Då Umeå blivit något av mitt andra hem (glömmer man halva packningen och tänker "äsch, jag skall ju ändå dit snart igen" får man kalla det för det) är det väl inte mer än rätt att jag lägger ut de bilder som tas där, även om jag är otroligt seg på att ladda upp saker nu för tiden. Hah, det märks att det bara går utför för min blogg. Känner mig less på historien. Vill helst börja om på nytt, men det har jag alldeles för mycket separationsångest för. Får försöka ha överseende med det som varit i stället, men är det så att någon saknar att stalka mig i min vardag är det inga problem alls att lägga till mig på Facebook var jag är betydligt mer aktiv än här. (Spelar du Farmville är du extra välkommen; är fast och tackar inte nej till neighbours.)

'
Förfest med H's jacka och Dior-glans på ankläpparna.


Jag imiterar en flitig videobloggare på ett högst internt sätt. Som ni kan se är min bakdel oerhört bred, till skillnad från dennes vokabulär.


Favoritdrinken för närvarande.


Jag och M på Pipes, måttligt roade.

Efter att ha provat (och dessvärre också förbrukat, då jag inte äger något linsskydd) linserna jag fick i vintras vill jag inget hellre än ha bruna ögon. Det känns betydligt mer exotiskt än tråkigt grönmelerade, och jag tycker också det klär mig bättre. När jag söker på Tradera hittar jag dock inga linser alls. Tidigare fanns ju en uppsjö av dem.

Uppdatering: Tydligen är det inte längre tillåtet att sälja linser på Tradera då människor skrivit till dem och beklagat sig över att de drabbats av ögoninfektion. Så kinkigt amerikanskt av dem. Vet man med sig att ens ögon är känsligare än gemene mans är kanske inte Freshlooks färgade prio ett att stoppa in i ögat. Troligast är väl att de har slarvat med hygienen.

Del 1: Toaletten. Övriga rum kommer då jag orkat städa. Det slår inte Björkskatan, men jag gillar det.

Långsamt har jag börjat installera mig, för annat kan man väl knappast säga att det gått när jag hunnit bo här i en månad och det fortfarande står flyttkartonger i båda rummen? Det känns dock litet mer beboligt för var ny pryl som införskaffas. Veckans tillskott blev en badkudde från Hemtex (dagliga skumbad har blivit ett måste; jag som alltid hatat badkar vill inte längre vara utan), ljus och kruka från Lagerhaus. Faktum är att bara jag får hem de förvaringsfack jag beställt, och kan förflytta klädhögarna från golvet till den redan överfulla garderoben, så är jag färdig. Då lovar jag att fotografera mitt anspråkslösa lilla skyffe (vilket jag dumt nog lät bli att göra förra gången, det är sådant som är roligt att ha för framtiden).

Sommaren var inte bra för mig, och jag gick upp en del kilo som nu tillsammans med ett par andra skall skalas bort. Igår påbörjade jag om på nytt vilket innebär nio minskade kilogram innan 21/12. Med andra ord tre kilo i månaden i tre månader. Perfekt julklapp!

Startdatum: Måndag 21/9-09
Slutdatum: Måndag 21/12-09

21/9

13:00 Modifast
16:30 En banan, ett glas apelsinjuice
18:30 Gröt m kanel, ett glas minimjölk

Kaloriintag: ~830 kcal

22/9

220 + 97 + 35 + 91 + 91 + 81 + 45 = 660 kcal + ett gäng smågodisar ur mors nattduksbordslåda = ?

Kaloriintag: Åtminstone inte över 800. Hoppas jag. Man skall inte åka hem till föräldrarna i onödan.

Nu kommer jag förstås inte att dagligen räkna kalorier i fortsättningen; det är jag alldeles för lat för, men när man har möjlighet och motivationen till att inte frossa fortfarande finns, så varför inte? Hellre en rivstart som går utför än en balanserad bana som ger resultat först på lång sikt. That's the borderline way! Från början var det tänkt att jag och min kamrat skulle påbörja en gemensam viktblogg, men eftersom hon föredrar att hålla sig i skymundan blev det inget av det, och skulle jag starta en ny själv skulle jag ju överge denna helt (och det går ju verkligen inte för sig).

Nu skall jag ta den banan jag redan räknat in i dagens intag, sedan en kopp kaffe till Idol (inte för att jag gillar det, utan för att jag helt enkelt inte har några andra kanaler). Intressefläsket dallrar!

Jag har bestämt mig för att börja göra saker för mig själv - för att jag själv vill det - och inte låta mig dödas långsamt av dåliga val som omgivningen får mig att ta. Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för Cecilia. Wish me luck!

Den inte fullt så dramatiska blooperversionen med fastnande peruk och gagging.

Eftersom stumfilmsinspelning är bättre fredagssyssla än krogbesök. Denna blev faktiskt rätt lyckad i mina ögon, men lämna gärna en kommentar med er kritik. Det vore intressant att höra.

 

Min impulsiva ådra gjorde sig påmind när jag fick ett spontaninfall, åkte till tågstationen och förflyttade mig 30 mil söderut under lördagskvällen, till min värds stora förvåning då jag ringde. På tåget träffade jag en fransk musiker/pianist som rest runt i varje europeiskt land med en hopfällbar cykel under sommaren. Jag trodde att han skulle vara förutsägbar och tycka om Zarah Leander (vilket han gjorde) och tipsade därför om henne, samt skrev ner ett par matnyttiga fraser på svenska. Väl i Umeå (som jag faktiskt aldrig tidigare besökt; jag lär vara den enda luleåbon som inte gjort detta) stötte jag ihop med en tjej som flyttat ner från Boden för att studera, och skulle med samma buss som jag. Vi talade om hur vi skulle inreda våra bussar om vi var chaufförer och bestämde oss för att lägga till varann på Facebook, så jag kan följa hennes utveckling.

När jag var framme vid halv tio förfestades det någon timme. Därefter gick jag, H och M på Pipes där en lismande loser som köpt lägenhet "i stan" (läs: Gällivare) raggade på M, och en speedad lärarstudent inte kunde sluta prata med mig om de mest ointressanta saker. På söndagen åt jag (som gått upp tillräckligt för att inte kunna slutföra de påbörjade filmprojekten, eftersom min kropp är nära tio kilo tyngre än i mitten av juni) en underbar falafelpizza innan jag tog bussen hem med sönderhostade lungor, och i morgon bitti vankas ännu en tripp till björkarnas stad, denna gång något mer planerad.

Note to self: Kom ihåg allergitabletterna!

I don't feel like going out tonight, don't feel like getting high tonight.
I feel like it don't matter when you're not in sight.

Barskola - vad tanke jag pa? Barskola i Magaluf - jag kan inte ha tankt alls. Medan ovriga personer ar sociala langs partygatan bland inkastare, halvnakna Moore-brudar i dorrarna och fulla fotbollshuliganer fran England sitter jag sjalv i det rum som delas pa fyra och inte kunde vara kvavare, och lussnar motvilligt till skriken och musiken utanfor.

Pa Arlanda i fredags visade sig planet vara gravt forsenat - nar vi lyfte 21:30 skulle vi redan ha varit framme pa Mallorca. Det gav mig gott om tid att angra mitt beslut, vilket jag kande var pa allvar redan natten innan. Morgonen var ett helvete och jag grat sa blodkarl sprack och huvudvarken kvarstod resten av dygnet. Nar jag var pa vag ut i bilen visste jag att det har var sista gangen jag skulle fa se mitt hem, och det enda jag kunde fa ur mig mellan tararna och andnoden var: "JAG VILL INTE FLYTTA!" - Trots att jag alltfor val vet att jag inte kommer fa aterse min lagenhet ar det dar jag tanker att jag kommer stalla ned min vaska och pusta ut nar jag val kommer tillbaka fran denna vistelse. Det hander inte. I stallet blir det forsta jag tvingas gora att satta mig pa golvet intill ett tiotal kartonger och borja packa upp, trots att det enda jag borde tanka pa da ar skolan, som jag inte ens vet ifall jag lyckas skrivas in pa i host, i och med att jag befinner mig har, helt avskarmad fran livet. Utan TV, radio, dator och ingen mojlighet att ringa nagonstans. Det ar ironiskt att man aldrig ar sa ensam som pa en fullsatt partyo dit folk aker enkom for att umgas, ty det ar da man inser att "hoppsan, jag har visst ingen att ringa anda, eller nagon att skicka vykort till". Den bristande kommunikationen stor en helt enkelt inte, utan mer det faktum att den inte beror en. De enda jag behover kontakta ar komvuxs kansli och Bredbandsbolaget for adressandring.

Det ar sa otroligt mycket som maste goras och har sitter jag, och mar samre an nagonsin pa ett stalle andra drommer vata drommar om. Jag kan inte ens ringa min far och saga att jag fortfarande lever, vilket han inte har en aning om da det sista jag sade var att jag skulle ta livet av mig. Och jag ljuger inte da jag sager att det ar nara nu. Jag grater och grater, kanner mig sa otroligt uppgiven och malplacerad. Trots att jag vet att detta ar en provning overvager jag att boka om min biljett, strunta i diplomet och bartenderutbildningen. Jag ar usel bakom baren och samst i gruppen pa att hantera flaskor. Jag ar overtygad om att till och med lararna undrar vad fasen jag gor dar. Det racker med att en full norrman fragade ifall jag var gravid, och ett gang brats sneglade bak mot mig pa flygplanet och fnissade, nar de pratade om BMI 30 plus-brudar och hur ackliga de var. Jag vet att sadana saker ofta ar inbillning for jag ar en tamligen paranoid manniska, men i det har fallet var det inte det. Tyvarr. Det finns helt enkelt folk som ar sa dumma.

Och dum, det ar aven jag. Hur mycket jag an intalar mig sjalv att jag inte ar nagon man far, utan nagon man skall fortjana, ar det samma sak jag fortsatter dromma om. Det gar inte en minut utan att jag tanker pa det. Det ar alltid dar, oavsett hur manga som sager att det inte ar vart energin. Att det inte ar vart nagot alls. Och jag vet att de har ratt, men likt forbannat kommer jag inte att sluta tanka pa det: Jag har skapat en drombild som aldrig existerat och aldrig kommer att gora. Det finns inte ens att jag skulle "leva livet" pa Magaluf. Inte sa lange det finns inom mig, och inget annat finns just nu. Jag kanner mig som en usel individ pga det, fast jag vet att den uslaste av alla ar den som inte tanker pa det alls. Jag kommer aldrig att forlata att jag gick rakt in i fallan, och dessutom fornekade det for mig sjalv sa att jag inte klarade av att satta stopp innan det gatt for langt. Och nu ar det jag som far sota for det.

Utanfor fonstret skriker norrman for full hals, bade pa framsida och balkong. I morgon ar tredje lektionen men det kanns redan som att man varit har i trettio. Jag vet inte hur jag skall overleva i 18 dygn till. Jag vill verkligen verkligen aka harifran. Mitt hjarta varker och hjarnan likasa. Om jag bara haft en dator med internetuppkoppling hade saker kanns OK, men jag har inte ens en bok eller tillrackligt med klader. Det enda jag i princip har ar linnen och det finns inte en chans i varlden att jag visar den overflodiga huden pa gaddhanget (som bara blir mer och mer utfylld for varje kilo som gar) for dessa manniskor. Speciellt inte efter vad som sagts och med tanke pa hur jalva skor jag ar just nu. Jag vill ta en sista cig for kvallen men vagar inte ga ut. Det finns ingenstans att ga dar man far vara i fred. Det ar lika bra att jag forsoker sova bort tiden, trots att jag inte star ut med vad jag kommer att fantisera om under insomnandet. Jag star mellan att fly in i drommen och darmed sjunka djupare ner i skiten, eller att kasta mig ner for en klippa. Jag orkar inte med verkligheten som den ser ut. Sanningen tar dod pa mig fortare an lognen som dodar langsamt. Jag orkar inte ma sa har daligt. Jag maste fa dromma, fasten det drar ut pa lakningsprocessen. Det ar det eller en panikangestattack utan like, och jag klarar inte det nu.

Jag har aldrig nansin langtat hem som nu. Jag har saker att ta itu med och det kan jag inte gora fran ett klibbigt hotellrum utan AC och utan mobiltelefon. Jag har gjort tva stora misstag i sommar. Att komma hit var ett av dem. Det har ar sa fel for mig (precis som du), men till skillnad fran det andra misstaget kommer jag aldrig att tanka tillbaka pa den har erfarenheten.

Sista natten i lägenheten. Det är tungt, det är vemodigt och det tåras ur ögonen. Jag har trivts bra här och klarar ej separationer oavsett om det rör människor, hem eller tomma schampoflaskor. För att ta till vara på timmarna har jag valt en uppesittarnatt med tända ljus, opiumrökelse och supersentimental smörja som den mes jag är, medan jag trycker ned det som återstår i svarta säckar. I morgon blir det till att diska, klä mig och gå för att inte vända mig om. Jag är medveten om vilken drama queen jag framställs som, och det är nog just vad jag är, men jag tar hårt på alla avsked (och saknaden är, hur ogärna jag än vill erkänna det, stor).

För övrigt älskar jag mina muggar. Den föreställer en baktung cowgirl med text: My troubles are all behind me. Normalt är det kanske en halvrolig pryl man köper en av bara för reaktionernas skull ("håhå, åh så skojfriskt!"). Jag har tio, för att kunna påminnas både om dieten och att inte känna ångest över sådant som ändå inte går att förändra utan acceptera och fortsätta framåt. Alltid fortsätta framåt...