Det blir flytt som gäller pga det trassel som uppstod med HSB (som rosenrasande bankade på min dörr en tråkig torsdagsförmiddag), så när jag återvänder från Spanien lagom till komvuxstarten i mitten av augusti heter mitt hem tills vidare Malmudden i stället för Björkskatan. 41 kvm, uteplats och gångavstånd till centrum. Perfekt för två stockar i behov av rörelse, men framför allt för en människa i behov av ett hem.

Det känns vemodigt att lämna lägenheten jag trivts så bra i, men baserat på vad som skett den senaste tiden förstår jag att inte heller detta är en slump. Det finns ingen slump. Vad min gråtande hyresvärd sade till mig i telefonen träffade som ett skott och det var ett rejält uppvaknande från var jag befunnit mig de senaste 1,5 månaderna. Att det visade sig när jag ringde henne för att informera att jag överväger flytt, att hennes kringresande suput till karl precis lämnat henne för en annan kvinna gör att flytten kommer lägligt för båda. Hon får ett problem mindre ur världen, jag får 200 kronor mer i månaden och en chans till nystart. Igen.

I morgon kommer en mäklare för att se vad man kan få för lägenheten, så det blir till att städa natten lång. Var sjutton skall man börja? Man har ingenting och ändå för mycket. Samtidigt som jag plockar i mina högar av aldrig använda kläder värker det i hjärtat, mer än på mycket länge. Jag har inte gråtit ofta under 2009, men på sistone har såväl tårar som ilska flödat okontrollerat. Ångesten är stark, och det krävs inte mycket för att den skall få det att slå om i skallen på mig. Är det något jag inte klarar av, är det avslut och separationer.

Jag funderar på att försöka få något utskrivet innan jag reser om tolv dagar. Jag tänker inte låta någon annans äventyrande förstöra mitt äventyr. Det var inte alls så här det skulle sluta, det var verkligen inte så här jag hade tänkt mig att det ens skulle kunna bli. Det hade redan tagit slut då jag utsattes för en prövning jag inte klarade av. Jag försöker tänka att även det på något sätt kommer visa sig vara till det bättre i slutändan, samtidigt som jag känner att jag överanalyserar allt: Ibland skiter sig helt enkelt saker och det är inte mer med det. Man får leva med misstagen, hatet och saknaden av empatilösa lögnare som inte förtjänar så mycket som en tanke, än mindre ett erkännande. Man hade inte ens saknat dem eftersom man inte ens ville ha dem från början, om det inte var för känslan av att för en enda gång få känna sig bekräftad, duglig och "normal". Istället känner jag mig utnyttjad, lurad och otrillräcklig (som den tjej i mängden jag hela tiden vetat att jag är). Jag borde lyssna på vad folk säger då jag vet att de har rätt, men jag tänker inte sticka under stol med att jag är upprörd. Inte tänker jag heller sticka under stol med att den främsta känsla jag bär på är förakt.

Nu måste jag återgå till packandet. Med sentimental musik från högtalarna, herrshorts på benen, opiumrökelse i fatet och en brännande känsla i näsan (som vittnar om att bölandet inte är alltför långt borta) går jag vidare, eftersom det är det enda val man har. Om jag har haft kul på vägen då? Vi kan säga som så: Inte hälften så kul som du hade kunnat få ifall vägen inte tagit slut vid första kröken. Det är din förlust, inte min. Jag är till skillnad från somliga inte narcissistiskt lagd, men tycker synd om den som väljer att gå miste om mig. Det vill jag bara att du, unge man, skall känna till och förstå: Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.