Till att börja med vill jag tacka för de kloka kommentarer jag fått till gårdagens inlägg! Jag uppskattar dem verkligen och försöker ta till mig er visdom så gott en ologisk hjärna kan, eftersom jag vet att ni har rätt i det ni säger. Samtidigt är det en lättnad att höra att man inte är ensam om dessa tankar; att andra faktiskt har/har haft men kommit över dem med. Jag önskar att jag var hälften så klarsynt som ni i situationer som dessa, då lyckade mänskliga relationer inte verkar vara mitt primära område.

Detta är en dålig (nej, genomrutten) period. Jag ser inget ljus någonstans, har gråtit oavbrutet i timmar flera dagar i sträck och varje gång varit nära att ta fram den överdimensionerade japanska köttkniven jag aldrig får användning för annat än då jag skall öppna kartonger med krossade tomater (jag äger nämligen ingen sax längre och har ej kommit för mig att införskaffa någon ny), för att göra något omoget med. Patetiskt? Ja, definitivt. Jag kan dock inte tänka i de banorna längre utan känner mig bara fruktansvärt desperat och vet inte vad jag skall göra av mig själv. Instabiliteten har bara blivit värre och jag måste få ett slut på det, men vet inte hur. Jag har varken orkat tvätta eller städa inför helgens besök och lägenheten ser ut som ett slagfält för närvarande (måste åtgärda detta i morgon bitti; det vill säga kasta allt i förvaringslådor och rulla in under sängen). Jag orkar inte laga mat utan köper en chokladkaka på eftermiddagen som jag äter i stället för middag. Jag orkar inte sminka eller klä mig som folk utan drar omkring i en för trång jacka, skitiga mjukisbyxor och ännu skitigare hår dolt i en svart paljettbasker som skriker Blossom gone gothic slut. Varje gång jag vistas ute brinner vreden inom mig och jag får hindra mig själv från att skrika åt människorna som går framför mig i den snigellika takt bara främmande vandrande irritationsmoment kan, liksom jag får hindra tårarna från att tränga fram på öppen gata. Det enda jag kan tänka är att "ifall någon tilltalar mig nu slår jag den jäveln sönder och samman" och känner mig som en pubertal 16-åring. Bekymmersrynkorna och linjerna i pannan avslöjar dock att jag inte är 16; de är inte längre så fina utan blir allt djupare och djupare ner går även jag.

N sade åt mig att inte vara ledsen eftersom vi ses i morgon, och jag vågar inte erkänna att det inte precis kommer att göra saken bättre eftersom detta krig som utspelas inom mig till stor del indirekt beror på omnämnd. Jag känner mig otacksam och som en usel...vad jag nu än får lov att räknas som, som inte längtar mer. I ett normaltillstånd hade jag gjort det - då hade det värkt inom mig av längtan i stället - men nu kan jag inte känna några positiva känslor alls. Det närmaste jag kommer positivitet är likgiltighet, vilket är det absolut värsta tillstånd en människa kan befinna sig i, enligt mig. Bäst av allt vore ifall han kommit en vecka senare; då hade hans närvaro kanske kommit som ett lugn i stormen snarare än ytterligare en vind. Nu känns det som att jag bara kommer att göra honom besviken och nedstämd också, och det har jag inte lust med. Ingenting är så drygt som den trängda stämning som uppstår efter osämja - det känns omöjligt att gå vidare därifrån och bli på bra humör igen. Men jag vill inte ta ut händelserna i förväg; det kommer antagligen kännas mycket bättre när vi väl omfamnas på flygplatsen (alternativt kommer jag inte kunna vidröra honom eftersom mina tankar är fullt upptagna med att föreställa sig honom med en tidigare som hans hjärta slår snabba slag för).

Jag förstår att det inte är någon dans på rosor att ha med mig att göra (det är väl därför ingen orkat stanna kvar), men till mitt försvar måste jag hävda att det inte är någon dans att befinna sig i dessa dalar heller (jag vet att många vet exakt vilka jag syftar på och själva hamnar där med lika ojämna mellanrum). Jag hatar att aldrig veta vad morgondagen har att ge, och att aldrig kunna stanna på ett ställe. Jag blir 23 i år, men kommer alltid att känna mig lika vilsen som i tonåren. Är det så här vuxenlivet skall se ut? Vuxen är nämligen det sista jag känner mig. Då jag faktiskt var en vilsen tonåring var jag ändå övertygad om att saker skulle se annorlunda ut när jag väl blivit en självständig kvinna. Jag hade fel; det finns visst känslor som består. Man växer inte ifrån allt.

Det spelar ingen roll att jag hatar att citera eftersom det får en att framstå som någon som saknar ord, och ord har jag alltid för många av. Jag lyckas bara inte få dem ur mig längre. Hur skall man älska nån som har älskat nån förut? är det mest aktuella som existerar just nu, och det upptar hela min vakna tid.

Det går inte en minut utan att jag tänker på sådant/sådana han gjort, erfarenheter han haft som jag aldrig kommer att få. Jag vet att vad jag än säger och vad jag än gör, så har han hört eller varit med om det förut - med någon annan. Hela min existens i hans liv är totalt överflödig och jag känner mig ovälkommen; det sista jag vill är att träffa någon av hans vänner och inkräkta på hans territorium, hans liv. Jag är ointressant, har ingenting där att göra, ingenting att erbjuda - han har helt enkelt ingenting att hämta hos mig. Han har ju redan varit med om allt förut. Allt jag kan ge honom och allt vi gör tillsammans blir bara upprepningar för honom. Det gör mig gråtfärdig, och framför allt får det mig att skämmas: Jag har aldrig haft ett förhållande under mitt vuxna liv (två misslyckade distansrelationer i min tidiga tonår som båda slutade i bittert fiendeskap är allt jag har att skryta med), och allt jag gör med honom är nytt för mig, medan ingenting är nytt för honom (ingenting utom objektet som bytts ut, i detta fallet jag). Den glädje jag känner över att få vara och göra saker med honom suddas snabbt ut och övergår till värkande ångest och skam när jag kommer på mig själv bli barnsligt förtjust över saker han gjort otaliga gånger med flera andra människor. Människor som vare sig är vettiga eller avundsvärda, men som samtliga gjort mycket mer än jag. Vi kan vara glada tillsammans, men vår glädje kommer aldrig att bli delad eftersom den ligger på så enormt olika plan, och det gör mig ledsen eftersom saker hade kunnat vara bra om det inte var för de demoner som ständigt talar om för mig hur värdelös och ersättbar jag är. Jag vill inte ha det så - jag orkar inte ha det så - men kommer inte ifrån det.

I stället för att glädjas åt vad jag har (någon som säger sig tycka om mig), gråter jag över sådant som varit. Sådant han varit med om och inte jag. Somliga blir svartsjuka; jag får mindervärdskomplex, hänger mig fast och ältar in i det oändliga. Svartsjuka orsakas av att saker är föränderliga, medan min ångest kommer ur något som inte går att ändra. Det är just det som plågar mig. Jag kan finna mig i saker som äcklar mig, men kan aldrig komma ifrån att han varit förlovad och sambo (d.v.s. en nästan gift man) och den enda romantiska dröm jag haft är för evigt krossad, ty jag kommer aldrig bli något mer än "den nya kvinnan". Jag har inga fantasier om att erövra en oskuld och att människor (läs: alla utom jag - det finns ingen anledning till att någon någonsin, någonstans, skulle ha älskat mig) har ex har jag inga problem att acceptera, men att ha "tagit över" någon som varit nära att bli någons äkta make, hörde verkligen inte till min bild av hur kärleken skulle se ut. Att veta att det funnits någon som varit av en så mycket större betydelse än vad man själv nånsin kommer bli, tär på mig och får mig att ifrågasätta vad meningen med att vi över huvud taget träffas är, när saker uppenbarligen varit mycket bättre. (Andra saker får mig att ifrågasätta om vi över huvud taget passar ihop, och jag slits mellan att tycka att det är fruktansvärt bara att tänka tanken och att faktiskt undra om det inte är så det är: Han äter kött, jag är vegetarian; han tycks inte ha ett politiskt intresse, jag har det; han är en popkille i själen, jag hatar pop av hela mitt hjärta; han hånar reggaemusik, jag gillar det; han har levt loppan i Stockholm, jag har levt i princip isolerad i mitt hem i Norrbotten; han skulle nöja sig med en fika - behöver jag säga att jag hatar att "ta en fika"? - och konstutställning så vore hans dag gjord, jag behöver betydligt mer för att bli tillfredsställd. Han äcklas dessutom av feta men verkar trots det inte ha greppat att det är just det jag är - fet! Jag vet att han skulle känna sig mer bekväm med en nätt 50-kilostjej han kan lyfta upp och känna sig stor och stark i sällskap med, snarare än att vara med någon som väger lika mycket som han själv. Vi uppskattar inte samma samtalsämnen då han drar sig från att prata om allt som känns jobbigt medan jag vill ventilera mig. Vi delar varken humor eller kulturell smak, och kommer således aldrig att kunna gå varken på fest eller andra tillställningar ihop och göra båda nöjda. Och så fortsätter det... Ändå känns det som att jag kan ha överseende med det, eftersom jag tycker så mycket om att vara med honom. Frågan är: Räcker det?)

Att vi "inte lever på 1940-talet" som jag fått höra ett antal gånger och att man skall leva i nuet kan jag förvisso hålla med om. Det är nuläget som är det huvudsakliga, men vad hjälper det mig när att jag är en kvinna i mängden är ett faktum? Tårarna kommer inte ta slut bara för att jag intalar mig att rycka upp mig och lägga ned det destruktiva tänkande som enbart får mig att må sämre och slukar energi från båda som ett dåligt ouppladdningsbart batteri. Jag önskar att jag kunde eftersom det egentligen inte finns så mycket att tala om; det verkar bara finnas två vägar ut om jag inte lyckas komma från detta. Den ena är att bita ihop och dödas inifrån, den andra att gå skilda vägar och dödas inifrån. Väg två är egentligen inte ett alternativ eftersom jag vill vara med honom. Jag längtar tills vi ses på söndag (trots att jag kommer vara skamsen eftersom han vet hur jag känner; det kanske är dumt av mig att tala ut om sådana saker - ibland är det bättre att bara hålla allt inom sig för att slippa göra bort sig totalt och framstå som mentalt handikappad), men min ångest kommer inte att gå upp i rök för att någon kallar mig en besatt drömmare med stenåldersvärderingar. Jag tycks komma att dö inifrån oavsett, och just nu spelar det kanske inte någon roll. Jag ser ändå ingen anledning till att leva när man aldrig någonsin tillåts må bra. Rösten i huvudet påminner en ständigt om det dåliga och tystnar aldrig.

Jag tänker oftare på hans f.d. partners, än vad jag tänker på oss. Det förflutna slår ut nuet och alla eventuella tankar om framtiden. Tanken att det ens skulle finnas ett oss (fast det ändå/det har bara gått fem månader) vågar jag inte ens tänka. Det känns alldeles för skrämmande och eftersom hela mitt liv varit en enda lång besvikelse kantad av ensamhet och sorg, råder inga tvivel om att detta kommer sluta på samma vis. Det är väl klart som fan att jag inte skall få till det. Blotta tanken är ju absurd! Är det något jag har erfarenhet av är det att vara obetydlig. Det är knappast någon skillnad den här gången heller, och det är bara så jävla sorgligt.

Jag känner mig oerhört fånig som hakar upp mig på sådana saker, eftersom jag vet att jag är den enda som tänker i dessa banor. Sedan blir jag förbannad och undrar varför i helvete jag alltid skall vara den som tvingas acceptera allt, bara för att "det är sånt folk gör". Folk förlovar sig gång på gång, folk dejtar, folk drar hem folk från krogen och knullar upp främlingar, folk är odrägliga och promiskuösa och eftersom folk gör sånt måste den minimala skara som inte fungerar på samma vis acceptera det med ett leende. "I helvete heller!" Sedan övergår ilskan återigen till sorg eftersom jag vet att det måste vara mig det är fel på, som inte kan hänga med i dagens vilda svängar, och det är då ett seriöst självmordsövervägande görs, som inte blir av när jag för en kort stund tänker på hur fina saker skulle kunna vara men självklart inte är. I mitt huvud finns det tydligen endast plats för kaos och mörker. Lycka och kärlek är två ting jag inte kan beskriva eftersom jag aldrig fått erfara dem, och skulle jag vara i närheten av någotdera blir jag livrädd eftersom jag vet hur förgängliga de är och att jag inte kan hantera dem. Och givetvis; att jag inte förtjänar dem.

Hemma sedan en tid, men inget "Äntligen" får lov att inleda meningen. Jag hade en mysig vecka i Smedjis (helt dramafri!), och tiden gick - trots att det känns som om jag varit där länge - väldigt snabbt. Jag hittade min nya favoritsmörgås på Engel i Ludvika: Grillad foccacia med halloumi, honung och timjan. Honungen hade de gärna fått skippa, men utöver det rekommenderas den starkt!
Jag kunde dock inte med äcklad blick sluta förundras över hur stort det horribla shabby chic-fenomenet är i Dalarna. I princip varje butik har inretts till 50% eller mer med inspiration från detta - ja, bara namnet Engel(!) på stans populäraste café säger väl det mesta. Den så kallade bokhandeln var också en upplevelse; så förfärad har jag inte varit sedan mitt besök i sci fi-bokhandeln för många år sedan (tilläggas skall väl då att jag fullkomligt avskyr sci fi och fantasy). Per Gessle och Mia Törnblom möter vitmålade möbler, hjärtan och en random utplacerad Underwood no. 5-skrivmaskin "bara för syns skull", är inte riktigt min kopp te.

Det var tänkt att jag skulle träffa C eller L i Stockholm, men båda var upptagna, så i stället för att gå runt med en 20-kilospackning i storstaden åkte jag direkt till Arlanda och hängde där i tre timmar. Hittade en väska som jag lämnade in i informationen. Det ångrar jag bittert eftersom den förmodligen innehöll värdesaker, men jag antar att den Elisabeth som tappat den kände sig lättad, och det kan jag väl bjuda på. Hade jag glömt min väska hade jag ju faktiskt också hellre sett att någon lämnat in i stället för att länsa den.

Till min stora fasa väger jag nu mer än för ett år sedan. Jag har alltså gått upp 10 kilo sedan jag vägde som minst i somras. Det blir 8 kilo sedan november. Midjemåttet har ökat med fem centimeter och baken likaså. Att umgås med människor är alltså mer än fördelar. Jag går nu på svältdiet i två veckor till påskledigheten, och sedan får vi se vad som händer. Så här kan jag i alla fall inte fortsätta se ut/leva. Jag har alldeles för många sommarkläder jag skulle ha kommit i i år (som var för små i fjol), men det är ju bara att glömma nu. Jag får åtminstone hoppas att jag lyckas komma i fjolårets sommarkläder, annars vet jag inte vad jag tar mig till. Att gå runt naken offentligt är inte heller min kopp te. Ja, som ni hör är det många tesorter jag inte gillar. Mest deprimerad blir jag dock av det faktum att jag inte kan spela in film, eftersom jag inte kan medverka framför kameran med denna vikt. Och med så många briljanta idéer som jag har just nu är det rentav en tragedi.


N utanför Begravningsbyrån med Baptistkyrkan mitt emot. Passande.


Fika på Mitt i Smeten (skall man bli äcklad eller frestad av ett sådant namn?). Liten taskigt designad semla med sur grädde för 22 v/s en hel gårdagens vaniljmunk med bagarsnor 20. Ni kan nog gissa vilken jag valde, jude som jag är. Det var det godaste jag nånsin tagit i min mun.


Mitt nya drömhus sedan Virkesvägen 14 i Bergby utanför Gävle såldes. Perfekta huset att leva och filma mordmysterier à Moln Över Hellesta i. Tydligen gick det att hitta kärleken i Smedjebacken. Vem kunde väl ana det!


Mitt andrahandsval, om den stora kärleken skulle visa sig vara falsk. Det är viktigt att vara garderad. Huset ligger intill det  andra, så jag behöver inte ta några långa kliv för att finna lyckan på nytt. Känns skönt för två korta stubben.


På promenad. Det kändes skönt att våren var på väg (såg asfalt för första gången sen oktober och fick god lust att ta fram solstolen), men tydligen dröjer det innan vi får se skymten av den här i norr. -20 igår, -13 idag. Det är inte klokt.


Nej, jag fotade faktiskt inte något mer än fika och hus. Detta är summeringen från mitt besök i Dalarna. Så rolig fotograf är jag; jag går ingenstans utan kamera men fotograferar aldrig någonting (just för att jag tycker det är alldeles för pinsamt). I stället är det bara min sköra väska som får ta stryk som går sönder varje gång något tyngre än ett busskort placeras i den.

Idag stannade morfars hjärta. Mina föräldrar tog en taxi till Sunderby sjukhus igår kväll för att träffa honom en sista gång. Han låg som han gjort så många gånger det senaste året i princip medvetslös med halvöppen mun och bara ögonvitorna synliga, liten och bräcklig. De frågade i förmiddags om vi ville se honom, men det är inte så jag vill minnas honom. Det känns fruktansvärt att se hur ens omgivning ständigt blir mindre och mindre, och det är omöjligt att inte gråta, men vad gäller morfar var detta det bästa som kunde hända. Sedan i somras har döden bara varit en tidsfråga. Det fanns ingenting kvar för honom, han hade inte ens orken att kommunicera. Nu är han där han vill; tillsammans med mormor. Han behöver inte lida mer, och fast tårarna rinner när jag skriver detta är jag lättad för hans skull, som inte längre behöver stå ut med ett så otroligt ovärdigt liv.

Hedvig Gusti Elaine (Lundborg) Pettersson, 12/3 1938-13/8 2008
Kent Harry Renaldo Pettersson, 1/9 1938-28/2 2010
Vi hade våra meningsskiljaktigheter, men jag saknar er så otroligt mycket. Ni försvann båda 10 år för tidigt. Vila i frid.

 

De senaste veckorna har jag varit extra känslig, och trots att jag (precis som resten av i-ländernas befolkning) sagt att detta skall bli mitt år har jag inte kunnat se med något sånär positiva ögon. Trots att jag borde vara gladare än jag är i dagsläget, är det i stället samma gamla hopplöshet som gör sig påmind. Jag är ledsen, lättiriterad och (om vi skall vara dramatiska, och det måste vi ju) något av ett känslomässigt vrak just nu. Att jag känner mig ful som både gått upp i vikt och har sämre hy än någonsin bidrar inte till levnadsglädjen, och det blir i stället en ond cirkel då jag struntar i att klä upp och sminka mig, vilket bara får mig att känna mig ännu äckligare.

Jag tror att jag under detta år bara sminkat mig omkring fem gånger, och det är inte mycket ens för någon som vanligtvis inte sminkar sig alls. Jag som tidigare inte kunde visa mig ute utan fullt underlag går nu ut med den otäckta näsan med de kraterstora porerna i vädret. Jag orkar inte bry mig eftersom det ändå inte finns något för mig här (läs: inget att göra sig "fin" för), och tanken på det får en att vilja försvinna. Jag är trött på att alltid vara den fula i ett sällskap (numera är jag dock utan något sällskap alls; i princip varenda människa jag känt i denna stad har gett sig av - det finns ingen jag kan vara med mer), den odugliga och misslyckade som ingen bryr sig om. Den som alltid försöker passa in på sitt eget vis men alltid misslyckas: Vad är meningen i att vara trevlig när det ändå känns påklistrat? Fast nu sträcker jag mig bara efter månen; jag har ändå inga att vara trevliga mot.

Jag åker inte till Västerbott'n under lovet - tyvärr. Jag hade verkligen sett fram emot att träffa H (det känns som en evighet sedan). Just nu känner jag dock att jag inte orkar vara ensam, och eftersom hon jobbar i stort sett varje dag nästa vecka, tar jag hellre bussen ner då hon är ledig vid ett litet senare tillfälle. Jag är inte allt för sugen på att sitta hemma själv eller ströva omkring flera timmar på stan i bitande kyla. Jag vet inte hur det skulle gå med min allergi heller om hon inte skulle ha hunnit bli av med den tredje katten (det lät hemskt - ingen skall "göra sig av" med någon; hon innehar bara en något påtvingad kattvaktsroll för närvarande och jag är extremt allergisk mot de små liven).

På väg till stan (jag ryckte upp mig runt tre, tog på mig foundation, gick till Systembolaget och följde upp detta med komvux för att hinna med den lektion jag inte försov mig till; dock är det tydligen självstudier på måndagar, men tanken var god och jag slapp den brutala ångest jag hade haft ifall jag stannat hemma) fick jag då idén att i stället spendera mitt så kallade "sportlov" (så otroligt högstadium det känns med sportlov, jag är ju ändå 22 och gudarna skall veta att jag inte sportar; det förstår då varenda kotte som ser mig i alla fall) längre söderut. I Dalarna närmare bestämt. På ett sätt känner jag mig som en dålig människa och att jag "dissar" H med detta (även fast jag vet att hon inte bryr sig - hon är som sagt upptagen och jag en drama queen som letar efter saker att haka upp mig på), men eftersom jag inte orkar med ensamheten nu och verkligen behöver någon nära inpå mig, känns det som ett klokt alternativ. Det är lätt att åka ner till Umeå och stanna ett par dagar, men för en resa över halva Sverige vore det gräsligt oekonomiskt. Därför bör jag passa på under min lediga vecka, och att vänta i ytterligare sex känns för avlägset just nu. Inte det att jag inte har något tålamod (tvärtom; Stenbockar kan vänta ut vem som helst), det är bara väldigt tråkigt att behöva använda sig av det (och Katt/Hare-Stenbockar är antagligen de mest lättuttråkade av alla). Egentligen borde jag stanna hemma och banta bort det jag gått upp, men det är ju faktiskt inget som säger att jag måste överäta så fort jag umgås med någon. Vi behöver inte köpa godis varannan dag. Det är ett dåligt val jag själv gör, eftersom jag inte klarar av att stå emot frestelsen. Slutpratat om det, ty större ångestmoment finns inte på denna jord. När jag kommer hem går jag i stället med i Anonyma Överätare och håller bloggen fri från vikt-iga misslyckanden. Sockerberoende kommer aldrig vara lika coolt att läsa om som andra addiktioner (ni vet, "riktiga" beroenden).

Så om en vecka tar jag 13:10-flyget till Stockholm, för att 17:00 sätta mig på bussen till Smedjebacken. Det känns bra, och jag är väldigt exhalterad (eftersom jag åker med SAS kan jag dessutom ta med mig mina hårprodukter utan extra kostnad - vilken lättnad!). Jag älskar att resa och besöka nya platser (hur händelselösa de än må vara, men en kyrklig aktivitet och en workshop i träsnitt lär man väl åtminstone kunna ta del av) och har aldrig varit i Dalarna förr. Det skall bli spännande att träffa N:s judiska mor, och väldigt bra att vara den som anländer som gäst, eftersom jag då tvingas hålla pli på temperamentet och kommer gå runt i annat än mjukisbyxor och slarvig knut om dagarna, eftersom inget sådant medföljer. Jag föredrar nämligen att vara den stiliga parten. Det - och ett präktigt storgräl emellanåt - får mig att känna mig hel (och den känslan välkomnas).

Honey I saw you there last night
Another mans arms holding you tight
Nobody knows what I feeled inside
All I know, I walked away and cried

I know you said he was just a friend
But I saw him kiss you again and again
These eyes of mine, they don't fool me
Why did he hold you so tenderly?

Otis Redding - I've got dreams to remember

---

Dagen har varit otroligt tråkig. Kom hem för ett par timmar sedan, lät bli att packa upp påsarna med tvätt, tog ett snabbt bad (när det tar längre tid att fylla karet än tiden man befinner sig i det; för att kvala in som badflicka måste man ligga minst en kvart) och nu sitter jag här - trött och hängig med en halv cola och två Imovane redo att sväljas framför tangentbordet. Sov från tolv i natt till tolv i förmiddags och det var otroligt skönt att slippa vara vaken med all ångest det innebär. Drömde dock om cp:t vilket gav en sämre start på dagen än vanligt. Normalt antecknar jag drömmar jag minns då jag orkar, men när det gäller honom får de mer än gärna glömmas bort. Igår lyssnade jag på en låt som givit mig ångest sedan i somras; som alltid fått mig att tänka på honom efter det att jag lärde "känna" honom. Innan det var det MIN låt, och igår kände jag ingen ångest. Den hade återigen blivit MIN. Jag har återgått till att gråta över hur rörd den gör MIG, INTE för att den påminner om honom! (Det finns absolut ingenting vackert som gör det, eftersom det absolut inte finns något vackert kring dennes existens.)

Jag drömmer alltid intensivare då jag tagit insomningstabletter, och av någon anledning minns jag dem bättre efter uppvaknandet. (Hur är det för andra? Påverkas drömmarna av era mediciner, och vad tar ni i så fall?) För ett par veckor sedan vaknade jag av att jag grät, och att N frågade hur det var. Först förstod jag inte att jag faktiskt grinat på riktigt och skämdes. Jag drömde att jag talade i telefon med min mormor (som dog förra sommaren, vilket lämnat ett stort hål eftersom hon alltid fanns så nära inpå, och då min morfar i princip legat dödssjuk hela tiden sedan dess har det rört om ordentligt i familjeolyckan). Jag trodde inte min mor då hon räckte över luren, men hörde sedan min avlidna mormor säga: "Hej från rymdskeppet". I samband med det började tårarna strömma, och jag vaknade. (Jag har börjat drömma om att hon tilltalar mig allt mer, vilket jag ej gjorde förr, och kan inte låta bli att undra ifall det kan vara så att hon vill nå ut till mig.)

Härom natten drömde jag att två personer i huset intill filmat mig i en mycket intim situation (i sann Peeping Tom-anda). Jag var rasande och krävde att de skulle radera filmerna eftersom jag var livrädd för att de skulle läggas ut på nätet (en av de som filmat var en sliskig bartender från Magaluf), men de vägrade. I nästa stund befann jag och en okänd vännina oss på en loppmarknad. Jag stod och tittade på tavlor medan jag hoppade upp och ned i nervositet över att en man, som tydligen var Rysslands president, snart skulle dyka upp i lokalen. Tydligen var jag god vän med - men kände ändå stor fruktan (eller kallas det respekt?) inför - denne. Senare kommer vi fram till ett klädställ med pälsar och jag börjar prova dem, men skyndar mig eftersom jag inte vill att han skall se mig i dem. Slutligen dyker presidenten upp, i sällskap av en tjänare. Han är klädd i päls från topp till tå, och där står jag med en rävmössa på huvudet. Jag skäms över att han tagit mig på bar gärning (en djurvän och vegetarian kan ju inte använda päls), börjar stamma och försöker dölja min skam genom att rådfråga honom: "Ja, egentligen strider det ju mot mina principer, men tycker du att jag kan köpa denna?" Något svar hinner jag aldrig få, men av hans egen håriga outfit att döma antar jag att han var positiv.

Skall jag nu tolka den senare drömmen rör det sig ju uppenbart om min egen skam som jag tampas med. Jag har gjort något jag inte vill skall komma ut eftersom det "strider mot mina principer", och i stället för att komma till ro med det, bearbetar jag känslorna i mina drömmar. Jag har ett väldigt starkt överjag, vilket ofta slår ner mig psykiskt, eftersom det är omöjligt att leva som man lär fullt ut.

Apropå drömmar har jag börjat tänka på den närmre framtiden en del; den önskade flytten och hur livet skall te sig därefter. Kanske är det i det tidigaste laget, men som den drömmare (ha-ha) jag är är det oundvikligt för mig att inte fantisera om. Kommer jag att bo själv i en skabbig etta mindre än denna, eller kommer möjligen "någon" att vilja slå ihop sig i en trea på, säg, Carlshem och låta elen ingå? (Ja, jag ser det faktiskt som en fördel ifall jag och H kan boka tvättid samtidigt, och tänker att vi då skall ha fantastiska tvättstugekonversationer iförda noppriga koftor och urtvättade mjukisbyxor, eftersom allt användbart ligger i en av de nio tvättpåsar vi tvingas släpa med oss då ingen av oss har vett att tvätta med jämna mellanrum. Dessutom är min högsta dröm att elen skall ingå, och då min nuvarande hyresvärd tar ut en elräkning på 400-500:- för varannan månad är det kanske förståeligt.)

Att vara kombo fungerade inte alls för mig; jag är en ensamvarg som behöver min egentid då jag kan sitta halvnaken framför datorn, skriva, hetsäta, rapa och fisa i godan ro. Har jag någon inpå mig blir jag i stället en nervös och krävande klängranka som känner mig övergiven ifall personen umgås med någon annan, och det vill jag inte utsätta någon för. (Detta eftersom denne då faktiskt överger en till slut. I grunden är det alltså - som så mycket annat - av egoistiska skäl jag ogärna släpper in andra på livet. Det låter alltid hemskt att säga att något är av egoism, men varför hymla om något man inte kan hjälpa? Jag är allvarligt talat livrädd för att överges och förblir hellre ensam för resten av mitt liv, än att behöva vara med om att bli lämnad. Övergivenhetstrauma, kallade kvinnan jag träffade för ett enda samtal på vårdcentralen i november det för. Hon som inte kunde skilja på excentrisk och egocentrisk och som inte ville boka någon ytterligare träff direkt utan hörde av sig på mobilsvar, för att sedan ta för givet att jag inte ville träffas då jag inte ringde upp inom en vecka.) Dock är det kanske en annan sak beroende på vilken relation man har till personen. Sambo, tro? När det är någon man ändå vill vara nära, och ändå skulle övernatta hos varannan natt; är det ens någon idé att ha två separata lägenheter och betala dubbla räkningar, när man kan hyra en trea och ha ett rum var, dit man kan dra sig undan när man behöver och inreda fritt efter eget tycke? Jag tänker på såväl ekonomiska som praktiska skäl. Två i en trea blir större, billigare och trevligare än att bo själv i en etta - och umgås man mycket med någon, så varför inte? Jag och H hade det i alla fall väldigt trevligt efter att jag installerade gästrummet hos henne, och slutade hålla henne vaken (eller tvingade ut henne i vardagsrummet) med min bronkithosta.

Nåväl, det om något är en sådan sak tiden får lov att utvisa. Mycket kan hända, och jag vägrar vara en person som tar ut saker i förskott. Såvida det ej rör sig om förluster; dessa är jag väldigt bra på att ta ut, men dessvärre också att förutse. Jag måste bli bättre på att tillämpa attraktionslagen, såsom jag lovade mig själv att göra i höstas (då jag "råkade" hitta en bok om detta längst in i min annars tomma lägenhets garderob vid inflytten; att jag gjorde det då jag behövde den som bäst var knappast en slump). Vad hände med det?

Bästa banana spliten är den man gör själv, med krossad choklad i stora lass.


Jag slog på stort och gjorde oaptitlig mat. Linsgryta, tikka masala-mix och tacos blev vanligast förekommande, tragiskt nog.


N sörplar kaffe och letar efter filmer att se medan jag ligger rastlös i sängen och väntar på resultat (utan resultat).

I morse åkte Norell hem till Dalarna och livet känns återigen tomt (jag hade skrivits ut ur en kurs på grund av frånvaro men fick hoppa på idag igen, och skall strax åka hem till mina föräldrar för att hämta ett brev från CSN - som jag hatar denna skola; jag förstår inte att jag orkar fortsätta traggla!). Det blev ett väl hastigt avsked utan några som helst krusiduller när han steg av bussen och jag fortsatte åka till min lektion. Trots humörsvängningar som heter duga när jag hänger upp och stör mig på minsta småsak, känns vardagen utan N:s sällskap outhärdlig. Jag irriterar mig ofta när han är här och det finns mycket som gör mig ledsen, men jag är än mer ledsen då han inte är här. Tre veckor har hastigt passerat och nu dröjer det tills vi ses igen. Han är hemma hos sig och jag hos mig. Det är gräsligt deprimerande att "hemma" för någon som borde finnas i ens närhet, är 89 mil bort. Dessutom är jag besviken över att mina annars högljudda grannar varit spöklikt tysta under tre veckor, när jag varit åh så ivrig över att låta andra höra hur påfrestande de är, samt gnällt i månader över hur mycket jag avskyr dem. Det förvånar mig föga ifall ljudnivåerna höjs redan i morgon, "bara för att" - allt för att livet vill jävlas så gott det går.

Jag försöker dock ta det positiva med det negativa. Det är skönt att kunna sträcka ut sig i sängen, och jag har gått upp nära fyra kilo dessa tre veckor, så jag lär ju behöva fler veckor än så på mig för att få bort dem. Det är svårt att hålla vikten när banana split, ciabatta och smågodis står på menyn. Släng in skumbad, yatzy, "Sleepy top talk" och ett par filmer, så har vi nyckelorden som kan beskriva hela vistelsen här. Igår gick vi på restaurang och åt asiatiskt för att sedan trycka två semlor var innan bastun (offentlig bastu i kvarterets tvättstuga/samlingslokal kan vara något av det ofräschaste som finns - jag vill inte ens tänka på hur många sjukdomssmittade bakdelar som nuddat inredningen, eller hur många som knullat någon i den), men eftersom det var sista kvällen kan jag tycka att åtminstone det var berättigat. Det var ju dessutom fettisdagen, och hur firar man den bättre än att bli ännu fetare? Nu får det dock vara slut på sådant, eftersom jag idag väger mer än sådana jag aldrig trodde skulle väga mindre än jag. Skammen är stor liksom saknaden över att vara 6 kilo lättare. Jag känner mig inte som mig själv när jag väger över xx (trots att jag gjort det större delen av tiden): Jag är fångad av ett fetto som inte är jag, och känner mig påtvingad en roll jag inte vill spela. Dessutom är det aldrig roligt att se att kläderna man var så glad över att komma i nu sakta men säkert börjat strama på sina ställen.

Idag har jag sökt extrajobb som croupier och bartender i Umeå. Det lär knappast gå vägen eftersom jag inte har något att skriva på mitt CV, och CV:n verkar ju vara vad som får det att spraka till i byxan hos arbetsgivare snarare än fyndiga personliga brev, men jag fortsätter fila på ett tillräckligt bra sådant. Jag skall ju åka ner ett par dygn under påskens självstudiedagar och hade då tänkt se mig omkring efter vad som egentligen finns, även fast det kanske är litet väl tidigt att lämna ut ansökningar nu (eller är det det?). Trots att jag hängt där halva hösten har jag inte lärt känna utbudet något vidare.

Största irritationen nu är att jag har tappat bort två av mina uppladdningsbara batterier, och inte kan fotografera min nya tjusiga korg i hallen (självvald försenad julklapp/present från Indiska). Eller, att fotografera bryr jag mig inte nämnvärt om. (Däremot kan jag känna litet ånger över att jag inte tagit några bilder från N:s besök; det är väl ändå meningen att man skall dokumentera sådana saker? Folk verkar ju inte göra annat än att fota, fast vad sjutton fotar man när man inget särskilt gör och är för ful för att själv medverka på bild?) Det är själva principen. Hur lyckas man tappa bort något man nyss använt i en halvtom, något sånär städad etta? (Efter att ha sett somligas hem på Bilddagboken känns det dock som om jag har kliniskt rent trots dammtussarna/smulorna under datorbordet och den ständigt växande högen med tallrikar och glas, och det är ju en liten tröst.)

Uppdatering 23:00: På tal om att livet mer än gärna gör allt för att jävlas med en, kan min vänstra lilltå härmed styrka detta. Gick just rakt in i dricksbacken som stod i köket när jag skulle tända lampan. Smärtan är olidlig. Och med det säger Haggan god natt, och gör sig redo för en av många ensamma nätter i mängden med dubbla täcken.

"Den här dagen kan vara en otursdag för dig. Om du nu måste gå ut idag, så var försiktig."
Ditthoroskop.nu's horoskop med födelsetid slår aldrig fel. Å andra sidan sade N's horoskop att detta var en riktig turdag då allt går enligt planerna. Jag vet inte vad jag skall tro på längre, om jag inte kan tro på det...

Klart som korvspad - nej, klart som fan - att flyget skall vända. Ja, det är väl ganska självklart eftersom det råder totalt snökaos ute. Planet som skulle vara framme halv tre men sedan försenades är tillbaka på Arlanda. Det verkar inte vara meningen det här. Efter att ha väntat i stan i två timmar och fördrivit tiden med att svettas bland affärernas reor får jag det ljuva beskedet, och jag är så förbannad att jag kokar - tortellini med ostsmak och i hela kroppen. Nästa plan väntar på nytt besked om 40 minuter, då de skall tala om att det blivit ytterligare en försening, men det lär han knappast hinna med, så jag antar att det blir ett nytt försök vid åtta. Annars blir det en annan dag, och eftersom livet alltid går emot en på något vis, kommer det att bli en annan dag. Jag lider med resenärerna.

Som om inte eländet med flygplanen var nog, ramlade jag med Hemtex-kassen i snödrivorna när jag klev av bussen nyss. Ett antal människor fick alltså tillfälle att ha roligt på min bekostnad och min feta, skamsna uppenbarelse. Det var vad de kom att tänka på under resten av bussresan, eftersom det är sådant jag tänker på om någon annan hamnar i samma situation. Jag skäms ögonen ur mig å deras vägnar, och nu gjorde de detsamma å mina. Jag som ville kunna säga att jag inte halkat något vintern 09/10. Adjöss med den drömmen!

Jag hatar vintern.

Kort efter mitt ångestanfall igår värkte det till i magen och jag upptäckte att jag fått mens (försenad i vanlig ordning; den kommer likt en dålig traderaförsäljares vinst alltid som en härlig överraskning!). Hur skrattretande det än låter lättade det då och jag kunde andas ut. Eftersom oron över att behöva må som förut är den största orsaken till att jag går omkring med ångest just nu, kändes det så befriande att det förmodligen var hormoner som spelade in denna gång. Det borde betyda att jag faktiskt mår litet bättre nu, eftersom jag aldrig tidigare i mitt liv har märkt någon skillnad - dålig dag som dålig dag (med eller utan blodig fitta). Jag känner mig lugn i stormen, som sägs hålla i sig; snart blåser väl träden omkull - att ta sig en cig är då rakt omöjligt. Jag ser inte fram emot att promenera till komvux i morgon då busskortet är tomt och jag inte har några kontanter på mig. Kommer vara lika kylig och snorig som en osnuten överklassunge om jag någon gång lyckas komma fram.

I morse fick jag fingrarna ur och ringde läkaren (känns som jag säger att jag skall göra det jämt, å andra sidan har jag ju inte bloggat något så för de som läser är mitt tjat inte fullt så upprepande som för de som måste höra mig beklaga mig över det i verkligheten). Mitt högkostnadsskydd går nämligen ut idag, så det var väl på tiden att jag hann utnyttja det i sista stund (hade helst skaffat något mer när jag ändå var i farten, men vad kan man ljuga ihop över telefon utan att ens känna läkaren man talar med). 5,50 fick jag ge för 30 tabletter. Tar jag en och en halv räcker de ändå ett tag eftersom jag bara tar dem i nödfall (jag är för snål för annat). Jag har Imovane denna gång med, trots att de inte var något att hurra för. Efter dessa kartor är slut vill jag hellre ha Stilnoct eftersom jag gillar dem bättre.

Vinden viner utanför fönstret och jag är övertygad om att rutan kommer krossas vilken sekund som helst. Eftersom det drar är det omöjligt att inte frysa. Nu skall jag ta min en komma fem tablett och lägga mig i en smal Jysk-säng av sämsta kvalité. Lägenheten är städad och golvet skurat. I morgon eftermiddag (i eftermiddag sett till klockan som passerat midnatt) kommer dalmasen hit och skruvar upp värmen. Jag är riktigt nervös och att vi inte setts på två månader och 20 dagar gör det hela riktigt konstigt, men förhoppningsvis lägger det sig sedan och övergår till att kännas riktigt bra.

Äcklig och ful, äcklig och ful, äcklig och ful, äcklig och ful, äcklig och ful, äcklig och ful, äcklig och ful, äcklig och ful...

Orden fortsätter ringa i mitt avskyvärda deformerade kranium och fast jag inte är en tjugondel så destruktiv som förut, blir övertygelsen större för varje år. Jag blir fulare med tiden och det är ett faktum. Kroppen har börjat hänga allt mer, rynkorna i pannen existerade inte för 1,5 år sedan (då kunde jag inte ens rynka pannan ens när jag försökte, nu har min mor kommenterat "oj, vad du rynkar pannan!" då hon trodde att jag gjorde mig till, vilket jag inte gjorde; det bara är så när jag talar eftersom jag har för vana att tala med hela ansiktet och inte med munnen) och porerna blir bara större (jag trodde inte det gick). De fina linjerna i ansiktet får mig att vilja skära upp hela anletet med glaskrosset från en av speglarna jag tvingas se mig själv i. Jag känner trots min knappa ålder  desperation efter att hindra åldrandet innan det sätter igång "på riktigt" vid 25. Hur mycket jag än föredrar människor på sin ålders höst framför ungdomar, vägrar jag bli en av dem.

Året har hittills gått tämligen smärtfritt fram och jag vågade nästan - som den dumma fan jag är - tro att det skulle få fortsätta så en litet längre stund, men så idag kom ångesten över mig och nu sitter jag och skakar och blir inte av med den. Jag fryser, mår illa och nervositeten inför onsdagen har blivit allt för stor för att jag skall orka med det. Just nu är inte längtan det ord som bäst kan beskriva situationen, utan rädsla. Jag är livrädd för att det äckel jag består av och fulheten skall tränga genom ytan (att fulheten redan skådats ett flertal gånger spelar ingen roll; personen kanske bara inte tittade så noga förra gången, men kommer nu att se mig i ett annat ljus och inse vilket ohyggligt misstag som begåtts). Avlägsnar min ångest sig inte till dess kommer det att smitta av sig - och just så skapar man en dålig, trängd stämning som sitter i. Det känns som att mycket kommer att hänga på hur jag agerar eftersom jag bör vara en god värdinna, och en god värdinna är inte frånvarande, förbannad och gråter. Hur gärna jag än vill kunna vara den åh så glättiga CC kan jag nog inte det just nu, och hur förklarar man varför man vill dö en dag då man borde vara glad, villig och tacksam? Pressen över detta ökar dessutom bara nervositeten ytterligare, och jag kan bara anta att det är just självförvållad press som satt igång aktuell sinnesstämning. Jag befinner mig som så många andra i den klassiska kvinnofällan och vill vara andra människor till lags, och de gånger jag inte kan jag det, tvivlar jag i stället på mitt människovärde och vill inte längre leva. För trots att någon verkar positivt inställd till en (och överröser en med sådant smicker att man blir tårögd, eftersom allt som är bra bara finns i lögner och på film), sitter demonerna kvar i ens huvud och fortsätter intala en att det inte spelar någon som helst roll vem man är, utan bara vad man gör. Man kan alltid, alltid bytas ut mot något mindre komplicerat och spelar i det långa loppet ingen roll för någon. Ingen minns en när det är över.

Grannen spelar i vanlig ordning urdålig musik så här på kvällskvisten så basen dunkar i öronen och JAG KAN INTE KONCENTRERA MIG PÅ VAD DET ÄR JAG SKRIVER!!!1 Vissa verkar inte ha förstånd nog att begripa att 60 år gamla hus har en tendens att vara mer lyhörda än vad som är önskvärt, andra skiter bara i det eftersom deras njutning förblir den enda viktiga. Normalt blir jag fly förbannad, nu orkar jag inte och känner bara hur tårarna börjar rinna allt snabbare. Jag tror bara jag har hunnit gråta av sorg en gång under 2010, och i kväll blir den andra. Regn fortsätter alltid att komma efter solsken och ingenting varar för evigt. Fast det visste vi ju redan sedan tidigare. Jag har tre cigaretter kvar och tänker röka dem efter varandra, för att sedan gå och lägga mig med ännu ett illamående som förhoppningsvis hunnit gå över när klockan ringer 08:00 i morgon bitti.

När jag var på Örnäset tidigare idag passade jag på att baka en sats (i mitt tycke) gudomligt goda chokladbiskvier. Några blev till och med riktigt tjusiga, nästan i klass med de aprikosbottnade vämjeligheterna från Delicato. Nu är det stora problemet hur jag skall kunna lämna dem i fred i frysen i två dygn. Ja, är det något jag är bra på (förutom att komma på fantastiska idéer jag inte har kreativitet nog att förverkliga) så är det kakbak. Man skulle kanske kunna tro att det är boven i fettet som hänger längs min kropp, men baka åt mig själv har jag ju inte gjort sedan jag flyttade hemifrån (när jag väl bodde hemma var det en annan femma - nu är det enda som finns hos mig de absoluta nödvändigheterna; allt för att jag inte skall riskera att falla in i hetsätandet, som tog mig upp 30 kilo på tre år, igen). Ränderna går dock i stil med bristningarna aldrig ur.

Min medelålders dröm (det vill säga när jag insett att jag inte kommer lyckas med det jag verkligen vill och därför måste sadla om helt) är att ha ett 40-talsinrett café vid namn Violas Vetekatt (nej, jag har inte stulit det från Vetekatten, mitt namn är flottare - ja, allt med ett förnamn före är flott!). Inte för att jag uppskattar caféer - jag fullkomligt avskyr att vistas på dem i egenskap av gäst, och stör mig på merparten av de antingen kvasiintellektuella, kompisskvallrande eller barnvagnsdragande cafébesökarna (i min fantasi har jag kommit över detta när jag är medelålders och omsadlad - förmodligen är jag i framtiden något mer serviceinriktad utan att behöva spela teater). Gör jag det någon gång är det för att 1) jag mot förmodan träffar någon jag inte sett på länge, och man vill ha någonstans att samtala utöver en parkbänk 2) klippt håret/köpt en ny jacka och vill visa upp mig för någon annan än min egen sorgliga spegelbild. Jag arbetar dock mer än gärna på ett!

Nu när jag kommit hem plockar jag och fejar för allt vad livet är värt. Jag skurade under badkaret för första gången sedan inflytten i augusti. Inte för att jag är en total slusk, utan för att den föregående hyresgästen förmodligen var det, och inte ens rengjort efter sig. Då jag är livrädd för eventuella småkryp som kan tänkas gömma sig där under har jag inte ens vågat titta efter. Som tur var fanns inget annat än det svarta damm som klistrat sig fast mot den rosafärgade plastmattan.

Som ni hör har jag blivit en riktigt god husmoder (minus hela modersrollen). Jag har till och med gjort i ordning en präktig sjudagarsmatsedel från och med onsdag. Eftersom varken jag eller N är några mästerkockar, och jag gett mig sjutton på att övertyga N (som är mer kräsen än han vill erkänna) om att vegetariskt inte lämnar något att sakna bara man (till skillnad från mig) kan laga mat, har vi en alldeles utsökt middagsvecka framför oss, som jag omsorgsfullt snickrat ihop (och samtidigt tagit hänsyn till ekonomin och vad som finns hemma). Till lunch är det havregrynsgröt eller smoothie som gäller.

Onsdag 27/1: Marinerade quornfiléer, potatisgratäng och sallad (dyrt, onyttigt och tidskrävande, men klart värt det)

Torsdag 28/1: Haggans linssoppa och Lingongrova (bästa kombon!)

Fredag 29/1: "Nåt gott" (med andra ord för syndigt för att ens skriva ut på en präktig matsedel - jag sätter 100 kronor på tacos följt av Cream Cheese-chips doppade i den cheese dip som blir över - herre jösses, jag vill trycka i mig en Stacker-burk och sedan sätta mig i det hörn jag får plats i och skämmas bara jag nämner det!)

Lördag 30/1: Broccolipasta med senapskryddad fejkonsås

Söndag 31/1: Haggans broccoligratäng

Måndag 1/2: Haggans Quornwraps

Tisdag 2/2: Böngryta med blandade rotfrukter och bulgur

Onsdag 3/2: Quorn- och champinjongryta med fullkornstagliatelle och sallad

Note to self: Detox i februari!

"Åh, det är helt sjukt! Jag är så jävla trött och det är bara måndag!"
"Det är fredag."

Någon dag skall jag ta tag i dagvillheten. Kanske på måndag?

Igår var skolans första dag - och vad jag bestämt även första dagen av sista termin på den eländiga vuxenutbildningen. Till hösten har jag andra planer; nämligen att jobba med vad skit det än må vara (utöver just skit, eftersom jag anser att de gamla som byggt upp landet som nu raseras förtjänar något mycket bättre än en person som inte kan hålla masken och dölja de äckelkänslor hon har av att hjälpa någon med sina toalettbestyr - sådana skall absolut inte arbeta inom vården) och uppleva en 30 gånger finare stad 30 mil söderut.

Senare på fredagskvällen kom C över. Det är första gången vi umgås på tumanhand under de 6,5 år vi känt varandra (tidigare har S av naturliga skäl alltid sällskapat eftersom de var tillsammans så länge och det är så jag känner C). Vi lagade broccoligratäng och bläddrade i ett par Illustrerad Vetenskap. Det var inte mycket mer än så, men det var trevligt.

Efteråt la jag mig i badet med mina nya Lush-produkter. Eller, kan man kalla något som legat i soptunnan i tolv timmar för nytt? Min mor fick nämligen dessa i julklapp och slängde dem p.g.a. den "vidriga lukten". Som tur var hann jag rädda dem, och som tur var för mig var det -20 grader ute, vilket gjorde att den "vidriga lukten" endast kom från sockerskrubben och tvålen, och inte från intilliggande soppåsar. Det måste vara det bästa med sopsortering (bortsett från hela miljöaspekten då, vill säga) - var sak på sin plats och ingen risk för råttor i kvantumkassarna. Sugarscrub kan jag varken säga bu eller bä om, men Father Frost-tvålen gjorde mig riktigt mjuk och len (hade gärna sett mer lödder dock, eller rättare sagt något lödder över huvud taget). Jag behövde inte ens smörja in mig efteråt vilken är en sensation (inte minst om vinterhalvåret när Body Shops kroppssmör för torr hy är min bästa vän), och att krypa ner under täcket för kvällen har inte varit så skönt sedan början av november (och före det har det inte varit skönt alls). Somnade innan klockan slagit 00:45 vilket var det tidigaste i år, och tro mig när jag säger att jag behövde de sovtimmarna mer än väl.

Vaknade kallsvettig efter en horribel mardröm vid åttasnåret (jag blev jagad av ett gäng nazister som började rycka upp dörrarna i min trappuppgång bara för att hitta och döda mig - jag satt skräckslagen vid brevinkastet och bad om att de inte skulle kunna höra mina andetag, men huruvida de fick tag på mig vet jag inte eftersom jag vaknade med ett klassiskt filmryck i sittande ställning efter det - jag har faktiskt aldrig vaknat så dramatiskt tidigare och trodde det var något exklusivt för filmvärlden, t.ex. när man förutspått något i en dröm och visas på TV4+) och somnade om eftersom jag inte vågade gå upp, men det är en annan historia.

Att drömma om broar handlar om att välja sina vägar i livet. Jag är inne mycket på drömtolkning, och jag vet vad denna dröm ville säga mig. Att färgerna på bron som delades var likadana som sängramarna i Petville (jo, jag har förvandlats till en nörd som tillbringar all tid på "fejjan" åt spel anpassade för femåringar) är bara en liten påminnelse om att ta tag i mina beroenden någon gång. Drömmen talade om att jag är redo att gå vidare. På riktigt denna gång.

Jag raderade i december cp:t (han kallas så) från min vännerlista. Det låter som en struntsak, men i min värld är raderande det ultimata beviset på att man inte längre bryr sig - att man inte har något som helst intresse i att ens kunna ta reda på vad en person sysslar med (vilket i cp:ts fall aldrig varit annat än att dricka och sprida sin säd) om man mot förmodan skulle vilja.

Eftersom han är ett avslutat kapitel i mitt liv kan jag utan att skämmas eller bry mig om att ta hänsyn till någon berätta allt, men eftersom det inte på något sätt är aktuellt känns det bara överflödigt. Han är inte värd uppmärksamheten. I stället för att mala på om någon som inte ens förtjänar ett erkännande, nämner jag endast för uppdateringens skull (mina läsare vet trots allt ingenting om detta) i korta drag om hur jag i slutet av maj började träffa min väns dåvarande dejt, och att vi under några intensiva veckor fortsatte med detta. Trots att jag inte hade några intentioner att förälska mig i honom (det var precis tvärtom, men känslorna tog överhand) gjorde jag det (vilket jag inte vågade erkänna varken för mig själv eller min vän förrän allt var över; självklart var det hårt då det både kändes och faktiskt också var fel), fastän jag från början visste hurdan han var. Jag var ju till skillnad från min kära vän fullt medveten om hans svinerier då han samtidigt som han sade sig "hålla på bli tokkär i mig" (tydligen var det mina videobloggar som var avgörande, eh?) sårade min vän.

Och denna vackra kärleksförklaring yttrades på Facebook samma kväll som vi för första gången träffats på tu man hand för att han skulle ge mig en skateboardlektion och ingenting mer (här kan vi tala om flyktig kärlek i sann tvillinganda). Sådan bekräftelse är något jag levt för men allt för sällan fått. Därför var det omöjligt för mig att senare inte falla (trots att första känslan var panik; jag ringde gråtandes till min syster och frågade vad i helvete jag skulle ta mig till, men ur den munnen kom i vanlig ordning inga goda råd). Och efter att han lämnat mig efter nog mycket oäkta bekräftelse och falskt smicker fortsatte ältandet, månad efter månad. Jag har slutat gå ut på stan i Luleå, eftersom jag hellre låser in mig än att behöva möta hans tomma blick. Den här stan har ingenting att ge mig mer, och till hösten är det jag som flyttar.

Jag kan nu avslöja att han är anledningen till bloggtorkan som varit, och jag är glad att kunna säga att i takt med att han försvunnit ur mitt sinn, har min lust att skriva om sinnet kommit tillbaka. Nog om psykopaten. Ja, han är en psykopat (alla är inte inburade seriemördare bara för att det är så Hollywood framställer dem) - det är ingenting jag använder som skällsord på grund av ett behov av att smutskasta honom (det sköter hans så bra själv genom att existera). Att behöva se honom komma och gå på stan med en öl i ena handen och ett nytt ragg i den andra (givetvis lika nedgånget som han själv; en fullvuxen man som bor hemma i sitt pojkrum hos pappa och inte har någon tanke på att söka arbete eller reda ut sitt liv bestående av löst folk ur stans pundargäng kan inte vara kräsen; och har man legat med sin väns 30 år äldre morsa samt "tycker att alla skall ligga med vem de vill när de vill", är man kapabel till det mesta, utom något konstruktivt vill säga) gör mig nog så äcklad. Låt oss i stället övergå till något av faktisk betydelse:

Jag har träffat någon som inte får mig att må dåligt. Det är en främmande känsla som inte infunnit sig sedan jag var...tja, hela mitt liv har gått ut på att sörja sådant som varit och därefter om att bygga upp mig själv och lära mig att stå stadigt utan någon vid min sida. Ensamheten har varit min största mardröm som jag dock kommit att acceptera. Nu ersätts acceptansen av en levande människa. Helt plötsligt så finns det någon där, och har gjort i två månader. Jag måste erkänna att det skrämmer, för om jag inte längre är Heartsick - vem är jag då? Lisa Simpson? (Internskämt simpsonsnördar emellan.)

Jag är tacksam att vi tog beslutet att träffas, trots att vi inte alls kände varandra mer än man känner någon som kollat ens Bilddagbok (det har gått snart tre år sedan första kommentaren; det känns galet att tänka tillbaka på eftersom det som är idag inte ens skulle ha funnits i ens vildaste fantasier då), skummat genom ett par blogginlägg och sedan hamnat på ens MSN/Facebook (jag har flera personer där som jag inte alls känner - att denne ens fick tillgång till min MSN var eftersom jag önskade låtar skickade till mig inför min flygresa i april). Det var ett spontant beslut som visade sig vara meningen. Jag frågade helt enkelt om personen inte skulle komma upp till Luleå någon helg eftersom denne var less på nuvarande vistelseort, och aldrig hade varit så långt norrut. Det fanns inga som helst intentioner bakom annat än att det skulle vara trevligt. Något awkward, men ändock trevligt. Jag skulle även slippa vara ensam den dag jag misslyckades på intagningsprovet för skådespelarprogrammet (Nej, jag gick inte vidare för de som undrat. Jag mådde pest, glömde bort att öva ordentligt och på dagen d fick jag total blackout; att stå framför en jury är betydligt svettigare än man tror. Jag ångrar dock inte att jag gick eftersom det är en god erfarenhet om det någon gång blir en nästa.), och det som skulle bli en fyradagarsvisit blev två veckor.


Det finns ingen skam i att sakna denna person, och att jag gör det handlar för första gången inte om besatthet med sinnesförvirring som bakomliggande orsak, utan faktiskt längtan då jag kommer att träffa människan igen och det om bara ett par veckor. Och det känns bra. Nervöst och stressigt på grund av skolan som snart drar igång (och denna termin måste jag gå och avsluta om jag vill ha råd att leva och senare lämna Luleå för Umeå, bara jag lyckas hitta ett jobb), men bra. 

Visst är det skrämmande att veta att det finns en annan människa som känner för en (jag lever ju fortfarande med övertygelsen om att jag är fullkomligt omöjlig att känna positiva känslor inför och för ful för att någon ens skall vilja röra vid mig med tång), men samtidigt överväldigande. Jag har hittills inte haft någon anledning att misstro personen; det hade varit ett enormt tidsslöseri på någon som bor 80 mil bort. Bara en sådan sak värderas högt hos en trygghetsmänniska som jag.

Jag dricker blåbärste med honung (och bara en liten skvätt mjölk för att stå ut med mitt största hattobjekt bland drycker, bortsett från gin och Dr. Pepper - nämligen te med honung) för att lindra min förmodade bronkit som likväl skulle kunna handla om lunginflammation (eller varför inte astma rentav?). Jag har dumt nog inte kollat upp det, utan hoppas i vanlig ordning att problemen skall gå över av sig själva. Något jag borde veta vid det här laget att de sällan gör. Har trots allt haft konstant hosta i fyra veckor.

Fick Cocillana-Etyfin utskrivet då jag var ner i Umeå och hostade så att jag spydde upp hela dagens mat- och godisintag (nej, det blev ingen bantning nu i slutspurten som varade längre än några dagar - jojobantning är min melodi och jag har levt alldeles för mycket för lättja och lust i höst) tre nätter i rad, men trots flitigt överdoserande tycks ingen ljusstrimma uppenbara sig i halsen. Så nu sitter jag här, tvingar i mig blåbärste med honung och känner mig som en björn med tofflor. Inte som en näpen liten björnunge Guldlock hade kunnat tänka sig att krypa upp i soffan och Idol-mysa med (För övrigt en skam och synd att umeåflickan Tove tog sig så långt som till tredje plats; hon både sjunger falskt och rör sig som en kvinnlig version av fjolårets jämngamla pinsamhet Johan Palm. Det var dessutom så uppenbart att hon tog i från tårna för att spela på en påklistrad lolitaaktig "sexighet" som inte alls fanns där under höstens början - hennes oförmåga att ta kritik satt dock kvar säsongen ut), utan snarare som Akakabouto en helt vanlig karg vinternatt i en galen enögds björns liv; ensam, frustrerad och missförstådd med ett vrål som hörs genom bergväggar (eller i detta fall; hosta som hörs genom grannväggar - jag trodde den starkaste hostmedicinen på marknaden skulle hjälpa, men icke).

På tal om björnar har jag och H haft många intressanta samtal om ens representanter i djurriket. Det rådde ingen tvekan om att hon är björnhonan vars ungar hamnat bakom ett jaktteam, medan jag snarare kammar hem platsen som en ettrig ekorre med motivering: Folk tycker att du är jättegullig utåt, men i själva verket är du livsfarlig och "crazy in the fucking coconut". It's funny because it's true. Jag gillar att vi trots att vi inte känt varandra längre än sedan april ändå kan träffa så rätt. Samt att vi inom loppet av två månader hade varit med om lika mycket drama tillsammans som två normala väninnor varit på tio år. Två normala vänninor hade sagt upp kontakten om sådana draman hade utspelat sig - i synnerhet i ett så pass tidigt skeende. (Tur då att vi är litet finare, litet bättre än den genomsnittliga väninnan.)

För er som vill ta kontakt och ryta med björnen inom er rekommenderas Bear Song på nya favoritskivan Sound Healing skarpt. Finnes här tillsammans med ett gäng andra vilddjur (såsom sköldpaddan och ugglan).

Då Umeå blivit något av mitt andra hem (glömmer man halva packningen och tänker "äsch, jag skall ju ändå dit snart igen" får man kalla det för det) är det väl inte mer än rätt att jag lägger ut de bilder som tas där, även om jag är otroligt seg på att ladda upp saker nu för tiden. Hah, det märks att det bara går utför för min blogg. Känner mig less på historien. Vill helst börja om på nytt, men det har jag alldeles för mycket separationsångest för. Får försöka ha överseende med det som varit i stället, men är det så att någon saknar att stalka mig i min vardag är det inga problem alls att lägga till mig på Facebook var jag är betydligt mer aktiv än här. (Spelar du Farmville är du extra välkommen; är fast och tackar inte nej till neighbours.)

'
Förfest med H's jacka och Dior-glans på ankläpparna.


Jag imiterar en flitig videobloggare på ett högst internt sätt. Som ni kan se är min bakdel oerhört bred, till skillnad från dennes vokabulär.


Favoritdrinken för närvarande.


Jag och M på Pipes, måttligt roade.

Jag har bestämt mig för att börja göra saker för mig själv - för att jag själv vill det - och inte låta mig dödas långsamt av dåliga val som omgivningen får mig att ta. Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för Cecilia. Wish me luck!

Min impulsiva ådra gjorde sig påmind när jag fick ett spontaninfall, åkte till tågstationen och förflyttade mig 30 mil söderut under lördagskvällen, till min värds stora förvåning då jag ringde. På tåget träffade jag en fransk musiker/pianist som rest runt i varje europeiskt land med en hopfällbar cykel under sommaren. Jag trodde att han skulle vara förutsägbar och tycka om Zarah Leander (vilket han gjorde) och tipsade därför om henne, samt skrev ner ett par matnyttiga fraser på svenska. Väl i Umeå (som jag faktiskt aldrig tidigare besökt; jag lär vara den enda luleåbon som inte gjort detta) stötte jag ihop med en tjej som flyttat ner från Boden för att studera, och skulle med samma buss som jag. Vi talade om hur vi skulle inreda våra bussar om vi var chaufförer och bestämde oss för att lägga till varann på Facebook, så jag kan följa hennes utveckling.

När jag var framme vid halv tio förfestades det någon timme. Därefter gick jag, H och M på Pipes där en lismande loser som köpt lägenhet "i stan" (läs: Gällivare) raggade på M, och en speedad lärarstudent inte kunde sluta prata med mig om de mest ointressanta saker. På söndagen åt jag (som gått upp tillräckligt för att inte kunna slutföra de påbörjade filmprojekten, eftersom min kropp är nära tio kilo tyngre än i mitten av juni) en underbar falafelpizza innan jag tog bussen hem med sönderhostade lungor, och i morgon bitti vankas ännu en tripp till björkarnas stad, denna gång något mer planerad.

Note to self: Kom ihåg allergitabletterna!