Efter idag känns det som att jag aldrig någonsin vill äta mer (lögn: se rubrik). Exklusiva restaurangbesök omvandlar vem som helst (läs: mig) till en girig best, speciellt om ens (läs: mitt) motto är att få ut så mycket som möjligt av pengarna. Det är ett under att jag inte slickade tallriken ren. Jag skall inte överdriva, så illa var det inte (jag är långt ifrån den enda som inte slänger bort rester av en 110-kronorsrätt), men saken är den att då jag tillåter mig själv den här typen av "unnande" har jag ingen aning om då det är tid att sluta. Stekta grönsaker i stark (så det känns som gom och hals skall frätas sönder) vitlökssås med ris - mat för en pamp (och möjligen en förförisk vamp) med kvarterskrog med fulla rättigheter i närheten av sin etagelägenhet, inte en hagga (nej, håll er till inälvor, lever och havregryn, det som matchar ert namn). I stället för att tänka att jag tar igen mig med en rutt runt stadsdelen någon dag och fortsätter som om det är ofarligt att njuta av livet, måste jag alltid gå till det yttersta och göra det sämsta tänkbara. Jag är litet för obehärskad för mitt eget bästa.