Jag uppskattade men var aldrig fantast av Disneys långfilmer utan fann i stället kortfilmsklassikerna mer spännande, vilka man nu inser haft större betydelse för historien än "Lejonkungen" och "Bernard och Bianca i Australien". Ju längre tid som gått, desto kräsnare blir man vad gäller innehåll varför få anser att dåtidens film kan mäta sig med dagens: Man är van vid hög bildkvalitet och otalet effekter. Man skrattar försynt åt språkbruket och fanns där inget språk alls ses det som ett hinder för att kunna leva sig in i berättelsen. Som jag ser det var fantasi för tittarna något självklart innan man började ta det tidigare nämnda för givet. Idag önskar man få allt serverat på fat från Cervera, ens kreativa tänkande inkluderat.

Jag minns Silly Symphonies "The Skeleton Dance" från 1929 extra tydligt då min syster fick hålla för mina ögon för att undvika mardrömmar. Den tecknade filmen innehöll alltid humor och lyckliga slut, men var under handlingens gång flera gånger annat än sockersöt vilket "Hell's Bells" från samma år med både Liemannens, Satans och Helvetets demoners medverkan är ett exempel på. Onda v/s goda gäller än, men döden och svåra förhållanden var förståeligt återkommande ämnen under depressionen och WW2 och atmosfären kring det hela skiljer sig ordentigt från senare år trots samma tema. Filmerna skulle i flera fall ha ansetts som opassande, uttråkande barnkultur i våra dagar med bolibompaledare på speed, ty bakom de färglagda fåglar, gräshoppor och blommor som intagit huvudrollerna som allt från domare till soldater visades en helt vanlig film, som i otecknad version mycket väl skulle kunna ligga bland IMDB's 1930s-lista, klassificerad som romantisk dramakomedi krigsfilm eller rysare, vilket är en av anledningarna till att lika många vuxna som barn uppskattar dessa nästan 80 år gamla bitar, och inte enbart av nostalgiska skäl.