på komvux tills saker klarnar i stället är inte ett misslyckande.

Nu spårade jag visst ur. Åter till min "naiva hämnd" som jag nämnde i första meningen: Vid lektionsslutet åkte jag in till stan och gick rätt in i dörren eftersom jag inte tänkte på att klockan var före tio och butikerna ännu inte öppnat. Ett inte så smidigt drag som är lika svårt att slingra sig ur som då man förgäves rusar efter en buss och halkar (något som lyckligtvis ännu inte hänt eftersom jag aldrig rusar utan accepterar nederlaget om det sker). Ett par minuters väntan genom att gå till andra ingången tar bort skammen och jag ger skosökandet ett sista försök - kanske har jag missat något?

"Weddes" (a.k.a. Wedins), som nu köpts upp av norska Eurosko (som jag äcklas av giriga Norge, som inte bara ger svenska arbetare sämre lön som de glatt accepterar eftersom "det är mycket för oss", utan även verkar ha köpt upp halva Karlstad då rika norrmän åker över gränsen för att handla i Värmland, vilket bidrar till höga priser för dåliga varor; t.ex. kostar den frukt vi köper färsk i Luleå lika mycket halvrutten i Karlstad), har total utförsäljning. Jag hittar ett par fula vinterskor för halva reapriset som sitter OK på fötterna (hur de ser ut är en annan femma). Jag lägger undan dem för att hämta pengar och får när jag kommer ut se att min buss står på hållplatsen (bra timing! - att den höll på att köra över en livrädd orange katt kändes inte lika bra; jag blev så lättad över att den hann springa åt sidan och ledsen när jag tänkte på hur många stackare som får sätta sina liv till p.g.a. vad människan gjort med deras natur). Jag åker hem, skyndar mig till lägenheten för att rafsa åt mig kortet samt de skor jag skulle lämna igen, och sedan till hållplatsen var jag även denna gång alldeles precis hinner med.

Jag skyndade mig inte för att jag var tvungen, utan för att den envisa stenbock/vädur-kombinationen inom mig sade "nu jäsiken!". Jag kände mig äckligt nöjd där jag satt och njöt för mig själv med solen i ögonen, svetten i ryggen och gäddhänget dallrandes mot sätet över att ha avklarat detta inom en timme och därmed fått åka på samma biljett! Att jag ändå skulle få betala nästa resa och därmed inte tjäna ett öre i längden gjorde inte mycket. Jag sög sista minuten ur biljetten, och mitt judehjärta log...