Projektet avslutat
Sailorinspirerad Jay Leno-min i marin krandagen till ära.
Första maj i år är inte bara arbetarrörelsens internationella helgdag, ty det är också dagen då jag avslutar Projekt: Minus 15 kilo. Sedan 1 januari 2009 (d.v.s. på dagen fyra månader - ibland har man timing) har jag gått ner 15 kilo och minskat mitt BMI med 5,7, trots att hela april månad varit en enda gigantisk svacka. Nästa mål är att ha gått ner 6 kilo t.o.m. 20 juli, och det kommer jag att lyckas med. Vikt är bara ett nummer, men det numret är vad som motiverar en.
Jag är officiellt inte längre fet, "bara" överviktig på gränsen till fet. Därmed vet jag att den som skulle kalla mig det idag, helt enkelt har fel. I min värld är det något fantastiskt då jag inte haft ett BMI under fetma sedan högstadiet. Jag har alltid varit kraftig och har lätt för att lägga på mig, men det gick utför rejält för mig då jag "gick" IV på gymnasiet, och min kropp svällde allt mer (anledningarna behöver vi inte gå in på). Jag hets-, tröst- och överåt regelbundet.
Sommaren 2006 ägnade jag endast åt diet och gick ner tio kilo. Därefter lyckades jag gå ner ytterligare tio om än på en mer utdragen tid. Från våren 2007 till våren 2008 stod jag still, men efter studenten gick jag snabbt upp tio - igen. Min kropp är förstås näst intill förstörd av all jojobantning och snabba upp-/nedgångar, och det är något jag måste leva med (tills den dag jag gifter mig rikt med en barnlös 90-åring), men jag har på egen hand gått från svår fetma till övervikt.
Jag ger mig själv ett bokstavligen fett (ha-ha) grattis och en ny bloggstart, för det tycker jag att är jag värd, men kampen går vidare.
Viktredovisning 27/3
Viktminskning denna vecka: 1,8 kg
Viktminskning sedan start (1/1-09): 12,4 kg
Ett gitarrstativ väger cirka 1,8 kilo. Hade jag lagt ner mer tid i mina yngre år på att utöva kreativa sysslor än på att hetsäta, hade jag kanske haft ett eget. Förvisso blev jag duktig på att baka kaffebröd, men till vilken nytta är det för en ogift hemmafröken satt på diet?
Nu skall jag, omotiverad och kaffebrödssugen som få, skynda mig som bara den i kläderna (för tänka sig, att här sitter jag i bara underkläderna) för att åka på bodypump, sola och dra mig tillbaka för att äta och titta på Så ska det låta. Det är så en fredag ser ut som mest. Jag borde skriva något intressantare någon dag, t.ex. vad jag fyndade igår. Jag skulle aldrig följa någon som skrev som jag gjort på sistone. Skärpning där!
(Dock är detta en perfekt vecka viktmässigt sett! Så borde varje redovisning se ut. Tummen upp där!)
Viktminskning sedan start (1/1-09): 12,4 kg
Ett gitarrstativ väger cirka 1,8 kilo. Hade jag lagt ner mer tid i mina yngre år på att utöva kreativa sysslor än på att hetsäta, hade jag kanske haft ett eget. Förvisso blev jag duktig på att baka kaffebröd, men till vilken nytta är det för en ogift hemmafröken satt på diet?
Nu skall jag, omotiverad och kaffebrödssugen som få, skynda mig som bara den i kläderna (för tänka sig, att här sitter jag i bara underkläderna) för att åka på bodypump, sola och dra mig tillbaka för att äta och titta på Så ska det låta. Det är så en fredag ser ut som mest. Jag borde skriva något intressantare någon dag, t.ex. vad jag fyndade igår. Jag skulle aldrig följa någon som skrev som jag gjort på sistone. Skärpning där!
(Dock är detta en perfekt vecka viktmässigt sett! Så borde varje redovisning se ut. Tummen upp där!)
Slutspurten (fem kilo kvar)
Jag nämnde tidigare att jag bör ha gått ner mina 15 kilo lagom till avresan under påsklovet, men fortsätter jag i denna takt är det inte att tänka på, när jag har fem kilo kvar men bara tre veckor på mig. Det ser inte lovande ut, men jag inser att det är till sådant här min obotliga envishet kommer till pass, ty har jag sagt en sak skall jag ta mig tusan leva upp till den också! Det är bara fem kilo kvar tills jag inte längre kan kalla mig själv "fetto" och faktiskt ha rätt i det jag säger, och det vore roligt att få väga litet mindre än sist jag var ner, speciellt med tanke på att jag kommer att lägga diettänket helt åt sidan den veckan och komma hem bekymrad.
Den sista tiden har gått trögt gällande allt - såväl skola som kropp har blivit lidande. Nästa vecka tar jag därför nya krafttag och viger den åt Modifast morgon, middag och kväll (med en banan inslängd då det passar). Jag har precis så att det räcker veckan ut. Samtidigt måste jag ta en titt på kvarglömda uppgifter, för när jag äntligen fått CSN beviljat då jag läser tillräckligt med poäng vill jag inte bli ersättningsskyldig när terminen är slut. (Det är inte värt att gå miste om 550 kronor extra i veckan för att man inte orkar sitta en till två timmar om dagen med sådant som ändå måste tas iu med förr eller senare.)
Sedan är det ju träningen. Jag vet inte hur jag skall våga mig ut i gymmet! Var på Bodypump i fredags och det var klart godkänt, trots att jag trots löjligt låga vikter inte ens kunde göra övningarna fullständigt (det var betydligt bättre än konditionspassen med sina hopp och skutt). Efter att endast ha hört dåliga saker om det känns det dock inte lika roligt att gå en andra gång. De som kritiserat aktiviteten är personer i bodybuilding- och fitnessforum med erfarenhet av både ditten och datten. Jag är ju helt ur form och det närmaste jag ens kommit en form, har varit genom att med avund eller åtrå känna på andras. Därför har jag svårt att se hur det kan vara sämre än att inte göra något alls, bara för att träningsformen inte är optimal? Det enda jag vill är ju att gå ner i vikt och, i den mån som går, förebygga mer lös hud än vad som är nödvändigt. Inget annat.
Jag har i alla fall börjat föra träningsdagbok. Denna vecka har inte varit mycket att tala om, men i morgon är det Bodybalance och på tisdag hoppas jag mig våga på Spinning 30. (Hade jag kunnat dansa det minsta hade jag gått på Bodyjam eftersom de spelar Lil Jon, men nu kan jag inte det varför jag får fortsätta gnugga gumpen på kontorsstolen med mannen med grillzen koncentrerad till öronsnäckorna.)
Gud, jag hatar det här! Jag är så oinspirerad att jag inte hittar ord för eländet. Jag vill bara ha gått ner mina +20 kilo, så att jag kan gå vidare med livet och börja äta gott. Men vänta nu, det kan jag ju inte göra eftersom jag då kommer gå upp allt och därmed vara tillbaka var jag startade! Det är med andra ord hela livet, inte bara ett knappt år av det, som förstörs. Livsstilsförändring mitt arsle - det kallas livstidsstraff! Att grina är det enda som kan förklara hur outhärdligt det är och kommer att bli, när allt i framtiden kommer att handla om vad man inte kan sätta i sig. Och eftersom att sätta i sig kakor/godis i ensamheten var det enda nöjet man hade, kommer tillvaron att förbli tämligen meningslös. Det här känns ju synnerligen motiverande! Hur får man något så ohållbart att hålla? Att komma i sina kläder kommer inte att ge någon längre kick utan är bara tillfällig. Vad lever man på då den tagit slut?
Den sista tiden har gått trögt gällande allt - såväl skola som kropp har blivit lidande. Nästa vecka tar jag därför nya krafttag och viger den åt Modifast morgon, middag och kväll (med en banan inslängd då det passar). Jag har precis så att det räcker veckan ut. Samtidigt måste jag ta en titt på kvarglömda uppgifter, för när jag äntligen fått CSN beviljat då jag läser tillräckligt med poäng vill jag inte bli ersättningsskyldig när terminen är slut. (Det är inte värt att gå miste om 550 kronor extra i veckan för att man inte orkar sitta en till två timmar om dagen med sådant som ändå måste tas iu med förr eller senare.)
Sedan är det ju träningen. Jag vet inte hur jag skall våga mig ut i gymmet! Var på Bodypump i fredags och det var klart godkänt, trots att jag trots löjligt låga vikter inte ens kunde göra övningarna fullständigt (det var betydligt bättre än konditionspassen med sina hopp och skutt). Efter att endast ha hört dåliga saker om det känns det dock inte lika roligt att gå en andra gång. De som kritiserat aktiviteten är personer i bodybuilding- och fitnessforum med erfarenhet av både ditten och datten. Jag är ju helt ur form och det närmaste jag ens kommit en form, har varit genom att med avund eller åtrå känna på andras. Därför har jag svårt att se hur det kan vara sämre än att inte göra något alls, bara för att träningsformen inte är optimal? Det enda jag vill är ju att gå ner i vikt och, i den mån som går, förebygga mer lös hud än vad som är nödvändigt. Inget annat.
Jag har i alla fall börjat föra träningsdagbok. Denna vecka har inte varit mycket att tala om, men i morgon är det Bodybalance och på tisdag hoppas jag mig våga på Spinning 30. (Hade jag kunnat dansa det minsta hade jag gått på Bodyjam eftersom de spelar Lil Jon, men nu kan jag inte det varför jag får fortsätta gnugga gumpen på kontorsstolen med mannen med grillzen koncentrerad till öronsnäckorna.)
Gud, jag hatar det här! Jag är så oinspirerad att jag inte hittar ord för eländet. Jag vill bara ha gått ner mina +20 kilo, så att jag kan gå vidare med livet och börja äta gott. Men vänta nu, det kan jag ju inte göra eftersom jag då kommer gå upp allt och därmed vara tillbaka var jag startade! Det är med andra ord hela livet, inte bara ett knappt år av det, som förstörs. Livsstilsförändring mitt arsle - det kallas livstidsstraff! Att grina är det enda som kan förklara hur outhärdligt det är och kommer att bli, när allt i framtiden kommer att handla om vad man inte kan sätta i sig. Och eftersom att sätta i sig kakor/godis i ensamheten var det enda nöjet man hade, kommer tillvaron att förbli tämligen meningslös. Det här känns ju synnerligen motiverande! Hur får man något så ohållbart att hålla? Att komma i sina kläder kommer inte att ge någon längre kick utan är bara tillfällig. Vad lever man på då den tagit slut?
Viktredovisning 20/3-09
Viktminskning vecka 12: 0,0 kg
Viktminskning sedan start (1/1-09): 10,6 kg
"Hare Rama Hare Rama Rama Rama Hare Hare..." mumlar jag för mig själv i ett sömnigt mantra varje torsdagnatt då jag steppar iväg till vågen med så litet kläder som möjligt, och har jag inte hunnit gå ner något under veckan hoppas jag att Krishna själv skall hjälpa mig att peela av några gram till morgondagen. Att mina bluffsekteristiska drag gör någon skillnad betvivlar jag, och trots att jag är Mrs. Spirituality tror jag inte att affirmationer tillför något annat än mental uppmuntring. Det går således inte att "affirmera sig ner i vikt". Om så vore skulle det inte behövas inrättas några 500-kiloskliniker i The Holy Land (a.k.a. USA). Jag är i vilket fall glad över att förbränningen hittills lyckas ta mig till exakt önskad maxvikt efter vilotimmarnas förbränning. Vägde ett halvt kilo mer för åtta timmar sedan, men nu slipper jag ju i alla fall säga att jag ökat under veckan som gått, och kan nöja mig med en innerst inne genombitter och krossad kämpaglöd. Egentligen har jag inte alls ätit mycket (snarare tvärtom), bara fel, fel, fel. Kommer jag igång med träningen och försöker återgå till klokare matvanor så att jag slipper gå hungrig (och därmed småäta i stället) skall det ordna sig. Nya tag vecka 13!
Viktminskning sedan start (1/1-09): 10,6 kg
"Hare Rama Hare Rama Rama Rama Hare Hare..." mumlar jag för mig själv i ett sömnigt mantra varje torsdagnatt då jag steppar iväg till vågen med så litet kläder som möjligt, och har jag inte hunnit gå ner något under veckan hoppas jag att Krishna själv skall hjälpa mig att peela av några gram till morgondagen. Att mina bluffsekteristiska drag gör någon skillnad betvivlar jag, och trots att jag är Mrs. Spirituality tror jag inte att affirmationer tillför något annat än mental uppmuntring. Det går således inte att "affirmera sig ner i vikt". Om så vore skulle det inte behövas inrättas några 500-kiloskliniker i The Holy Land (a.k.a. USA). Jag är i vilket fall glad över att förbränningen hittills lyckas ta mig till exakt önskad maxvikt efter vilotimmarnas förbränning. Vägde ett halvt kilo mer för åtta timmar sedan, men nu slipper jag ju i alla fall säga att jag ökat under veckan som gått, och kan nöja mig med en innerst inne genombitter och krossad kämpaglöd. Egentligen har jag inte alls ätit mycket (snarare tvärtom), bara fel, fel, fel. Kommer jag igång med träningen och försöker återgå till klokare matvanor så att jag slipper gå hungrig (och därmed småäta i stället) skall det ordna sig. Nya tag vecka 13!
Viktredovisning 6/3-09 + 13/3-09
Viktminskning vecka 10: 1,8 kg
Viktminskning sedan start (1/1-09): 10 kg
Viktminskning vecka 11: 0,6 kg
Viktminskning sedan start (1/1-09): 10,6 kg
Utvärdering: Att jag hann gå ner tio kilo på 64 dagar känns inte lika fantastiskt som att jag överlevt utan godis (min stora drog i livet, tätt följt av bekräftelse, för jag vill ju såklart att hela vida världen skall veta vilken vandrande skräpdiagnos jag är). Att jag som levde och frodades på fullkornspasta inte ätit det en gång i år är också en framgång. Tanken på en tallrik makaroner med ketchup lockar mig inte alls idag (tvärtom). All lättdryck med svartvinbärssmak och även juice har bytts ut mot lightcola (något jag tidigare avskydde, nu kan jag dricka tre flaskor om dagen - bra för vikten men mindre bra för tänderna; mina är dock så små att jag inte skulle se någon skillnad om de försvann). Speciellt strikt har jag ändå inte varit. Jag har tagit av sötsaker som funnits hos mor och far då jag varit där, men det har tillhört undantagen och jag har inte köpt något själv. Förrän idag (fantastiskt sätt att fira sin viktnedgång på!). I stället har yoghurtintaget ökat markant och jag har förätit mig på cottage cheese, champinjoner och framför allt ägg (läs: ekologiska), vilket jag aldrig gillat utan ätit för att det ger snabbt resultat.
När folk ser en, ser de fortfarande ett fetto vilket stämmer, men det känns att man är på väg i rätt riktning när ens sjuke gaggige morfar (som inte känt till att man bantar; vet man om det ser man lätt resultat bara därför) säger att han tycker att man "gått ihop". Det är värt all världens abstinensbesvär när man känner att ens kläder börjar göra det de skall igen; klä en. Jag fick något vått i ögat som inte var en droppe från busskurens tak då jag förra fredagen kunde gå ut (ja, även sitta) i mina gamla shorts utan att de spände någonstans och jag inte längre behövde oroa mig för eventuell cameltoevarning. Det hade inte varit möjligt i höstas. Inte hade jag heller kunnat köpa två 98-kronorsshorts från H&Ms rea i onsdags eftersom jag inte hade fått igen dragkedjorna.
10,6 kilo är borta. Det motsvarar fyra tjeckiska för tidigt födda barn. Jag är med andra ord halvvägs, och det utan träning eller motion! När jag nu efter många om och men skaffat gymkort och därmed måste komma iväg i alla fall två gånger i veckan (skall boka tid med en personlig tränare, så att jag utforma ett eget schema utifrån mina behov), är det bara ett återfall in i sockerberoendet (eller en feeder) som kan hindra mig.
Idag är det 71 dagar sedan viktresan startade och 133 dagar kvar tills den officiellt avslutas. Kommer jag att hinna?
Viktminskning sedan start (1/1-09): 10 kg
Viktminskning vecka 11: 0,6 kg
Viktminskning sedan start (1/1-09): 10,6 kg
Utvärdering: Att jag hann gå ner tio kilo på 64 dagar känns inte lika fantastiskt som att jag överlevt utan godis (min stora drog i livet, tätt följt av bekräftelse, för jag vill ju såklart att hela vida världen skall veta vilken vandrande skräpdiagnos jag är). Att jag som levde och frodades på fullkornspasta inte ätit det en gång i år är också en framgång. Tanken på en tallrik makaroner med ketchup lockar mig inte alls idag (tvärtom). All lättdryck med svartvinbärssmak och även juice har bytts ut mot lightcola (något jag tidigare avskydde, nu kan jag dricka tre flaskor om dagen - bra för vikten men mindre bra för tänderna; mina är dock så små att jag inte skulle se någon skillnad om de försvann). Speciellt strikt har jag ändå inte varit. Jag har tagit av sötsaker som funnits hos mor och far då jag varit där, men det har tillhört undantagen och jag har inte köpt något själv. Förrän idag (fantastiskt sätt att fira sin viktnedgång på!). I stället har yoghurtintaget ökat markant och jag har förätit mig på cottage cheese, champinjoner och framför allt ägg (läs: ekologiska), vilket jag aldrig gillat utan ätit för att det ger snabbt resultat.
När folk ser en, ser de fortfarande ett fetto vilket stämmer, men det känns att man är på väg i rätt riktning när ens sjuke gaggige morfar (som inte känt till att man bantar; vet man om det ser man lätt resultat bara därför) säger att han tycker att man "gått ihop". Det är värt all världens abstinensbesvär när man känner att ens kläder börjar göra det de skall igen; klä en. Jag fick något vått i ögat som inte var en droppe från busskurens tak då jag förra fredagen kunde gå ut (ja, även sitta) i mina gamla shorts utan att de spände någonstans och jag inte längre behövde oroa mig för eventuell cameltoevarning. Det hade inte varit möjligt i höstas. Inte hade jag heller kunnat köpa två 98-kronorsshorts från H&Ms rea i onsdags eftersom jag inte hade fått igen dragkedjorna.
10,6 kilo är borta. Det motsvarar fyra tjeckiska för tidigt födda barn. Jag är med andra ord halvvägs, och det utan träning eller motion! När jag nu efter många om och men skaffat gymkort och därmed måste komma iväg i alla fall två gånger i veckan (skall boka tid med en personlig tränare, så att jag utforma ett eget schema utifrån mina behov), är det bara ett återfall in i sockerberoendet (eller en feeder) som kan hindra mig.
Idag är det 71 dagar sedan viktresan startade och 133 dagar kvar tills den officiellt avslutas. Kommer jag att hinna?
Viktredovisning 27/2-09
Jag är medveten om att många inte kunde vara mindre intresserade av dessa uppdateringar. Det förstår jag absolut, för jag läser inte heller om sådant som inte berör mig på något vis. Däremot finner jag det litet lustigt att folk slutar läsa en hel blogg man tidigare följt p.g.a. av att en ny kategori inte faller en i smaken. Tro't eller ej, det är fullt möjligt att bara hoppa över ett ointressant inlägg! Så, över till det rubriken redan avslöjat.
Viktminskning denna vecka: 0,5 kg
Viktminskning sedan start (1/1-09): 8,2 kg
Utvärdering: Jag hann aldrig skriva något igår, men vågen visade XX,2 kg. Eftersom jag senare fikade samt svalde ett gäng salta bomber och redan hunnit äta idag, väger jag lika mycket som 20/2 i skrivande stund. Därför kompromissar jag och lägger på ett hekto, men faktiskt är det ju så att vad jag än förtärde igår, så har det ingen egentlig betydelse för den redovisning som skall göras på morgonsidan. Allt efter det tillhör nästa veckas problem/framgång. Nu kändes det dock bäst att göra eftersom jag slarvat mycket.
Sammanfattningsvis har jag under januari och februari gått ned 8,2 kg. Och jo, jag är väl nöjd, även om jag borde arbeta mer för det och inte förlita mig på att få kalorier skall ta mig någonstans. Även fast jag har en lång väg kvar att gå (bokstavligen, "ha-ha") är ju detta inget korttidsprojekt. Dessa kilon innebär inget annat än att jag kommer i fjolvårens kläder, och eftersom 2008 var mitt livs mest meningslösa år med allt vad det medförde, har jag beslutat mig för att radera det ur minnesbanken: Jag har vaknat upp ur en dvala och förstår inte riktigt var allt och alla tagit vägen, varför jag sitter och fryser i en främmande tvåa på ett ställe jag aldrig tidigare besökt, och har nya läxor på en helt annan skola utan en enda tonåring i sig. Det firar jag med en högljudd rap (som i luftuppstötning; jag sätter mig alltså inte om pratsjunger om det, även om mitt liv säkert skulle utgöra en fantastisk visa) till följd av en flaska cola light iförd favoritkjolen som jag inte fått på mig på ett tag, munkjacka och tofflor (tjusig kombo), medan de som kunde ha varit mina vänner men aldrig ville bli planerar att supa till med de som betyder något.
Nu skall jag sluka min middag (stekta champinjoner, quornfiléer, cottage cheese och salladsblad) som kommer att kallna eftersom jag alltid skjuter upp saker, och titta på någon färdigladdad dokumentär om andra världskriget.
Viktminskning denna vecka: 0,5 kg
Viktminskning sedan start (1/1-09): 8,2 kg
Utvärdering: Jag hann aldrig skriva något igår, men vågen visade XX,2 kg. Eftersom jag senare fikade samt svalde ett gäng salta bomber och redan hunnit äta idag, väger jag lika mycket som 20/2 i skrivande stund. Därför kompromissar jag och lägger på ett hekto, men faktiskt är det ju så att vad jag än förtärde igår, så har det ingen egentlig betydelse för den redovisning som skall göras på morgonsidan. Allt efter det tillhör nästa veckas problem/framgång. Nu kändes det dock bäst att göra eftersom jag slarvat mycket.
Sammanfattningsvis har jag under januari och februari gått ned 8,2 kg. Och jo, jag är väl nöjd, även om jag borde arbeta mer för det och inte förlita mig på att få kalorier skall ta mig någonstans. Även fast jag har en lång väg kvar att gå (bokstavligen, "ha-ha") är ju detta inget korttidsprojekt. Dessa kilon innebär inget annat än att jag kommer i fjolvårens kläder, och eftersom 2008 var mitt livs mest meningslösa år med allt vad det medförde, har jag beslutat mig för att radera det ur minnesbanken: Jag har vaknat upp ur en dvala och förstår inte riktigt var allt och alla tagit vägen, varför jag sitter och fryser i en främmande tvåa på ett ställe jag aldrig tidigare besökt, och har nya läxor på en helt annan skola utan en enda tonåring i sig. Det firar jag med en högljudd rap (som i luftuppstötning; jag sätter mig alltså inte om pratsjunger om det, även om mitt liv säkert skulle utgöra en fantastisk visa) till följd av en flaska cola light iförd favoritkjolen som jag inte fått på mig på ett tag, munkjacka och tofflor (tjusig kombo), medan de som kunde ha varit mina vänner men aldrig ville bli planerar att supa till med de som betyder något.
Nu skall jag sluka min middag (stekta champinjoner, quornfiléer, cottage cheese och salladsblad) som kommer att kallna eftersom jag alltid skjuter upp saker, och titta på någon färdigladdad dokumentär om andra världskriget.
Viktredovisning 20/2-09
Viktminskning denna vecka: 0,3 kg
Viktminskning sedan start (1/1-09): 7,7 kg
Utvärdering: Trots gymbesök och ett mycket lågt kaloriintag (mest aktivitet och minst kalorier hittills på färden) har jag minskat blott 3 futtiga hekton. Som ni ser fungerar det inte att "svälta" sig. Jag är såklart missnöjd och grymtar nedsättande saker om mig själv och tänker att det är dags att ge upp, medan min mer sansade sida instämmer med att det förmodligen handlar om att kroppen tar igen sig.
Även om man ogillar varann (kroppen och jag) måste man acceptera hur den andra arbetar. Jag kan åtminstone inte misslyckas fatalt när jag redan är på god väg. Det är inte direkt så att jag kommer stanna vid XX,8 kg för evigt. Hade det inte varit trögt emellanåt och man problemfritt gick ner varje vecka, skulle jag väga 22 kg mindre från och med idag vid avresan, och det vill jag faktiskt inte göra. Först och främst för att jag aldrig skulle orka underhålla en så stor förändring, men också för att jag (ingen annan heller för den delen) inte ens kan tänka mig själv i den situationen. Om jag plötsligt blev fullt "normal" skulle jag ju förlora vad jag byggt upp en stor del av min identitet kring. Den som obekymrat driver med sig själv och faktiskt tycker att det är jätteroligt, skulle inte längre ha något att driva med. Man vill ju inte vara en människa som gör sig lustig över andras bekymmer. Sådana finns det nog så många av.
Viktminskning sedan start (1/1-09): 7,7 kg
Utvärdering: Trots gymbesök och ett mycket lågt kaloriintag (mest aktivitet och minst kalorier hittills på färden) har jag minskat blott 3 futtiga hekton. Som ni ser fungerar det inte att "svälta" sig. Jag är såklart missnöjd och grymtar nedsättande saker om mig själv och tänker att det är dags att ge upp, medan min mer sansade sida instämmer med att det förmodligen handlar om att kroppen tar igen sig.
Även om man ogillar varann (kroppen och jag) måste man acceptera hur den andra arbetar. Jag kan åtminstone inte misslyckas fatalt när jag redan är på god väg. Det är inte direkt så att jag kommer stanna vid XX,8 kg för evigt. Hade det inte varit trögt emellanåt och man problemfritt gick ner varje vecka, skulle jag väga 22 kg mindre från och med idag vid avresan, och det vill jag faktiskt inte göra. Först och främst för att jag aldrig skulle orka underhålla en så stor förändring, men också för att jag (ingen annan heller för den delen) inte ens kan tänka mig själv i den situationen. Om jag plötsligt blev fullt "normal" skulle jag ju förlora vad jag byggt upp en stor del av min identitet kring. Den som obekymrat driver med sig själv och faktiskt tycker att det är jätteroligt, skulle inte längre ha något att driva med. Man vill ju inte vara en människa som gör sig lustig över andras bekymmer. Sådana finns det nog så många av.
En kaffekopp med fat i keramik från Pentik är inte mycket att hurra för omvandlat i vikt,
men de är ju oneklligen söta. (Jordgubbe till vänster, svarta vinbär till höger.)
men de är ju oneklligen söta. (Jordgubbe till vänster, svarta vinbär till höger.)
Viktredovisning 13/2-09
Viktminskning denna vecka: 1,9 kg
Viktminskning sedan start (1/1-09): 7,4 kg
Utvärdering: Starkt jobbat, Hogzilla! Nu förtjänar du en sockerkaka, men eftersom du fortfarande är stadens bokstavligen största bloggerska får du nöja dig med Modifast Vanilj, som med litet mindre vatten smakar som kaksmet, och Lipsmacker Vanilla på läpparna.
7,4 kilo på 7 veckor är bra utan att ens ha motionerat en enda gång. Dock är jag kritisk till att jag går ner nästan två kilo en vecka och upp i vikt en annan, sett till oron gällande mer hudöverskott. Jag hade hellre gått ner ett fast kilo i veckan, vilket hade känts aningen mer hälosamt. Dock är det ju inte alls min avsikt att kroppen skall leka jojo som den behagar (och misstänker att jag endast åt två ägg igår har något med saken att göra). Frågan är vad en viktminskning gör när ens mått inte förändrats med så mycket som en millimeter? Nåväl, det kanske kommer.
Idag väger jag två kilo mindre än påsken 2007 och två kilo mer än påsken 2008, varför jag rent logiskt borde kunna använda mina gamla kjolar lagom till påsken 2009 (för 7,4 kilo kan väl inte bestå av enbart vatten?). Fortsätter jag i denna takt är Projekt minus 15 kilo avklarat redan i april, vilket är alldeles förträffligt med tanke på att jag blygsamt sade juli ifall det inte skulle gå som planerat. Nu vet jag att jag klarar det vilket gör mig extra motiverad. Därför kan jag offentliggöra att 15 kilo är skåpmat som skall ha blivit 20 innan jag sätter mig på planet till Spanien. Lyckas jag med det väger jag mindre än jag gjort sedan jag var i puberteten. Dock är kroppen åldrad och förfallen och min bak kommer vara större än då oavsett. Det känns inte så lyckat, med tanke på att den inte är det minsta rund och eftertraktad av snygga afrikanska karlar utan bara vid på grund av abnormt breda höfter, men man skall väl vara nöjd med det som gud gav, även om allmänheten omnämner en som en äcklig padda man inte skulle ta i med tång.
Via Color Spring Fresh, 1,9 kilo. Väldoftande och effektiv mot feta fläckar.
Räcker till ca 40 tvättar. Bevarar färgade plaggs färg och lyster längre.
Finnes på Rusta för 49,90:-.
Viktminskning sedan start (1/1-09): 7,4 kg
Utvärdering: Starkt jobbat, Hogzilla! Nu förtjänar du en sockerkaka, men eftersom du fortfarande är stadens bokstavligen största bloggerska får du nöja dig med Modifast Vanilj, som med litet mindre vatten smakar som kaksmet, och Lipsmacker Vanilla på läpparna.
7,4 kilo på 7 veckor är bra utan att ens ha motionerat en enda gång. Dock är jag kritisk till att jag går ner nästan två kilo en vecka och upp i vikt en annan, sett till oron gällande mer hudöverskott. Jag hade hellre gått ner ett fast kilo i veckan, vilket hade känts aningen mer hälosamt. Dock är det ju inte alls min avsikt att kroppen skall leka jojo som den behagar (och misstänker att jag endast åt två ägg igår har något med saken att göra). Frågan är vad en viktminskning gör när ens mått inte förändrats med så mycket som en millimeter? Nåväl, det kanske kommer.
Idag väger jag två kilo mindre än påsken 2007 och två kilo mer än påsken 2008, varför jag rent logiskt borde kunna använda mina gamla kjolar lagom till påsken 2009 (för 7,4 kilo kan väl inte bestå av enbart vatten?). Fortsätter jag i denna takt är Projekt minus 15 kilo avklarat redan i april, vilket är alldeles förträffligt med tanke på att jag blygsamt sade juli ifall det inte skulle gå som planerat. Nu vet jag att jag klarar det vilket gör mig extra motiverad. Därför kan jag offentliggöra att 15 kilo är skåpmat som skall ha blivit 20 innan jag sätter mig på planet till Spanien. Lyckas jag med det väger jag mindre än jag gjort sedan jag var i puberteten. Dock är kroppen åldrad och förfallen och min bak kommer vara större än då oavsett. Det känns inte så lyckat, med tanke på att den inte är det minsta rund och eftertraktad av snygga afrikanska karlar utan bara vid på grund av abnormt breda höfter, men man skall väl vara nöjd med det som gud gav, även om allmänheten omnämner en som en äcklig padda man inte skulle ta i med tång.
Via Color Spring Fresh, 1,9 kilo. Väldoftande och effektiv mot feta fläckar.
Räcker till ca 40 tvättar. Bevarar färgade plaggs färg och lyster längre.
Finnes på Rusta för 49,90:-.
Viktredovisning 6/2-09 (+ historik)
Viktminskning denna vecka: 2 kg
Viktminskning sedan start (1/1-09): 5,5 kg
Utvärdering: Det varken syns på måtten eller känns på kläderna, men jag klagar inte. Har man mycket att ta från tar det tid innan skillnad märks. Däremot gillar jag det nuvarande vikttalet (jämfört med tidigare) eftersom jag nu är nere i samma vikt som i somras. Hinner jag gå ner fyra kilo innan påsklovet (och det skall jag förstås hinna, ty det är ju nio veckor kvar) kan jag då med lättnad säga att jag väger lika mycket som jag gjorde förra påsken; tillräckligt mycket för att inte kunna medverka på bild, men inte tillräckligt mycket för att inte komma i kjolarna jag kort därefter växte ur. - Jag har ju sagt att jag när jag gått ner fem kilo skall börja träna (det känns viktigt att ha uppnått sitt första "delmål i delmålet" eftersom de där fem pluskilorna skapar en mental spärr). Nu är det gjort och det finns inga ursäkter, utöver det att jag för enkelhetens skull borde få upp flåset först, men för det är det ju bara att fortsätta gå.
2 kilo kola; enklare att få i sig än att bli av med.
Samtidigt, om man ser till historiken, borde jag ändå vara stolt över mig själv (eller skämmas, vad vet jag). Det är pinsamt att erkänna, men jag har vägt så mycket som 27 kilo(!) mer. Jag var helt och hållet kvalificerad för en gastric bypass, men eftersom jag samlar fettet främst på underkroppen (vilket får en att se mindre ut än någon som lägger på sig kring mage/byst, speciellt om man sitter vid ett skrivbord och bara överkroppen syns) var det inget man trodde på. Det var då jag nådde min absoluta botten (efter att ha gått upp 40 kilo(!) på 3 år - inse hur mycket det är på en redan mullig människa). Jag fick se en smygtagen bild av mig själv bakifrån från det att jag var i Chania. Jag fick panik, rev kortet och kopian i bitar och dagen därpå började jag hårdbanta. Jag gick ner 12 kilo den sommaren (2006).
Därefter tog det ytterligare ett halvår att gå ner 10 kilo. Det gjorde jag dock utan bantning, jag höll mig bara borta från onyttigheter och motionscyklade regelbundet. Jag visste inte ens om att jag gått ner i vikt förrän jag ställde mig på vågen jag hade fått i julklapp. I april 2007, hade jag gått ner 8 kilo till med samma taktik. Jag vägde mig aldrig då utan fick höra resultatet vid ett läkarbesök. Jag trodde dem inte och bad mig få väga mig en gång till, övertygad om att det blivit något fel.
Därefter gick jag inte ner något mer, med undantag för 3 kilo (vilket som ni kanske hör är småpotatis min värld). Den vikten höll jag i ett år, fram till förra påsken. Det var då jag var nere i Karlstad och fick ett påskägg av min syster som jag föll tillbaka i beroendet. Jag klarade inte av att vara utan det när jag kom hem igen. Efter studenten mådde jag fruktansvärt och återgick till den dåliga vanan att ställa mig och baka en halv sats muffins eller småkakor var- och varannan natt. Från 1 april 2008 till oktober 2008 gick jag upp tio kilo.
Det intressanta är att jag trots dessa viktskillnader bara ökat/minskat tre enkelstorlekar eller två dubbelstorlekar. Hur som helst, jag tänker inte låta denna historia upprepa sig. Jag struntar fullkomligt i att jag aldrig kommer bli smal (det smalaste jag har varit är mullig, att få återgå till det vore helt fantastiskt), men jag vill inte låta vikten ha större inverkan på mitt liv än jag själv, vilket den haft varje dag i 21 år.
Viktminskning sedan start (1/1-09): 5,5 kg
Utvärdering: Det varken syns på måtten eller känns på kläderna, men jag klagar inte. Har man mycket att ta från tar det tid innan skillnad märks. Däremot gillar jag det nuvarande vikttalet (jämfört med tidigare) eftersom jag nu är nere i samma vikt som i somras. Hinner jag gå ner fyra kilo innan påsklovet (och det skall jag förstås hinna, ty det är ju nio veckor kvar) kan jag då med lättnad säga att jag väger lika mycket som jag gjorde förra påsken; tillräckligt mycket för att inte kunna medverka på bild, men inte tillräckligt mycket för att inte komma i kjolarna jag kort därefter växte ur. - Jag har ju sagt att jag när jag gått ner fem kilo skall börja träna (det känns viktigt att ha uppnått sitt första "delmål i delmålet" eftersom de där fem pluskilorna skapar en mental spärr). Nu är det gjort och det finns inga ursäkter, utöver det att jag för enkelhetens skull borde få upp flåset först, men för det är det ju bara att fortsätta gå.
2 kilo kola; enklare att få i sig än att bli av med.
Därefter tog det ytterligare ett halvår att gå ner 10 kilo. Det gjorde jag dock utan bantning, jag höll mig bara borta från onyttigheter och motionscyklade regelbundet. Jag visste inte ens om att jag gått ner i vikt förrän jag ställde mig på vågen jag hade fått i julklapp. I april 2007, hade jag gått ner 8 kilo till med samma taktik. Jag vägde mig aldrig då utan fick höra resultatet vid ett läkarbesök. Jag trodde dem inte och bad mig få väga mig en gång till, övertygad om att det blivit något fel.
Därefter gick jag inte ner något mer, med undantag för 3 kilo (vilket som ni kanske hör är småpotatis min värld). Den vikten höll jag i ett år, fram till förra påsken. Det var då jag var nere i Karlstad och fick ett påskägg av min syster som jag föll tillbaka i beroendet. Jag klarade inte av att vara utan det när jag kom hem igen. Efter studenten mådde jag fruktansvärt och återgick till den dåliga vanan att ställa mig och baka en halv sats muffins eller småkakor var- och varannan natt. Från 1 april 2008 till oktober 2008 gick jag upp tio kilo.
Det intressanta är att jag trots dessa viktskillnader bara ökat/minskat tre enkelstorlekar eller två dubbelstorlekar. Hur som helst, jag tänker inte låta denna historia upprepa sig. Jag struntar fullkomligt i att jag aldrig kommer bli smal (det smalaste jag har varit är mullig, att få återgå till det vore helt fantastiskt), men jag vill inte låta vikten ha större inverkan på mitt liv än jag själv, vilket den haft varje dag i 21 år.
Viktredovisning 30/1-09
Viktminskning denna vecka: 1,5 kg
Viktminskning sedan start (1/1-09): 3,5 kg
Utvärdering: Jag har normalt vågen stående på samma ställe, precis som man bör. Idag flyttade jag den dock knappa två decimeter för att kunna stänga garderoben, och beroende på var jag väger mig skiljer det upp till ett kilo. Eftersom jag inte kommer ihåg exakt position för var jag haft den kompromissar jag och anger vad vågen visade första gången (innan jag rörde den och började testa varje vrå i rummet för att jämföra), för jag lär ju knappast ha gått upp under sömntimmarna. Med tanke på vad som hände i onsdags efter besöket hos "kontaktpersonen" (som jag aldrig lär se igen) då jag i min nära på hysteriska frustration bröt alla löften och åt en hel bullpåse bestående av elva(!) kanelbullar är jag otroligt lättad och tacksam (om än skamsen för att jag låter andra påverka mitt humör och framför allt min diet). Normalt hade det resulterat i en omedelbar uppgång och ett "nu skiter jag i det här!" från mig då jag har ohälsosamt låg ämnesomsättning, men inte nu. Fantastiskt!
Total viktnedgång för januari månad blir alltså 3,5 kilo. Ser man till min planering räcker det för att jag skall lyckas med Projekt -15 kilo. Det räcker med att hålla sig till samma summa varje månad för att det skall bli det mer än så. Jag har trots allt själv valt att inte minska för fort denna gång. Det är viktigare än att komma i mina kläder snarast möjligt.
Viktminskning sedan start (1/1-09): 3,5 kg
Utvärdering: Jag har normalt vågen stående på samma ställe, precis som man bör. Idag flyttade jag den dock knappa två decimeter för att kunna stänga garderoben, och beroende på var jag väger mig skiljer det upp till ett kilo. Eftersom jag inte kommer ihåg exakt position för var jag haft den kompromissar jag och anger vad vågen visade första gången (innan jag rörde den och började testa varje vrå i rummet för att jämföra), för jag lär ju knappast ha gått upp under sömntimmarna. Med tanke på vad som hände i onsdags efter besöket hos "kontaktpersonen" (som jag aldrig lär se igen) då jag i min nära på hysteriska frustration bröt alla löften och åt en hel bullpåse bestående av elva(!) kanelbullar är jag otroligt lättad och tacksam (om än skamsen för att jag låter andra påverka mitt humör och framför allt min diet). Normalt hade det resulterat i en omedelbar uppgång och ett "nu skiter jag i det här!" från mig då jag har ohälsosamt låg ämnesomsättning, men inte nu. Fantastiskt!
Total viktnedgång för januari månad blir alltså 3,5 kilo. Ser man till min planering räcker det för att jag skall lyckas med Projekt -15 kilo. Det räcker med att hålla sig till samma summa varje månad för att det skall bli det mer än så. Jag har trots allt själv valt att inte minska för fort denna gång. Det är viktigare än att komma i mina kläder snarast möjligt.
En kulting väger ungefär 1,5 kilo då den föds. Denna lilla parvel är blott
två dagar gammal och kommer att slaktas om mindre än sex månader.
två dagar gammal och kommer att slaktas om mindre än sex månader.
Viktredovisning 23/1-09
Viktminskning denna vecka: 0,0 kg (däremot en ökning på +0,3 kg)
Viktminskning sedan start (1/1-09): 2 kg
Utvärdering: Jag vägde mig i morse, såg resultatet och gick tillbaka till sängen med tanken att jag ändå inte måste gå på fredagslektionerna ("jag måste inte göra någonting alls, för jag kommer ändå ingenstans"). Det här är ett sådant inlägg man inte vill göra, men det kommer och det lär ske igen under resans gång. Jag har alltså gått upp och inte ner i vikt - ett resultat av att ha stoppat i mig yoghurt med kokos (enormt kaloririkt) de senaste kvällarna. Det är sådant som krossar ens motivation att veta att man inte ens kan äta något så litet (för det var inga stora mängder) framför en film utan att det skall förstöra ens redovisning.
Nu skäms jag över mig själv, tänker att andra skall tänka "klart att valrossen inte kan göra något rätt" och att jag inte skall äta något alls under helgen, samtidigt som jag i bakhuvudet oroar mig för att det kommer bli precis tvärtom eftersom det är så jag hanterar svårigheter - aldrig någonsin genom svält (vore det så väl hade jag inte sett ut som jag gör). Förnuftet däremot (jo, jag har ett sådant, ett onekligen större än genomsnittsmänniskans till och med) säger åt mig att "shit happens" och att det inte är en anledning till att ge upp. I stället är det bara att fortsätta kämpa och låta bli de där sakerna som fick en att misslyckas denna gång. Må vecka fem bli en bättre, mer aktiv och kalorifattig sådan.
Uppmaning: Sluta vara en sådan drama queen, och för sjutton, sluta att springa till vågen var tjugonde minut för att se om du hunnit gå ner något så att du slipper lägga ut den bistra sanningen i bloggen! Allt står inte och faller med ett par hekto. Hade du gått upp 2 kg hade jag däremot inte klandrat dig ifall du skolkade och tjöt. Gå och krafsa ihop litet lunch istället så att du inte hungrar ihjäl ikväll.
Viktminskning sedan start (1/1-09): 2 kg
Utvärdering: Jag vägde mig i morse, såg resultatet och gick tillbaka till sängen med tanken att jag ändå inte måste gå på fredagslektionerna ("jag måste inte göra någonting alls, för jag kommer ändå ingenstans"). Det här är ett sådant inlägg man inte vill göra, men det kommer och det lär ske igen under resans gång. Jag har alltså gått upp och inte ner i vikt - ett resultat av att ha stoppat i mig yoghurt med kokos (enormt kaloririkt) de senaste kvällarna. Det är sådant som krossar ens motivation att veta att man inte ens kan äta något så litet (för det var inga stora mängder) framför en film utan att det skall förstöra ens redovisning.
Nu skäms jag över mig själv, tänker att andra skall tänka "klart att valrossen inte kan göra något rätt" och att jag inte skall äta något alls under helgen, samtidigt som jag i bakhuvudet oroar mig för att det kommer bli precis tvärtom eftersom det är så jag hanterar svårigheter - aldrig någonsin genom svält (vore det så väl hade jag inte sett ut som jag gör). Förnuftet däremot (jo, jag har ett sådant, ett onekligen större än genomsnittsmänniskans till och med) säger åt mig att "shit happens" och att det inte är en anledning till att ge upp. I stället är det bara att fortsätta kämpa och låta bli de där sakerna som fick en att misslyckas denna gång. Må vecka fem bli en bättre, mer aktiv och kalorifattig sådan.
Uppmaning: Sluta vara en sådan drama queen, och för sjutton, sluta att springa till vågen var tjugonde minut för att se om du hunnit gå ner något så att du slipper lägga ut den bistra sanningen i bloggen! Allt står inte och faller med ett par hekto. Hade du gått upp 2 kg hade jag däremot inte klandrat dig ifall du skolkade och tjöt. Gå och krafsa ihop litet lunch istället så att du inte hungrar ihjäl ikväll.
Viktredovisning 15/1-09
Viktminskning denna vecka: 1,3 kg (rättare sagt viktminskning detta dygn)
Viktminskning sedan start (1/1-09): 2,3 kg
Utvärdering: Jag var förkrossad då jag för två dagar sedan inte gått ner så mycket som ett hekto trots att jag varken ätit dåligt eller suttit still (OK, jag har inte rört mig mer än till och från bussen x gånger och då jag klev av två stationer tidigare igår, det är dock en bit). Jag kunde bara hoppas innerligt att det berodde på att jag inväntar mens och i vanlig ordning svullnat upp mer än normalt, men eftersom den kommer närhelst den behagar och ibland inte alls (precis som katten) vet man aldrig säkert. När jag ställde mig på vågen i morse hade jag förvisso gått ner litet under natten, men eftersom jag inte vill hålla mig borta från den vägde jag mig igen på kvällen. Det senaste resultatet gjorde mig litet lugnare.
Då jag bara drack Nutrilett vid 08:00 och nästa gång vid 18-tiden (inte för att jag är på svältstigen utan för att jag slutade 16:20) i och med att jag inte vågar tugga i onödan p.g.a. gårdagens lilla men ack så förödande olycka beror det givetvis på det, men varje avskalat hekto är bra, även om jag vet för väl att jag går upp det nästa gång jag för in något ätbart i munnen. Jag är inte den petiga typen (hade jag varit det hade jag tagit tag i mig själv) så i stället är jag tacksam i det tysta över att en kalorifattig dag kan ta bort 0,5 kg så lätt och tänker inte gå in mer på det. Nu är jag däremot hungrig så det förslår. Bäst att lägga sig så att man kommer över det.
1,3 kilo motsvarar en uppladdningsbar luftpump för luftmadrasser och flytleksaker.
Då jag aldrig haft mycket till övers för saker som pumpar känns det skönt att ha fått den ur världen.
Viktminskning sedan start (1/1-09): 2,3 kg
Utvärdering: Jag var förkrossad då jag för två dagar sedan inte gått ner så mycket som ett hekto trots att jag varken ätit dåligt eller suttit still (OK, jag har inte rört mig mer än till och från bussen x gånger och då jag klev av två stationer tidigare igår, det är dock en bit). Jag kunde bara hoppas innerligt att det berodde på att jag inväntar mens och i vanlig ordning svullnat upp mer än normalt, men eftersom den kommer närhelst den behagar och ibland inte alls (precis som katten) vet man aldrig säkert. När jag ställde mig på vågen i morse hade jag förvisso gått ner litet under natten, men eftersom jag inte vill hålla mig borta från den vägde jag mig igen på kvällen. Det senaste resultatet gjorde mig litet lugnare.
Då jag bara drack Nutrilett vid 08:00 och nästa gång vid 18-tiden (inte för att jag är på svältstigen utan för att jag slutade 16:20) i och med att jag inte vågar tugga i onödan p.g.a. gårdagens lilla men ack så förödande olycka beror det givetvis på det, men varje avskalat hekto är bra, även om jag vet för väl att jag går upp det nästa gång jag för in något ätbart i munnen. Jag är inte den petiga typen (hade jag varit det hade jag tagit tag i mig själv) så i stället är jag tacksam i det tysta över att en kalorifattig dag kan ta bort 0,5 kg så lätt och tänker inte gå in mer på det. Nu är jag däremot hungrig så det förslår. Bäst att lägga sig så att man kommer över det.
1,3 kilo motsvarar en uppladdningsbar luftpump för luftmadrasser och flytleksaker.
Då jag aldrig haft mycket till övers för saker som pumpar känns det skönt att ha fått den ur världen.
Viktredovisning 8/1-09
Torsdagar kommer jag att redovisa veckans viktförändring. Detta för att få en överskådlig bild av hur det går samt motivera mig själv, ty har jag yttrat att jag gått ner är det en alldeles för stor förnedring att erkänna att man givit upp veckan därpå, det är samma princip som att "med hjärtat tror man, med munnen (eller i detta fall tangenterna) bekänner man". Och nej, jag planerar inte att omvandla detta till någon viktblogg.
Viktminskning denna vecka: 1 kg
Viktminskning sedan start (1/1-09): 1 kg
Utvärdering: Eftersom jag inte rört på påkarna en enda gång utan legat halvt om halvt utslagen är jag nöjd över att ha gått ner enbart genom att äta mindre (speciellt då jag åt sådant jag inte borde andra dagen). Då jag inte förbrukat någon energi har det inte varit svårt. Jag vet att det blir värre när vårterminen drar igång, när stressen är över en 24/7, man måste arbeta som en galning och på det tvingas avsätta tid för motion och matplanering. Mitt mål är att försöka se den tiden som avkopplande och inte som något som skall fungera som ytterligare en stressfaktor. Spelar det någon roll ifall jag tar en timmes promenad i stället för att tillbringa en extra "jag skall snart börja plugga"-timme framför datorn? Nej.
Samtidigt tänker jag att; ett kilo, det är ju ingenting. Ett kilo skräp (se ovan) kan jag med lätthet sätta i mig under en dag. Skall det verkligen behöva ta en till två veckor att tappa det för att slippa mer lös hud som stör (visst hade jag kunnat öka tempot, men eftersom jag försöker ändra livsstil snarare än att hårdbanta och då jag inte tränar styrka är jag livrädd för att få mer än vad jag redan har)? Tja, nu är det så och då är det så, som valfri upprörd såpoperakaraktär hade sagt.
Viktminskning denna vecka: 1 kg
Viktminskning sedan start (1/1-09): 1 kg
Utvärdering: Eftersom jag inte rört på påkarna en enda gång utan legat halvt om halvt utslagen är jag nöjd över att ha gått ner enbart genom att äta mindre (speciellt då jag åt sådant jag inte borde andra dagen). Då jag inte förbrukat någon energi har det inte varit svårt. Jag vet att det blir värre när vårterminen drar igång, när stressen är över en 24/7, man måste arbeta som en galning och på det tvingas avsätta tid för motion och matplanering. Mitt mål är att försöka se den tiden som avkopplande och inte som något som skall fungera som ytterligare en stressfaktor. Spelar det någon roll ifall jag tar en timmes promenad i stället för att tillbringa en extra "jag skall snart börja plugga"-timme framför datorn? Nej.
Projekt: Minus 15 kilo
Projekt Minus 15 kilo är precis vad det låter som. Jag skall gå ner 15 kilo på 30 veckor (eller, egentligen blir det 29). Ett rimligt mål då 0,5 kilo i veckan är rekommenderad viktminskningstakt som inte kräver självsvält och förhoppningsvis får mig att slippa mer slapp hud. Tidigare har jag alltid varit inställd på att gå ner så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt, men eftersom jag alltid återgått till osunt leverne redan samma dag som jag påbörjade det sunda har det inte riktigt velat ge resultat, med undantag för den sommar jag gick ner 10 kilo på åtta veckor genom att hålla mig under 900 kcal (efter att ha gått upp 30 kilo på litet drygt ett år), tiden efter bantningen då jag höll mig från sötsaker och väldigt sakta gick ner tio kilo till, samt en annan i yngre dar då jag gick ner 15 genom måltidsersättning. Dock upptogs hela min vakna tid av matplanering och motion, och det är ingenting jag kan överväga nu.
Jag måste ställa in mig på att långsiktigt förändra min livsstil och det är i ärlighetens namn varken något jag ser fram emot eller är minsta motiverad till (jag är åtminstone ärlig), men jag måste göra det för mitt utseendes skull (inte heller här tänker jag ljuga och säga att det är "för hälsan", ty min fysiska hälsa lider inte det minsta, till skillnad från den psykiska som lider enormt) och till skillnad från tidigare gånger kommer jag inte att ge upp denna gång.
Alla har sin egen idealvikt som passar dem, och jag kommer aldrig att bli normalviktig eller smal. Det är inte en vikt jag kan föreställa mig själv i eller som passar min kropp i då jag alltid haft hull, bred bak, stora lår och ben (tyvärr är det stommen som orsakat den av naturen osmickrande päronformen), men jag är trött på att vara fångad i en fet kvinnas kropp. Jodå, för merparten kommer jag fortfarande att ses som ett "fetto" efter 15 kilo. Jag kommer att vara plus size och det kommer i vanlig ordning att vara min vikt folk väljer att attackera när argumenten tryter (i en värld där folk tycker att det är roligt att säga att Kate Winslet sänkte Titanic och anser att Keira Knightley är normalviktig är alla feta). Ja, jag kommer fortfarande vara överviktig, men inte längre fet i jämförelse med hur jag sett ut, och den enda man bör jämföra sin kropp med är sig själv.
Jag kommer att kunna klä mig i de kläder jag tycker bäst om och behöver inte känna att min kropp utgör ett hinder för det (med undantag för ärmlöst, det är kört sedan senaste viktedgången som var så snabb att huden inte hann med - bara därför är det slut med hårdbantning), och det är det som är huvudsaken. Det, och att jag skall kunna se mig själv i spegeln eller på bild utan att bryta ihop helt. Jag vill kunna leva ett något sånär normalt liv utan att ständigt behöva tänka på mitt utseende. Att börja med att ta tag i fettet är det rimligaste att göra, även om jag vet att jag kommer ha en mycket tuff tid framför mig. Lönen är värd mödan!
När jag inleder denna viktresa har jag dessvärre oturen att vara sjuk och kommer således inte att kunna börja med en rivstart då jag inte orkat göra några förberedelser. Någon motion blir det inte heller då jag främst måste tillfriskna så snart som möjligt med tanke på studierna (har massvis med uppgifter att göra och prov att läsa till innan själva terminen drar igång). De första dagarna får helt enkelt börja som litet av en besvikelse med tveksamma produkter och sedan bytas ut mot något bättre då jag kan ge mig ut och handla, men framför allt; inga onyttigheter och inga onödigheter.
Förresten finns det bara ett fåtal platser kvar nu i Grupp 6 på Barskolan. Anmäl er nu så kan vi jämföra drinkar på Mallorca i augusti! (Ja, jag tjatar, men jag vill ju vara säker på att träffa åtminstone en halvvettig individ där.)
