Ett dygn har gått sedan min befogade oro var som störst. 01:00 har jag, förvånansvärt snabbt efter att väl ha kommit igång, trilskats färdigt med de två svenskuppgifterna (jag hoppas att jag i morgon inte kommer på att jag hade ytterligare en bortglömd sådan), men inspirationen vad gäller manuset har fortfarande inte slagit ut. Hur ogärna jag än önskar tre månaders sysslolöshet, ett kliv närmare si och så många år på komvux och en framtidsångest kraftigare än någonsin, vill jag komma ifrån detta. Jag tror att det bästa för mig nu är att bli vuxen, hur skrämmande det än känns att ta första steget, fullt medveten om de år av nederlag och svårigheter som komma skall. Det vore förvisso onaturligt om det inte kändes på det viset, just för att jag aldrig har varit på väg dit förrän nu, men jag är inte ensam om saken. Jag kan omöjligt hålla mig kvar i denna sits bara för att slippa växa upp, för det kommer jag att göra, och ju äldre jag blir utan att ha gjort några framsteg, desto mer genant blir hela min existens. Vad gäller skolan kan jag inte göra mer än att närvara de sista tre veckorna, stämma upp ett möte med studievägledaren och hoppas på att kunna lägga in så många a-kurser som möjligt till hösten (jag vill känna stressen över att ha något att göra för en gångs skull och inte den än mer tärande stressen över att inte få göra något alls). Det tolv veckor långa glappet väntar, och fastän jag till skillnad från resterande individer är utled på allt vad detta heter, bör jag försöka göra det bästa av det för att släppa greppet om ångesten som ändå kommer att kvarstå, om så kilometerlånga promenader, kedjerökning på folktomma uteserveringar och enstaka fyllor är det "bästa" som kan ske i ens liv. Kanske flygliftar jag ner till huvudstaden över en helg (jag har uppriktigt saknat Stockholm), bara för att pröva vingarna och få se någonting annat än denna hamnstad i vad jag numera enbart ser som ruiner. För det, och måhända för den shopping som av någon orsak lyckas få sitt finger med i varenda spel.