Ni har väl inte glömt att lägga till min nya blogg Söderbergskan på Bloglovin'?
Klicka här för att göra det direkt, så att ni slipper missa några inlägg i framtiden.

Ditthoroskop.nu's dagshoroskop (med födelsetid; att ge ett ens något sånär korrekt utan är omöjligt - därför tog jag för ett par veckor sedan, efter en outhärdligt lång väntan, saken i egna händer och såg till att Stockholms stadsarkiv kontaktades för att få reda på N's födelsetid, och ja, det känns definitivt som att jag känner honom bättre nu) slår sällan fel. Inte heller igår blev jag besviken. Precis som nämnt kunde jag, ifall jag planerat att köpa något en tid, under dygnet finna detta till ett bra pris (även om det kunde ta ett tag innan jag hittade det). Vid tiotiden på kvällen gjorde jag upptäckten att Bed Heads Split End Mender finns att tillgå för 119 kronor (pris i fysisk butik är mer än det dubbla). Glädjen var stor då min flaska just nu upplever sina absolut sista pumpningar efter flitig användning, men jag valde i stället att lägga en beställning i Redkens tecken. Har inte testat något ur Extreme-serien tidigare då kalufsen aldrig varit riktigt så illa däran som idag, så det skall bli intressant att se resultatet. Nu väntar jag med spänning på fynden som bör dyka upp nästa vecka, och skjuter upp frisörbesöket jag är i så stort behov av ytterligare.



Redken Extreme stärker, återuppbygger och skyddar kemiskt behandlade hår.


Anti-Snap är en leave in-produkt och proteinbehandling som stärker de porösa och skadade delarna av håret, sluter fjällskiktet samt reducerar friktion från hårborstning och värmeverktyg. Håret förhindras från att brytas eller dela sig och blir blankt och medgörligt.

Thickening Lotion är en stylingprodukt som med fördel används vid föning. Den ger fyllighet och stöd till varje hårstrå. Tunna, fina hårtyper känns märkbart fylligare och håret får en fantastisk glans. Glansighet är dock inget jag suktar efter då det bara ser flottigt och stripigt ut på tunna hår, men man tager vad som finns.

Köpte även ett nytt schampo från Schwarzkopf till N. Har gjort det förut, och det kan nog tyckas att jag skämmer bort honom, men i grunden är det en helt egoistisk handling med baktanke (man är väl Stenbock), eftersom jag (hur misstänkt likt det än låter, så är jag ingen maktlysten domina) ser honom som en del av mig och "inte tänker vara med någon som använder Barnängen i huvudet". Då kan man lika gärna gnugga skalpen med vanlig tvål, vilket helt enkelt inte går för sig om man skall ingå i min vardag.

Fyndandet slutade dock inte vid de spröda hårtopparna, utan sträcker sig ända ner till handlederna. Jag finner den sena 60-talssuccén Norell som jag fick höra existerade i julas och varit nyfiken på sedan dess. Jag vore en dåre om jag skulle låta bli att köpa den (eller så är jag en dåre som köper en s.k. stinker jag aldrig känt doften av bara för att den innehar samma namn som ens partner, men det är onekligen fyndigt - i dubbel bemärkelse - och få förunnat att kunna göra). Nu kan jag låta mig sprutas på av Norell varje dag. Det känns tryggt.

"If you want to eat something, eat a bell pepper. Crave something sweet? Eat a bell pepper. Want a beer? Bell pepper!"
- Nutritionisten som "went from fat to all that" i säsong 19 av Simpsons.

Detta är en sådan rätt som ser betydligt äckligare ut än den är. Du kommer aldrig att få en ugnstillredd grönsak med ost att se läcker ut. Så är det bara. Förlita er i stället på betyget 4 av 5 överblivna paprikor i kylen som måste användas innan de förstörs.

Paprika eller aubergine (eller aborigin, som jag av ren vana säger trots att jag vet hur inkorrekt det är) är helt enkelt en smaksak; därför står båda med. Jag använde aubergine första gången, men hade paprika hemma senast och föredrar det (allra helst grön).

Följande mängd mättar två till fyra munnar, beroende på grönsakernas respektive munnarnas storlek:

• 2 stora paprikor/auberginer
• 1 paket quorn- eller sojafärs (à 300 g)
• 1 gul lök
• 2 vitlöksklyftor
• 1 riven morot
• 2 dl tomatsås (se busenkelt recept nedan)
• 1 burk kidneybönor
• 1 dl riven ost
• Olivolja (jag har endast raspolja hemma, det fungerar lika bra)
• Salt och peppar

Busenkel tomatsås (orkar man göra en mer avancerad sås är det fritt fram; jag är en lat kvinna och skjuter upp detta experiment)

• 300 g paserade tomater
• 1 smulad grönsaksbuljongtärning
• 1 krm cayennepeppar
• 1 dl crème fraiche

Blanda samtliga ingredienser och koka upp. Salta vid behov.

Sätt ugnen på 200 grader. Dela dina grönsaker på mitten gröp ur dem. Ringla över litet olja (eller var grisiga som jag och smeta ut det över hela grönsakerna så att skalet inte blir för torrt i ugnen), salta och peppra halvorna. Grädda i ugn ca 20 minuter.

Hacka löken och pressa vitlöken medan du väntar. Fräs upp det i litet olja tillsammans med färsen och morötterna. Häll i tomatsåsen och låt puttra på svag värme i ett par minuter. Häll sedan i bönorna och låt puttra ytterligare 10 minuter. Salta och peppra.

Lägg färsröran på grönsakshalvorna och toppa med den rivna osten. Gratinera i ugnen i ca 15-20 minuter.
Servera med grönsaker om så önskas (det är jag dock också för lat för). Smaklig måltid!

"Jag förstår inte varför det är utsvängda ben på alla bootcuts..."

Norell delar med sig av sin besvikelse över jeansutbudet (samt sin kunskap gällande det) under jakten på nya pantalonger. Bootcut "innebär att fållen längst ner på benen är litet vidare, detta för att byxbenet ska lägga sig utanpå skon, eller - som framgår av namnet - att byxan ska bäras utanpå ett par boots."

Flera decimeter snö har lagt sig över Luleå under dagen. Någon vår i sikte är alltså inte att tala om. Nytt hår, däremot. Tonade det igår kväll med L'Oréals Ljus Guldkopparblond. Har använt den tidigare men då satte den sig inte ordentligt och skillnaden blev knappt märkbar. I tron om att det skulle bli lika litet förändring denna gång lät jag toningen sitta tiden ut, och till min stora fasa insåg jag att jag tack vare en tesked av L'anza Trauma Treatment (en mycket bra och framför allt extremt dryg produkt för kemikalieförstörda hår) nu var i det närmaste rödhårig. Jag kände paniken komma krypandes och det var med darrande händer jag lyfte upp hårtork och fönborste.

Resultatet blev mörkare och framför allt rödare än väntat men jag gillar det faktiskt bättre än den mulåsnelika färg jag haft sedan jag fick det idiotiska infallet att bleka om det förra månaden. Det är skönt med förändring, men med min vanliga hårotur lär det vara helt urtvättat på två veckor. Dock är ojämnheten ett stort minus. Färgen fäste inte alls på vissa ställen varför man nu i stället kan ta mig för en gråhårig i förnekelse, vilket jag förvisso också är (om än på onaturlig väg). Nästa gång använder jag mig av Ljus Guldblond Koppar från samma serie. Mycket fantasifulla namn där, omöjliga att blanda ihop.

Nu skall jag åka till flygplatsen och hämta upp N, som bör vara framme snart. Det känns bättre idag; jag vet att ångesten kan slå tillbaka när som helst men just nu känns det OK och den tiden tänker jag ta till vara på. Min klänning luktar svett, men jag orkar inte byta. Det är ju ändå läggdags snart.

Till att börja med vill jag tacka för de kloka kommentarer jag fått till gårdagens inlägg! Jag uppskattar dem verkligen och försöker ta till mig er visdom så gott en ologisk hjärna kan, eftersom jag vet att ni har rätt i det ni säger. Samtidigt är det en lättnad att höra att man inte är ensam om dessa tankar; att andra faktiskt har/har haft men kommit över dem med. Jag önskar att jag var hälften så klarsynt som ni i situationer som dessa, då lyckade mänskliga relationer inte verkar vara mitt primära område.

Detta är en dålig (nej, genomrutten) period. Jag ser inget ljus någonstans, har gråtit oavbrutet i timmar flera dagar i sträck och varje gång varit nära att ta fram den överdimensionerade japanska köttkniven jag aldrig får användning för annat än då jag skall öppna kartonger med krossade tomater (jag äger nämligen ingen sax längre och har ej kommit för mig att införskaffa någon ny), för att göra något omoget med. Patetiskt? Ja, definitivt. Jag kan dock inte tänka i de banorna längre utan känner mig bara fruktansvärt desperat och vet inte vad jag skall göra av mig själv. Instabiliteten har bara blivit värre och jag måste få ett slut på det, men vet inte hur. Jag har varken orkat tvätta eller städa inför helgens besök och lägenheten ser ut som ett slagfält för närvarande (måste åtgärda detta i morgon bitti; det vill säga kasta allt i förvaringslådor och rulla in under sängen). Jag orkar inte laga mat utan köper en chokladkaka på eftermiddagen som jag äter i stället för middag. Jag orkar inte sminka eller klä mig som folk utan drar omkring i en för trång jacka, skitiga mjukisbyxor och ännu skitigare hår dolt i en svart paljettbasker som skriker Blossom gone gothic slut. Varje gång jag vistas ute brinner vreden inom mig och jag får hindra mig själv från att skrika åt människorna som går framför mig i den snigellika takt bara främmande vandrande irritationsmoment kan, liksom jag får hindra tårarna från att tränga fram på öppen gata. Det enda jag kan tänka är att "ifall någon tilltalar mig nu slår jag den jäveln sönder och samman" och känner mig som en pubertal 16-åring. Bekymmersrynkorna och linjerna i pannan avslöjar dock att jag inte är 16; de är inte längre så fina utan blir allt djupare och djupare ner går även jag.

N sade åt mig att inte vara ledsen eftersom vi ses i morgon, och jag vågar inte erkänna att det inte precis kommer att göra saken bättre eftersom detta krig som utspelas inom mig till stor del indirekt beror på omnämnd. Jag känner mig otacksam och som en usel...vad jag nu än får lov att räknas som, som inte längtar mer. I ett normaltillstånd hade jag gjort det - då hade det värkt inom mig av längtan i stället - men nu kan jag inte känna några positiva känslor alls. Det närmaste jag kommer positivitet är likgiltighet, vilket är det absolut värsta tillstånd en människa kan befinna sig i, enligt mig. Bäst av allt vore ifall han kommit en vecka senare; då hade hans närvaro kanske kommit som ett lugn i stormen snarare än ytterligare en vind. Nu känns det som att jag bara kommer att göra honom besviken och nedstämd också, och det har jag inte lust med. Ingenting är så drygt som den trängda stämning som uppstår efter osämja - det känns omöjligt att gå vidare därifrån och bli på bra humör igen. Men jag vill inte ta ut händelserna i förväg; det kommer antagligen kännas mycket bättre när vi väl omfamnas på flygplatsen (alternativt kommer jag inte kunna vidröra honom eftersom mina tankar är fullt upptagna med att föreställa sig honom med en tidigare som hans hjärta slår snabba slag för).

Jag förstår att det inte är någon dans på rosor att ha med mig att göra (det är väl därför ingen orkat stanna kvar), men till mitt försvar måste jag hävda att det inte är någon dans att befinna sig i dessa dalar heller (jag vet att många vet exakt vilka jag syftar på och själva hamnar där med lika ojämna mellanrum). Jag hatar att aldrig veta vad morgondagen har att ge, och att aldrig kunna stanna på ett ställe. Jag blir 23 i år, men kommer alltid att känna mig lika vilsen som i tonåren. Är det så här vuxenlivet skall se ut? Vuxen är nämligen det sista jag känner mig. Då jag faktiskt var en vilsen tonåring var jag ändå övertygad om att saker skulle se annorlunda ut när jag väl blivit en självständig kvinna. Jag hade fel; det finns visst känslor som består. Man växer inte ifrån allt.

Det spelar ingen roll att jag hatar att citera eftersom det får en att framstå som någon som saknar ord, och ord har jag alltid för många av. Jag lyckas bara inte få dem ur mig längre. Hur skall man älska nån som har älskat nån förut? är det mest aktuella som existerar just nu, och det upptar hela min vakna tid.

Det går inte en minut utan att jag tänker på sådant/sådana han gjort, erfarenheter han haft som jag aldrig kommer att få. Jag vet att vad jag än säger och vad jag än gör, så har han hört eller varit med om det förut - med någon annan. Hela min existens i hans liv är totalt överflödig och jag känner mig ovälkommen; det sista jag vill är att träffa någon av hans vänner och inkräkta på hans territorium, hans liv. Jag är ointressant, har ingenting där att göra, ingenting att erbjuda - han har helt enkelt ingenting att hämta hos mig. Han har ju redan varit med om allt förut. Allt jag kan ge honom och allt vi gör tillsammans blir bara upprepningar för honom. Det gör mig gråtfärdig, och framför allt får det mig att skämmas: Jag har aldrig haft ett förhållande under mitt vuxna liv (två misslyckade distansrelationer i min tidiga tonår som båda slutade i bittert fiendeskap är allt jag har att skryta med), och allt jag gör med honom är nytt för mig, medan ingenting är nytt för honom (ingenting utom objektet som bytts ut, i detta fallet jag). Den glädje jag känner över att få vara och göra saker med honom suddas snabbt ut och övergår till värkande ångest och skam när jag kommer på mig själv bli barnsligt förtjust över saker han gjort otaliga gånger med flera andra människor. Människor som vare sig är vettiga eller avundsvärda, men som samtliga gjort mycket mer än jag. Vi kan vara glada tillsammans, men vår glädje kommer aldrig att bli delad eftersom den ligger på så enormt olika plan, och det gör mig ledsen eftersom saker hade kunnat vara bra om det inte var för de demoner som ständigt talar om för mig hur värdelös och ersättbar jag är. Jag vill inte ha det så - jag orkar inte ha det så - men kommer inte ifrån det.

I stället för att glädjas åt vad jag har (någon som säger sig tycka om mig), gråter jag över sådant som varit. Sådant han varit med om och inte jag. Somliga blir svartsjuka; jag får mindervärdskomplex, hänger mig fast och ältar in i det oändliga. Svartsjuka orsakas av att saker är föränderliga, medan min ångest kommer ur något som inte går att ändra. Det är just det som plågar mig. Jag kan finna mig i saker som äcklar mig, men kan aldrig komma ifrån att han varit förlovad och sambo (d.v.s. en nästan gift man) och den enda romantiska dröm jag haft är för evigt krossad, ty jag kommer aldrig bli något mer än "den nya kvinnan". Jag har inga fantasier om att erövra en oskuld och att människor (läs: alla utom jag - det finns ingen anledning till att någon någonsin, någonstans, skulle ha älskat mig) har ex har jag inga problem att acceptera, men att ha "tagit över" någon som varit nära att bli någons äkta make, hörde verkligen inte till min bild av hur kärleken skulle se ut. Att veta att det funnits någon som varit av en så mycket större betydelse än vad man själv nånsin kommer bli, tär på mig och får mig att ifrågasätta vad meningen med att vi över huvud taget träffas är, när saker uppenbarligen varit mycket bättre. (Andra saker får mig att ifrågasätta om vi över huvud taget passar ihop, och jag slits mellan att tycka att det är fruktansvärt bara att tänka tanken och att faktiskt undra om det inte är så det är: Han äter kött, jag är vegetarian; han tycks inte ha ett politiskt intresse, jag har det; han är en popkille i själen, jag hatar pop av hela mitt hjärta; han hånar reggaemusik, jag gillar det; han har levt loppan i Stockholm, jag har levt i princip isolerad i mitt hem i Norrbotten; han skulle nöja sig med en fika - behöver jag säga att jag hatar att "ta en fika"? - och konstutställning så vore hans dag gjord, jag behöver betydligt mer för att bli tillfredsställd. Han äcklas dessutom av feta men verkar trots det inte ha greppat att det är just det jag är - fet! Jag vet att han skulle känna sig mer bekväm med en nätt 50-kilostjej han kan lyfta upp och känna sig stor och stark i sällskap med, snarare än att vara med någon som väger lika mycket som han själv. Vi uppskattar inte samma samtalsämnen då han drar sig från att prata om allt som känns jobbigt medan jag vill ventilera mig. Vi delar varken humor eller kulturell smak, och kommer således aldrig att kunna gå varken på fest eller andra tillställningar ihop och göra båda nöjda. Och så fortsätter det... Ändå känns det som att jag kan ha överseende med det, eftersom jag tycker så mycket om att vara med honom. Frågan är: Räcker det?)

Att vi "inte lever på 1940-talet" som jag fått höra ett antal gånger och att man skall leva i nuet kan jag förvisso hålla med om. Det är nuläget som är det huvudsakliga, men vad hjälper det mig när att jag är en kvinna i mängden är ett faktum? Tårarna kommer inte ta slut bara för att jag intalar mig att rycka upp mig och lägga ned det destruktiva tänkande som enbart får mig att må sämre och slukar energi från båda som ett dåligt ouppladdningsbart batteri. Jag önskar att jag kunde eftersom det egentligen inte finns så mycket att tala om; det verkar bara finnas två vägar ut om jag inte lyckas komma från detta. Den ena är att bita ihop och dödas inifrån, den andra att gå skilda vägar och dödas inifrån. Väg två är egentligen inte ett alternativ eftersom jag vill vara med honom. Jag längtar tills vi ses på söndag (trots att jag kommer vara skamsen eftersom han vet hur jag känner; det kanske är dumt av mig att tala ut om sådana saker - ibland är det bättre att bara hålla allt inom sig för att slippa göra bort sig totalt och framstå som mentalt handikappad), men min ångest kommer inte att gå upp i rök för att någon kallar mig en besatt drömmare med stenåldersvärderingar. Jag tycks komma att dö inifrån oavsett, och just nu spelar det kanske inte någon roll. Jag ser ändå ingen anledning till att leva när man aldrig någonsin tillåts må bra. Rösten i huvudet påminner en ständigt om det dåliga och tystnar aldrig.

Jag tänker oftare på hans f.d. partners, än vad jag tänker på oss. Det förflutna slår ut nuet och alla eventuella tankar om framtiden. Tanken att det ens skulle finnas ett oss (fast det ändå/det har bara gått fem månader) vågar jag inte ens tänka. Det känns alldeles för skrämmande och eftersom hela mitt liv varit en enda lång besvikelse kantad av ensamhet och sorg, råder inga tvivel om att detta kommer sluta på samma vis. Det är väl klart som fan att jag inte skall få till det. Blotta tanken är ju absurd! Är det något jag har erfarenhet av är det att vara obetydlig. Det är knappast någon skillnad den här gången heller, och det är bara så jävla sorgligt.

Jag känner mig oerhört fånig som hakar upp mig på sådana saker, eftersom jag vet att jag är den enda som tänker i dessa banor. Sedan blir jag förbannad och undrar varför i helvete jag alltid skall vara den som tvingas acceptera allt, bara för att "det är sånt folk gör". Folk förlovar sig gång på gång, folk dejtar, folk drar hem folk från krogen och knullar upp främlingar, folk är odrägliga och promiskuösa och eftersom folk gör sånt måste den minimala skara som inte fungerar på samma vis acceptera det med ett leende. "I helvete heller!" Sedan övergår ilskan återigen till sorg eftersom jag vet att det måste vara mig det är fel på, som inte kan hänga med i dagens vilda svängar, och det är då ett seriöst självmordsövervägande görs, som inte blir av när jag för en kort stund tänker på hur fina saker skulle kunna vara men självklart inte är. I mitt huvud finns det tydligen endast plats för kaos och mörker. Lycka och kärlek är två ting jag inte kan beskriva eftersom jag aldrig fått erfara dem, och skulle jag vara i närheten av någotdera blir jag livrädd eftersom jag vet hur förgängliga de är och att jag inte kan hantera dem. Och givetvis; att jag inte förtjänar dem.

Hemma sedan en tid, men inget "Äntligen" får lov att inleda meningen. Jag hade en mysig vecka i Smedjis (helt dramafri!), och tiden gick - trots att det känns som om jag varit där länge - väldigt snabbt. Jag hittade min nya favoritsmörgås på Engel i Ludvika: Grillad foccacia med halloumi, honung och timjan. Honungen hade de gärna fått skippa, men utöver det rekommenderas den starkt!
Jag kunde dock inte med äcklad blick sluta förundras över hur stort det horribla shabby chic-fenomenet är i Dalarna. I princip varje butik har inretts till 50% eller mer med inspiration från detta - ja, bara namnet Engel(!) på stans populäraste café säger väl det mesta. Den så kallade bokhandeln var också en upplevelse; så förfärad har jag inte varit sedan mitt besök i sci fi-bokhandeln för många år sedan (tilläggas skall väl då att jag fullkomligt avskyr sci fi och fantasy). Per Gessle och Mia Törnblom möter vitmålade möbler, hjärtan och en random utplacerad Underwood no. 5-skrivmaskin "bara för syns skull", är inte riktigt min kopp te.

Det var tänkt att jag skulle träffa C eller L i Stockholm, men båda var upptagna, så i stället för att gå runt med en 20-kilospackning i storstaden åkte jag direkt till Arlanda och hängde där i tre timmar. Hittade en väska som jag lämnade in i informationen. Det ångrar jag bittert eftersom den förmodligen innehöll värdesaker, men jag antar att den Elisabeth som tappat den kände sig lättad, och det kan jag väl bjuda på. Hade jag glömt min väska hade jag ju faktiskt också hellre sett att någon lämnat in i stället för att länsa den.

Till min stora fasa väger jag nu mer än för ett år sedan. Jag har alltså gått upp 10 kilo sedan jag vägde som minst i somras. Det blir 8 kilo sedan november. Midjemåttet har ökat med fem centimeter och baken likaså. Att umgås med människor är alltså mer än fördelar. Jag går nu på svältdiet i två veckor till påskledigheten, och sedan får vi se vad som händer. Så här kan jag i alla fall inte fortsätta se ut/leva. Jag har alldeles för många sommarkläder jag skulle ha kommit i i år (som var för små i fjol), men det är ju bara att glömma nu. Jag får åtminstone hoppas att jag lyckas komma i fjolårets sommarkläder, annars vet jag inte vad jag tar mig till. Att gå runt naken offentligt är inte heller min kopp te. Ja, som ni hör är det många tesorter jag inte gillar. Mest deprimerad blir jag dock av det faktum att jag inte kan spela in film, eftersom jag inte kan medverka framför kameran med denna vikt. Och med så många briljanta idéer som jag har just nu är det rentav en tragedi.


N utanför Begravningsbyrån med Baptistkyrkan mitt emot. Passande.


Fika på Mitt i Smeten (skall man bli äcklad eller frestad av ett sådant namn?). Liten taskigt designad semla med sur grädde för 22 v/s en hel gårdagens vaniljmunk med bagarsnor 20. Ni kan nog gissa vilken jag valde, jude som jag är. Det var det godaste jag nånsin tagit i min mun.


Mitt nya drömhus sedan Virkesvägen 14 i Bergby utanför Gävle såldes. Perfekta huset att leva och filma mordmysterier à Moln Över Hellesta i. Tydligen gick det att hitta kärleken i Smedjebacken. Vem kunde väl ana det!


Mitt andrahandsval, om den stora kärleken skulle visa sig vara falsk. Det är viktigt att vara garderad. Huset ligger intill det  andra, så jag behöver inte ta några långa kliv för att finna lyckan på nytt. Känns skönt för två korta stubben.


På promenad. Det kändes skönt att våren var på väg (såg asfalt för första gången sen oktober och fick god lust att ta fram solstolen), men tydligen dröjer det innan vi får se skymten av den här i norr. -20 igår, -13 idag. Det är inte klokt.


Nej, jag fotade faktiskt inte något mer än fika och hus. Detta är summeringen från mitt besök i Dalarna. Så rolig fotograf är jag; jag går ingenstans utan kamera men fotograferar aldrig någonting (just för att jag tycker det är alldeles för pinsamt). I stället är det bara min sköra väska som får ta stryk som går sönder varje gång något tyngre än ett busskort placeras i den.

Idag stannade morfars hjärta. Mina föräldrar tog en taxi till Sunderby sjukhus igår kväll för att träffa honom en sista gång. Han låg som han gjort så många gånger det senaste året i princip medvetslös med halvöppen mun och bara ögonvitorna synliga, liten och bräcklig. De frågade i förmiddags om vi ville se honom, men det är inte så jag vill minnas honom. Det känns fruktansvärt att se hur ens omgivning ständigt blir mindre och mindre, och det är omöjligt att inte gråta, men vad gäller morfar var detta det bästa som kunde hända. Sedan i somras har döden bara varit en tidsfråga. Det fanns ingenting kvar för honom, han hade inte ens orken att kommunicera. Nu är han där han vill; tillsammans med mormor. Han behöver inte lida mer, och fast tårarna rinner när jag skriver detta är jag lättad för hans skull, som inte längre behöver stå ut med ett så otroligt ovärdigt liv.

Hedvig Gusti Elaine (Lundborg) Pettersson, 12/3 1938-13/8 2008
Kent Harry Renaldo Pettersson, 1/9 1938-28/2 2010
Vi hade våra meningsskiljaktigheter, men jag saknar er så otroligt mycket. Ni försvann båda 10 år för tidigt. Vila i frid.

 

Jag visste att jag skulle ångra mig. Jag visste det. Jag ser numera ut som en överviktig fjortis på moped (även fast H säger att 90-talet är över och att inga snorungar använder sig av detta färdmedel mer). Jag visste att jag inte skulle ha gjort någonting alls, så varför gör jag det när jag till och med själv säger att det är bra som det är? Jag hatar mig själv och jag åker ingenstans på måndag som jag ser ut i håret nu. Aldrig i livet att jag sätter mig på ett plan - eller något annat offentligt utrymme heller för den delen - med den här missfärgen. Nej, det är inte ens kycklinggult, det är enbart missfärgat och ojämnt. Så mycket för att ljusa upp något ett par nyanser! Nu sitter jag med två ton silverschampo (tredje omgången) i håret och kommer antagligen att få tona det mörkblont efter ett frisörbesök à 1500 kronor. I morgon skall jag dock försöka rädda nästkommande vecka med just en askfärg. Jag får se vitt som en temporär lösning, och problemet vad framtiden skall ge, får vänta tills jag kommer hem igen. Jag har ju ingenting emot vitt hår, det är bara det att jag vägrar ha det med allt jobb det innebär.

Nu låter det på mig som att jag bleker håret för första gången, men jag har gjort det sedan 2003 och detta är min första misslyckade blekning någonsin. Det är precis som med Triss: Plötsligt händer det. Välkommen, tårar. Nu tar jag livet av mig.

Alla (det vill säga de få) som suttit vid min dator vet att den låter högre än ett tröskverk (jag tror faktiskt att grannarna intill hör den surra i sin hall; det måste de göra så ofta som de springer in och ut genom dörren) och är segare än löskokt knäck. Bokstäverna uppenbarar sig emellanåt sisådär en halv minut (ibland mer) på skärmen efter inknappande. Jag vet inte vad mitt undermedvetna ville säga mig med detta, men sex låg i alla fall inte överst på min lista över saker jag tänkte på, när jag fick för mig att se ifall Jotex hade något att hänga i det kommande påskriset.  Det kan jag ej påstå att de hade, men tänka sig att jag hittade hela sex ting av intresse. För ett kommande hem alltså - jag kan både ha och slippa dem nu. Helst slippa dock, eftersom det råder platsbrist här.


Oroa er inte för missmatchning à white trash girl gone "Indien, eller kanske Afrika, möter lantlig romantik" - jag skulle inte placera prylarna i samma rum. (Ej med på bild: Grön badrumsmatta som matchar mitt älskvärda duschdraperi från Ilma of Sweden, 69:-)

De senaste veckorna har jag varit extra känslig, och trots att jag (precis som resten av i-ländernas befolkning) sagt att detta skall bli mitt år har jag inte kunnat se med något sånär positiva ögon. Trots att jag borde vara gladare än jag är i dagsläget, är det i stället samma gamla hopplöshet som gör sig påmind. Jag är ledsen, lättiriterad och (om vi skall vara dramatiska, och det måste vi ju) något av ett känslomässigt vrak just nu. Att jag känner mig ful som både gått upp i vikt och har sämre hy än någonsin bidrar inte till levnadsglädjen, och det blir i stället en ond cirkel då jag struntar i att klä upp och sminka mig, vilket bara får mig att känna mig ännu äckligare.

Jag tror att jag under detta år bara sminkat mig omkring fem gånger, och det är inte mycket ens för någon som vanligtvis inte sminkar sig alls. Jag som tidigare inte kunde visa mig ute utan fullt underlag går nu ut med den otäckta näsan med de kraterstora porerna i vädret. Jag orkar inte bry mig eftersom det ändå inte finns något för mig här (läs: inget att göra sig "fin" för), och tanken på det får en att vilja försvinna. Jag är trött på att alltid vara den fula i ett sällskap (numera är jag dock utan något sällskap alls; i princip varenda människa jag känt i denna stad har gett sig av - det finns ingen jag kan vara med mer), den odugliga och misslyckade som ingen bryr sig om. Den som alltid försöker passa in på sitt eget vis men alltid misslyckas: Vad är meningen i att vara trevlig när det ändå känns påklistrat? Fast nu sträcker jag mig bara efter månen; jag har ändå inga att vara trevliga mot.

Jag åker inte till Västerbott'n under lovet - tyvärr. Jag hade verkligen sett fram emot att träffa H (det känns som en evighet sedan). Just nu känner jag dock att jag inte orkar vara ensam, och eftersom hon jobbar i stort sett varje dag nästa vecka, tar jag hellre bussen ner då hon är ledig vid ett litet senare tillfälle. Jag är inte allt för sugen på att sitta hemma själv eller ströva omkring flera timmar på stan i bitande kyla. Jag vet inte hur det skulle gå med min allergi heller om hon inte skulle ha hunnit bli av med den tredje katten (det lät hemskt - ingen skall "göra sig av" med någon; hon innehar bara en något påtvingad kattvaktsroll för närvarande och jag är extremt allergisk mot de små liven).

På väg till stan (jag ryckte upp mig runt tre, tog på mig foundation, gick till Systembolaget och följde upp detta med komvux för att hinna med den lektion jag inte försov mig till; dock är det tydligen självstudier på måndagar, men tanken var god och jag slapp den brutala ångest jag hade haft ifall jag stannat hemma) fick jag då idén att i stället spendera mitt så kallade "sportlov" (så otroligt högstadium det känns med sportlov, jag är ju ändå 22 och gudarna skall veta att jag inte sportar; det förstår då varenda kotte som ser mig i alla fall) längre söderut. I Dalarna närmare bestämt. På ett sätt känner jag mig som en dålig människa och att jag "dissar" H med detta (även fast jag vet att hon inte bryr sig - hon är som sagt upptagen och jag en drama queen som letar efter saker att haka upp mig på), men eftersom jag inte orkar med ensamheten nu och verkligen behöver någon nära inpå mig, känns det som ett klokt alternativ. Det är lätt att åka ner till Umeå och stanna ett par dagar, men för en resa över halva Sverige vore det gräsligt oekonomiskt. Därför bör jag passa på under min lediga vecka, och att vänta i ytterligare sex känns för avlägset just nu. Inte det att jag inte har något tålamod (tvärtom; Stenbockar kan vänta ut vem som helst), det är bara väldigt tråkigt att behöva använda sig av det (och Katt/Hare-Stenbockar är antagligen de mest lättuttråkade av alla). Egentligen borde jag stanna hemma och banta bort det jag gått upp, men det är ju faktiskt inget som säger att jag måste överäta så fort jag umgås med någon. Vi behöver inte köpa godis varannan dag. Det är ett dåligt val jag själv gör, eftersom jag inte klarar av att stå emot frestelsen. Slutpratat om det, ty större ångestmoment finns inte på denna jord. När jag kommer hem går jag i stället med i Anonyma Överätare och håller bloggen fri från vikt-iga misslyckanden. Sockerberoende kommer aldrig vara lika coolt att läsa om som andra addiktioner (ni vet, "riktiga" beroenden).

Så om en vecka tar jag 13:10-flyget till Stockholm, för att 17:00 sätta mig på bussen till Smedjebacken. Det känns bra, och jag är väldigt exhalterad (eftersom jag åker med SAS kan jag dessutom ta med mig mina hårprodukter utan extra kostnad - vilken lättnad!). Jag älskar att resa och besöka nya platser (hur händelselösa de än må vara, men en kyrklig aktivitet och en workshop i träsnitt lär man väl åtminstone kunna ta del av) och har aldrig varit i Dalarna förr. Det skall bli spännande att träffa N:s judiska mor, och väldigt bra att vara den som anländer som gäst, eftersom jag då tvingas hålla pli på temperamentet och kommer gå runt i annat än mjukisbyxor och slarvig knut om dagarna, eftersom inget sådant medföljer. Jag föredrar nämligen att vara den stiliga parten. Det - och ett präktigt storgräl emellanåt - får mig att känna mig hel (och den känslan välkomnas).