Drömmar fortsätter att göra ont och få en att försumma sömn och arbete. Då man inte kommer från dem kan man heller inte komma ifrån det som orsakat dem. Sådant man officiellt är över kommer tillbaka om nätterna och får en att vakna svettig när det återigen redan har hunnit mörkna ute, och försätter en i grubblerier i veckor efteråt. Inte för att de är intressanta utan för att de förstör en mentalt. Känslor som sedan länge borde varit döda rotas fram ur hjärnarkivet, blandas hänsynslöst med diverse oväsentligheter och väcks till liv som de ouppklarade affärer de är. De kommer aldrig att avslutas heller och det är därför de fortsätter att hemsöka en, i såväl sovande som vaket tillstånd. Det är därför allt nytt påminner om något gammalt och fortsätter att få en att gråta av hjälplöshet, eftersom inget beteende kan hindra dessa tankar från att återkomma.

Varför fortsätter jag att tilldelas denna smärta när du vet att jag inte orkar mer? När den inte stärker mig på något sätt utan endast gör mig svagare? Jag hoppas ständigt på räddning, men det känns inte som att någon lyssnar, som om det inte är till någon nytta för mig att be om hjälp när den aldrig visar sig. Jag försöker vara positiv (även fast min negativa fasad skiner igenom). Jag försöker se till de små sakerna, men när denna känsla så länge tyngt mig och gör varje andetag till ett helvete går det inte att glädjas över att jag slapp busskontrollanter den här gången med. Vad gör det för nytta att jag fortsätter dras med lidandet från detta när jag redan har så mycket annat att ta itu med? Jag har inga höga tankar om mig själv, men jag förtjänar det inte, för felet var aldrig mitt. Varför skall jag behöva ta år av lidande för andras själviskhet? Jag vill inget hellre än att gå vidare, inte bara genom att säga att jag skall göra det, för bestämt mig, försökt och misslyckats har jag gjort så många gånger nu. Jag vill göra något på riktigt för omväxlings skull.