Jag är galen (förstår inte hur jag kan leva med mig själv) men tillbaka i spelet! The Re-Up (album) på repeat var vad som behövdes. Under omständigheterna borde låtarna få mig att känna mig usel, men Eminem kan rädda mig när som helst, vad som än hänt. Hans ettriga taxlika röst har något för varje känsla. Den skär i mig som den vassaste morakniv men det enda som flödar är eufori. Jag blir till mig lika mycket som Krösa-Maja efter att Emil "slått far sin så blo'n spritter" (åh, herre, två lönnebergareferenser på två dagar, och det bara i bloggen  - är jag galen i det avseendet med?). Nu kommer tårarna... både på grund av det och att jag vill ha choklad mitt på blanka dan.

Nytt ämne, men samma passande rubrik (jag kanske skall börja med den dagligen alternativt byta blogglogga):
Jag hatar stalkers, men mest för stämpeln de fått. Själv tycker jag det är trevligt att folk är intresserade av andra liv än sitt eget. Det tyder på medmänsklighet om något (men min definition av det kanske är helt fel?), om det nu inte går ut på att lönnmörda någon i framtiden efter att ha tagit reda på personens bostad, men det är i vissa fall också ett ömhetsbevis (...). Jag är en stalker. Det är genant, men så lyder sanningens ord. Med andra sådana är det med all rätt jag hatar mig själv. Alla känner apan, apan känner alla. I det fördolda, förstås. Själv går jag säker då mitt liv är det mest ointressanta av allas (nej, med det menar jag inte att jag kollat upp "alla", världen är en stor plats även om Google och communities gjort den mindre). Här finns inga hemligheter att ta del av. Det skulle vara ifall någon får reda på att jag lägger ned timmar om dagen på att irritera mig på TV4 Plus oseriösa serie "Hemsökta hus" som ger allt paranormalt forskande dåligt rykte. Må fan ta den (politiskt, på privat plan är det jag som är det) konservativa Yvette Fielding som tilldelas arbeten för att hon ligger med/rider ranka på producenten.

Uppdatering 15:20: Jag har fortfarande inte fått någon choklad.
Uppdatering 17:20: Jag har fått och förätit mig totalt på choklad.
Uppdatering 17:30 (tio minuter och jag är tillbaka - gör jag inte annat än skriva dagbok?): Jag hatar teater. Jag hatar teaterns pretentiösa historia (ingen är så ointressant som den) och stereotypskådespelaren. Kurserna jag tagit har fått mig att känna avsmak, men vad skall jag annars kämpa för när jag inriktat mig på det? Det är inget som lockar längre, utan ett ont måste att falla in i trots konkurrensen. Film är mitt enda intresse som går att omvandla till karriär. Jag har inget behov av att stå på scen (jag vill inte). Jag skulle kunna finna mig i ett 9-5-jobb och det är inget fel i det (det är vad man kommer att syssla med de flesta av sina arbetsår), men jag är innerst inne för tävlingsinriktad för det. Jag tänker inte se mina ovänner lyckas bättre än jag på grund av bättre förutsättningar, och det är min drivkraft. Det är kameran som lägger på tio kilo utan att fördela dem jag vill åt.