A Silent Love Story - Behind the Scenes
Den inte fullt så dramatiska blooperversionen med fastnande peruk och gagging.
A Silent Love Story (or How I became Heartsick)
Eftersom stumfilmsinspelning är bättre fredagssyssla än krogbesök. Denna blev faktiskt rätt lyckad i mina ögon, men lämna gärna en kommentar med er kritik. Det vore intressant att höra.
Let's change the diaper!
Hänförs av resultatet av ett par Strawberry Daiquiris, vanvettig humor och gratisutskick från Tena Pants i kombination med en horribel låtupptäckt: Lady Caca! Inspelad redan i maj, men har hållit sig lagom undangömd på Facebook.
Tema: Porrauditions
Förrförra helgen drack jag och H Strawberry Daiquiris (som bara blir bättre och bättre, efter att jag insett att en matsked inte är detsamma som en centiliter - inte undra på att jag aldrig förstått varför just mina drinkar blir så starka!) på min balkong, var den åh så briljanta idén om improviserade porrauditions föddes. Nu satsar vi (bokstavligen) helhjärtat på vårt projekt, som tragiskt nog är skrämmande likt den "äkta" varan.
Den blyga och oerfarna pastorsdottern Cezz the Mezz är redo att bli ett kött med kameramannen
Jozy the Cozys första porraudition som förhoppningsvis skall ge henne ett "skjut" i rätt riktning
18-åriga Emzan drömmer om livet som "vuxenskådis" och har med sig ett gyllene smakprov på flaska
How to make a bad spanish porno
Välj "HQ" för avsevärt bättre kvalitet.
Nyligen fann jag mig själv bland Psykbryts bloggtips. Motiveringen var inte nådig heller: "En blogg helt i min smak. Rolig, personlig, trovärdig, välskriven, rak och understundom ett språk som är litterärt. Videobloggavdelningen är helt fantastisk, och kul med människor som vågar bjuda på sig själva på det sätt som Heartsick gör. Heder och cred!"
Förmodligen något av det finaste som sagts, men samtidigt slår det en: Hur skall man nånsin kunna leva upp till sådana beskrivningar? Bäst är nog att inte ens försöka utan fortsätta upp och ner i vanlig ordning, precis som täcket i den "spanska" "erotiska" "konstfilm" som spelades in innan lördagens utgång. Vissa föredrar förfest, andra förbjuden kärlek(?) mellan en nedgången blonderad slinka (som hade en kort karriär som pinuppa på 90-talet), och borgmästarens unga älskarinna. Sundance Film Festival nästa?
Nyligen fann jag mig själv bland Psykbryts bloggtips. Motiveringen var inte nådig heller: "En blogg helt i min smak. Rolig, personlig, trovärdig, välskriven, rak och understundom ett språk som är litterärt. Videobloggavdelningen är helt fantastisk, och kul med människor som vågar bjuda på sig själva på det sätt som Heartsick gör. Heder och cred!"
Förmodligen något av det finaste som sagts, men samtidigt slår det en: Hur skall man nånsin kunna leva upp till sådana beskrivningar? Bäst är nog att inte ens försöka utan fortsätta upp och ner i vanlig ordning, precis som täcket i den "spanska" "erotiska" "konstfilm" som spelades in innan lördagens utgång. Vissa föredrar förfest, andra förbjuden kärlek(?) mellan en nedgången blonderad slinka (som hade en kort karriär som pinuppa på 90-talet), och borgmästarens unga älskarinna. Sundance Film Festival nästa?
Lil C - Jingle Bells
Lil C alias Tomtemor önskar Haggans alla läsare en välsignad jul med sin egen version av Jingle Bells.
(Som vanligt är det "HQ" som gäller för bättre kvalitet.)
Lil C - Winter Wonderland
Winter Wonderland, en av de mest älskade och inspelade julsångerna. Här slaktad av allas vår Lil C med undertext så att just Du kan sjunga med! (Och ja, givetvis är jag seriös, precis som med allt annat jag gör. Låten tillägnas den andra halvan av syskonskaran som inte kan medverka på den egentliga duons inspelningar. Som vanligt frånsäger jag mig allt ansvar gällande grammatisk korrekthet) Om jag får säga det själv är min version toppen av granen, men Aretha Franklin hänger inte och dinglar långt nedanför.
Eftermiddagsbabbel
Haggan gör en Michael Jackson (nej, inte startar en egen talkshow med träffsäkert namn). Eftersom jag aldrig kände att min barndoms jular gav mig något och julen inte firats alls de senaste åren bestämde jag mig för att göra det "på riktigt" i år: Även om det blir en ensam jul behöver den inte vara dålig. Jag borde inte må dåligt över påklistrad gemenskap då jag ändå står utanför hela gemenskapen resten av året.
Igår köptes granen på Ica Maxi och idag stod den färdig, ett dygn och trettiosju tusen djungelvrål (ej godiset) senare. Jag blev trött i armarna av att fälla ut gren för gren och gav upp halvvägs. Jag önskar att jag kunde tänka "åh, så mysigt!", men det är inte jag. Den skall ju ändå ner om en månad. Jag plockar bort allt sådant vid årsskiftet eftersom poängen med juldekorationer är att räkna ner till julafton, inte att klä granen kvällen innan som jag vet är tradition för många. Jag tar fram allt omkring den första december och när juldagen är över är julen det med.
Jag velade över hur trädet skulle se ut, men bestämde mig tidigt för ett klassiskt pråligt tema med guld och rött, och så blev det (klippet gör såklart inte verkligheten rättvisa). Det är ju flera veckor sedan jag köpte pumlorna nu. Jag gillar som sagt den amerikanska stereotypen. Hade stereotypen bara varit vänsterinriktad i stället för republikaner hade jag dött för att få komma dit, vilket jag förmodligen också skulle ha fått göra med tanke på att det är 65 år sedan mitt liv hade varit komplett. Jag har satsat på framsidan eftersom baksidan ändå inte syns, och det är samma princip jag kör med vad gäller allt: Om ingen ser det spelar det ingen roll hur fruktansvärt det än ser ut. Det är därför jag inte visat några bilder härifrån än då det ser ut som andra världskriget förflyttat 65 år fram i tiden, så jag har åtminstone lyckats återskapa historien där i alla fall.
Igår köptes granen på Ica Maxi och idag stod den färdig, ett dygn och trettiosju tusen djungelvrål (ej godiset) senare. Jag blev trött i armarna av att fälla ut gren för gren och gav upp halvvägs. Jag önskar att jag kunde tänka "åh, så mysigt!", men det är inte jag. Den skall ju ändå ner om en månad. Jag plockar bort allt sådant vid årsskiftet eftersom poängen med juldekorationer är att räkna ner till julafton, inte att klä granen kvällen innan som jag vet är tradition för många. Jag tar fram allt omkring den första december och när juldagen är över är julen det med.
Jag velade över hur trädet skulle se ut, men bestämde mig tidigt för ett klassiskt pråligt tema med guld och rött, och så blev det (klippet gör såklart inte verkligheten rättvisa). Det är ju flera veckor sedan jag köpte pumlorna nu. Jag gillar som sagt den amerikanska stereotypen. Hade stereotypen bara varit vänsterinriktad i stället för republikaner hade jag dött för att få komma dit, vilket jag förmodligen också skulle ha fått göra med tanke på att det är 65 år sedan mitt liv hade varit komplett. Jag har satsat på framsidan eftersom baksidan ändå inte syns, och det är samma princip jag kör med vad gäller allt: Om ingen ser det spelar det ingen roll hur fruktansvärt det än ser ut. Det är därför jag inte visat några bilder härifrån än då det ser ut som andra världskriget förflyttat 65 år fram i tiden, så jag har åtminstone lyckats återskapa historien där i alla fall.
Kastmärken, rosa ögonskugga & playboydrömmar
Det kändes dock väldigt typiskt att jag veckan till ära gått runt med ett gigantiskt sår från en finne jag inte låtit bli att klämma. Det är rött, flagnat på sidorna och placerat precis mitt i pannan. När jag jämförde det med en bindi för min far i hopp om att vinna litet sympati och för en gångs skull vara den som går in för att få höra ett "nej, men så illa är det väl inte!" vände han sig bort från trafiken för att storstirra på min panna och höll med innan han brast ut i skratt och i det närmaste höll på att köra av vägen. I morse var det jag som redovisade om kristendom med ett kastmärke i pannan ("är det sekulariserat så är det").
Hade detta varit en modeblogg hade jag väl lagt ut ett antal bilder, men det är det inte och mina gener gav mig inte förutsättningen för att ta lyckade sådana. I stället får ni ett videoklipp. Förut fick jag alltid höra att jag såg ut som Olinda på kortison, så varför inte dra det hela till sin spets när man ändå är halvvägs? Jag har all potential i världen till att se ut som en bimbo, och nästa livsmål blir att festa med landets glamourmodeller. Allt som behövdes var litet rosa. Kan man tänka sig!
Irriterad hagga med choklad mellan tänderna
"Ni får säga det om ni vill, men sluta!" - Haggan är logisk som vanligt.
Jag är fly förbannad när jag spelar in denna, märker inte att jag har choklad på tänderna förrän i mitten av klippet, fortsätter som ingenting och blir till slut så irriterad, dels på mitt utseende och dels på sådant som tynger mig inombords, att jag i stället flippar över fula fashionistauttryck, men fortsätter fortsätta som ingenting med skillnaden att det inte går lika bra denna gång; jag kan inte dölja att jag är på väg att koka över och beter mig som om jag sitter med något hårt uppkört, så fast jag inte tänkte lägga ut den sitter jag nu halvt skrattar halvt gråter åt eländet. Ena sekunden framstår jag som en lugn filbunke och andra som en trängd geting, och bägge stämningar stämmer. No wonder I'm single.
Nu har klockan blivit tjugofem över elva och min väntan har med andra ord pågått i nio timmar. Jag tror inte jag kan vänta mig att få höra någon ringklocka ljuda på dörren i kväll, så det är dags att hoppa ur kläderna och in i morgonrocken.
No matter what they say, I believe in you
Nutrilett, worth more than I can pay.
Det är tydligt att folk har åsikter i vad som räknas som fin kultur och ful kultur. Dramer är fina, opera och balett likaså. Fotokonst är fascinerande; det räcker med att dämpa mättnaden på en situationsbild för att folk skall häpnas. Köp en skamligt dyr systemkamera och bloggosfären kommer att höja dig till skyarna bara du vet hur inställningarna eller Photoshop fungerar. Film är tämligen fult så länge den inte är svartvit och mestadels stum. Mina desperata och naiva försök till att följa diet har mycket gemensamt med konstfilm; de är båda korta, verkar i tystnad och slutar aldrig lyckligt, så här får ni litet finkultur att gotta er i om morgonsidan, och vad kan bli mer korrekt än att slänga in en pånyttfödd Bob Dylan på ett hörn?
08.11.04
Videoupdate från min första kväll i lägenheten. En tråkig sådan (precis som temalösa vloggar är), men oj vad fort den gick att ladda upp. Från en minut per MB till en halv minut för 40 MB. Det är en hastighet jag inte är van vid. Då gör det nästan ingenting att jag försummade ännu en kvälls skolarbete för att kämpa med routern utan resultat. Eller, egentligen gör det en hel del, men det lättar åtminstone ett tungt sinne en aning: Då blir de skolfria timmarna litet roligare att leva. Nu skall jag göra det jag nämner och sedan gå och lägga mig, ty i morgon 09:40 åker jag med 3:ans buss för första gången för att sätta mig och gråta i en mattebok. God natt.
Blondincilla på krogen
Gårkvällen var rejält tråkig (har man någonsin roligt på krogen? inte jag i alla fall) och jag var hemma innan ett. Gjorde en videoblogg efteråt som jag dessvärre inte fick lägga ut, men kan i alla fall visa ett par klipp från Cillas kväll. Tur att den var gratis och innehöll en fri oläskande drink en främling som i fyllan och villan ansåg att jag var lik henne för fem år sedan (vilket jag förstås inte var) bjöd på. Jag kände mig dock inte speciellt utklädd; det enda som avslöjade mig var knappen och bärandet av pälsmössa nere på ett varmt dansgolv fyllt av uppumpade egon.
Borgerliga kramar, er vän och blivande minister Blondincilla
Euskefeurat på Kulturens Hus
Igår spelade norrbottensikonerna Euskefeurat inför en fullsatt sal på Kulturens Hus, och självklart infann sig haggan på plats. Det var trots den dåliga platsen (min kamera kunde dokumentera mer än mina ögon från balkongens tredje rad) en mycket trevlig konsert med innehållsrikt mellansnack om härdade norrbottningar och regeringens invandrarpolitik. Låtarna var nästan uteslutande från nya skivan Lurv (och jag hade gärna hört litet fler gamla klassiker, men förstår ju att de vill göra reklam för den för att skapa nya) som tillsammans med favoriten Hoven Droven från 1988 köptes. Jag fick även en knapp på köpet som jag nu är stolt bärare av. De tre efterlängtade extranumrena bestod av Bonden & Björn, Länge har vi väntat samt nostalgiska Det är hit man kommer när man kommer hem och skapade stor glädje bland den klappande publiken.
Eftersom ljud- och filmupptagning är strängt förbjuden och jag hade oturen att hamna två stolar från en ur personalen kunde jag inte filma så mycket som jag önskade utan fick vänta tills de slank iväg, vilket de lyckligtvis gjorde mot slutet. Bengt Ruthström rör sig som en gammal rockstjärna och har en röst som framkallar rysningar, och det är när jag hör Euskefeurat jag blir allt mer och mer fast besluten om att jag det är här i norr jag vill vara (jag vill känna vart stigarna går och jag vill veta vem som är släkt med vem), men precis som de säger i Husvagnsblues: Man kan aldrig komma hem igen ifall man aldrig nånsin far, utan att veta vad man saknar eller vad man faktiskt har.
Långdragen videoupdate (lättutråkade, vänd om!)
Jag orkar inte skriva något inlägg i kväll och lägger ut en långdragen videoupdate som tar upp dagens avsaknad av händelse. Två saker slår mig när jag ser den (efter att ha druckit apelsinjuice ur tetran i stället för vatten och råkat hälla det över i stället för i mig) vilket är att jag ofta haft utsläppt hår i mina få videoklipp trots att jag ogillar att ha det hängandes, och när jag för en gångs skull har det uppsatt är det ett kråkbo samlat i en ljusblå(!) stulen snodd från min mors nattduksbord. Dessutom svär jag som en borstbindare. Å andra sidan blir det lätt så när man inte har något klokt att säga. En eloge till er som orkar se hela!
Uppdatering: Haha. Självklart har någon på YouTube kommenterat att mitt förvånade uttryck inte fungerar eftersom man ser mig slå på kameran. Hur kan man undgå att förstå att det är det som är meningen?
Baka en sockerkaka - steg för steg
Någonsin funderat på hur en sockerkaka blir till? Här får du se hur man går till väga! Eftersom de stackars hönsäggens utgångsdatum var passerat var vi tvungna att vidta åtgärder innan tolvslaget (efter att ha tvättat för första gången i vår tvättstuga under den 1,5 månad långa tid vi bott här; vi har dock tvättat på annat håll). Det dåliga är att man aldrig någonsin har lika hysteriskt roligt att titta på filmen som att skapa den halv tolv en söndagkväll. Det underbara - förutom att vi inte äger något ströbröd och har vanillinsockret i en bakpulversburk - är att steg för steg är totalt missvisande då vi lyckades göra allt i fel ordning och satt och klippte om alltsammans mitt i natten, vilket var den huvudsakliga och enda orsaken till att jag försov mig från NK:n idag. Starkt jobbat, husmodern!
Klicka här för bättre kvalitet.
Heartsick - för Sverige i tiden
Presentation av heartsick.blogg.se. Seriös eller falsk marknadsföring? Det är upp till er att avgöra. Åsikter uppskattas.
Klicka här för att se klippet i bättre kvalitet.
Uppdatering: Någon har undrat vad det står på banderollen vid 00:30. Det står "Seniorer i tiden" och tillhör Sveriges Pensionärsförening.
Gammal man gör så gott han kan
(Notera den passande thumbnailen. Ignorera däremot de tre hakorna.)
Ett ovälkommet möte med en påträngande man utanför Strand Galleria. Hade precis satt mig ned efter att ha skyndat ut från Pressbyrån med en stor kaffe och blir filmad av M då jag hör ett bräkande "vad söt du är!" från bänken bortanför. Han gav mig fyra kronor så att jag kunde posta "bilderna" när jag framkallat dem. Jag tog villigt men besvärat emot de smutsiga pengarna, men luktar fortfarande illa om händerna från hans närvaro. Pressbyrån gör namn för sitt 20-kronorserbjudande, ty pressad blev man minst sagt. Senare lutar han sig över mig hela med sin lekamen och rycker loss en blomma från lådan intill, som han ger mig. Jag har inte bemödat mig att sätta den i vatten och kommer nog inte heller att göra. Har däremot tittat på klippet tjugo gånger och kan inte sluta skratta. Reaktionen vid 00:45 är obetalbar. Tack Norrlåtar för ljuv musik.
Best vlog ever? Klicka här för att se klippet i bättre kvalitet.
En mindre lyckad fortsättning
Nu skall jag överföra litet träningsmusik till min halvt fungerande halvt trasiga spelare och sedan trampa tills jag inte orkar mer. Den stunden brukar dessvärre normalt inte vara längre än fyra, fem bitar. Speciellt tycker jag om att röra mig till Lill-Babs och "Är du kär i mig ännu Klas-Göran?" - den är faktiskt väldigt behaglig att drömma sig bort i. Emigrationsromantik, buskishumor och landsbygd är något jag har ett gott latöga till.
En medelålders hälsning från norr, del 2
Den medelålders mannens återkomst en månad senare. Ny låtslakt, samma sträcka. Men benådad med trolltrummans rytm i sitt blod? Det kan diskuteras.
