Jag har de senaste månaderna haft mindre pengar än någonsin. Det värsta är att jag inte förstår var de tagit vägen; några slantar hit och några hundralappar blir plötsligt flera tusen. Därför har jag alltid varit otroligt noga med att räkna varje krona. Snål, skulle somliga säga, men det stämmer inte eftersom jag älskar att vara generös (så länge det inte handlar om godis, det får ni köpa eget av). Och hur får man möjlighet att vara det (förutom att skaffa en partner att skämma bort)? Jo, genom att vara ekonomisk: Hittar jag en femtioöring plockar jag banne mig upp den om den så ligger i en grumlig vattenpöl, även om jag inte vet ifall det grumliga är lera eller hundbajs. Jag vet ju att många fjuttiga bäckar slutligen bildar en liten större å. Det är en egenskap jag verkligen gillar hos mig själv (judinnan i mig?). Bara jag tyglar mina shoppingbegär (skall börja med att retunera den tjusiga trenchcoaten från Haléns då den sitter perfekt; således lär den vara för stor i höst) slipper jag hamna i någon lyxfälla. Ändå ser jag ut att leva dyrt, vilket såklart är en lögn.

När jag loggade in på bankens hemsida i förmiddags för att beklaga mig över mysteriet med de kidnappade kronorna, kom därför en enorm lättnad då jag ser att jag är 6200(!) kronor rikare. Mitt efterlängtade studiestöd från CSN har äntligen kommit! Eftersom jag inte fick något i höstas då matten och NK:n aldrig blev av p.g.a. att jag är en pseudodyskalkylektisk odugling, kändes detta fantastiskt! Jag skyndade mig i kläderna och tog bussen till Willy:s för att köpa litet bär, samt florsocker och färskost som jag senare skulle försöka mig på att göra frosting av. Det kommer inte att ske igen. Cream cheese är något som ingår i var och varannan frosting men jag har aldrig använt det själv, och nu förstår jag varför. Jag slängde alltihop. Ost hör hemma på smörgåsar, inte på bakverk.

I morgon är det skärtorsdag. Jag skall förutom att våndas över att jag inte gått ner något den senaste tiden (därav ingen uppdatering; jag står inte ut med att publicera eländet) och undra hur fan jag skall kompensera för det kilo godis jag tryckte i mig i måndags (ja, jag åt ett kilo själv, snyggt jobbat!) när gymmet håller stängt över påsken, gå på skärtorsdagsmässa eftersom detta är dagen då Jesus tvagade sina lärjungars fötter. Jag tycker synd om den som tvättades sist, eftersom baljan knappast lär ha varit speciellt ren efter elva svettiga mansfötter. Det är också i morgon yngligarna iklär sig huckle och läppstift och ger sig ut för att tigga. 1998 gjorde jag detsamma och fick ihop tillräckligt för att köpa den då nyutgivna "Titanics undergång" (Walter Lord) som bygger på intervjuer från överlevande. Jag förstår inte hur jag som elvaåring orkade läsa denna. Jag menar, den är tungläst i mina ögon idag. Man kan ju tycka att koncentrationsförmågan borde ha skärpts något på elva år, men är man en bakåtsträvare så är man.