Hur kommer det sig att samtliga affärer förbereder sig för de gigantiska realisationerna alternativt påfyllning av lagret en vecka efter att jag satt totalt köpstopp för mig själv? Är det för att testa eller förnedra mig? Vad det än handlar om är det ingenting jag uppskattar. Att Discovery Channel visar "no access" förbättrar ingenting. Jag som sett fram emot att hålla fötterna på soffan av rädsla för "Övernaturliga fenomen". Det blir till att gå och lägga mig på samma möbel och samla krafterna inför morgonens storbak. Då talar jag inte om min egen utan de chokladbiskvier jag fått i uppdrag att baka. Hur man nu kan kalla 20 bakelser för storbak. Är inte det vad en bokstavligen växande parvel sätter i sig som dessert? Eller åtminstone ett av Ian Wright's (som jag min fotbollsavsky och mitt totala ointresse för äldre män till trots finner synnerligen attraktiv, och jag antar att principen är densamma vad gäller medelålders kvinnor och Mikael Persbrandt - alla vet att hans drag är osnygga men likt förbannat tar de på sig negligén i hopp om att han skall se dem genom rutan och stirrar ögonen ur sig på den där beiga rocken varje söndag 21:00. Kanske för att han är filmsveriges enda "bad boy" med sina förseningar till inspelningar och lika osnygga tatueringar?) "unfit kids". Ett program jag skulle behöva vara med i. Åh, om jag bara varit tre, fyra eller fem år yngre. Bara att veta att ens spädbarnsdöda syster jag aldrig hann se (varför ni inte behöver beklaga det minsta, jag är helt likgiltig) skulle ha börjat gymnasiet om mindre än tre veckor tar knäcken på en! 90-talist... smaka på ordet. Tänk så härligt det klingar att inte ens vara född under grungens intåg och död. Tänk att inte minnas ett dyft av Spice Girls-samlarkort, inte hunnit vara nedkärad i Taylor Hanson. Tänk att vara för ung för att slippa visa legitimation och fortfarande driver ens föräldrar till att köpa ut åt en. Här kommer ångesten. Men nej, jag vill absolut inte vara tonåring idag. Däremot finns det så mycket jag i min ålder borde ha gjort som inte blivit av. Rest Europa runt med en sliten, förrådsluktande sovsäck (inte för att det ligger i mitt intresse, jag avskyr sovsäckar/obekvämligheter och reser jag skall jag banne mig bo på hotell om så ett en och ett halvt-stjärnigt), sökt till och blivit nekad av ett tjog folkhögskolor till exempel. Nästa gång någon säger "ryck upp dig!" utan den blekaste om vad kollaps innebär tänker jag låtsas som att det är ett gott råd. Jag skall rycka till i själ såväl som mungipa och svara: "Javisst ordnar det sig, pumpkin. Allt ordnar sig alltid till det bästa." Kanske gör det det bara jag intalar mig dessa lögner tillräckligt. De som säger sig tro på detta verkar ju må så fasligt gott 24/7. Är detta slutet för cynismen? Jag hoppas nästan det, ty nu är jag trött på denna bitterhet som äter upp mig inifrån. Skall någon knapra på mig kan de väl åtminstone vara så vänliga att börja med en portion fläsk och inte gå direkt på hjärna och hjärta. Det framställs som aningen groteskt vilket tveklöst strider mot övrig livsfilosofi.