Jag dricker blåbärste med honung (och bara en liten skvätt mjölk för att stå ut med mitt största hattobjekt bland drycker, bortsett från gin och Dr. Pepper - nämligen te med honung) för att lindra min förmodade bronkit som likväl skulle kunna handla om lunginflammation (eller varför inte astma rentav?). Jag har dumt nog inte kollat upp det, utan hoppas i vanlig ordning att problemen skall gå över av sig själva. Något jag borde veta vid det här laget att de sällan gör. Har trots allt haft konstant hosta i fyra veckor.

Fick Cocillana-Etyfin utskrivet då jag var ner i Umeå och hostade så att jag spydde upp hela dagens mat- och godisintag (nej, det blev ingen bantning nu i slutspurten som varade längre än några dagar - jojobantning är min melodi och jag har levt alldeles för mycket för lättja och lust i höst) tre nätter i rad, men trots flitigt överdoserande tycks ingen ljusstrimma uppenbara sig i halsen. Så nu sitter jag här, tvingar i mig blåbärste med honung och känner mig som en björn med tofflor. Inte som en näpen liten björnunge Guldlock hade kunnat tänka sig att krypa upp i soffan och Idol-mysa med (För övrigt en skam och synd att umeåflickan Tove tog sig så långt som till tredje plats; hon både sjunger falskt och rör sig som en kvinnlig version av fjolårets jämngamla pinsamhet Johan Palm. Det var dessutom så uppenbart att hon tog i från tårna för att spela på en påklistrad lolitaaktig "sexighet" som inte alls fanns där under höstens början - hennes oförmåga att ta kritik satt dock kvar säsongen ut), utan snarare som Akakabouto en helt vanlig karg vinternatt i en galen enögds björns liv; ensam, frustrerad och missförstådd med ett vrål som hörs genom bergväggar (eller i detta fall; hosta som hörs genom grannväggar - jag trodde den starkaste hostmedicinen på marknaden skulle hjälpa, men icke).

På tal om björnar har jag och H haft många intressanta samtal om ens representanter i djurriket. Det rådde ingen tvekan om att hon är björnhonan vars ungar hamnat bakom ett jaktteam, medan jag snarare kammar hem platsen som en ettrig ekorre med motivering: Folk tycker att du är jättegullig utåt, men i själva verket är du livsfarlig och "crazy in the fucking coconut". It's funny because it's true. Jag gillar att vi trots att vi inte känt varandra längre än sedan april ändå kan träffa så rätt. Samt att vi inom loppet av två månader hade varit med om lika mycket drama tillsammans som två normala väninnor varit på tio år. Två normala vänninor hade sagt upp kontakten om sådana draman hade utspelat sig - i synnerhet i ett så pass tidigt skeende. (Tur då att vi är litet finare, litet bättre än den genomsnittliga väninnan.)

För er som vill ta kontakt och ryta med björnen inom er rekommenderas Bear Song på nya favoritskivan Sound Healing skarpt. Finnes här tillsammans med ett gäng andra vilddjur (såsom sköldpaddan och ugglan).