Hederliga amerikanare & a-kasseproblem
Jag är kär. Inte i någon, inte i något (till skillnad från kvinnan som äktade berlinmuren är jag inte objektumsexuell), men känslan jag har är farligt lik en besvarad förälskelse. Måhända är det så här det är att må skapligt eller så är det höstkänslorna som spelar mig ett spratt. Det är inte så att jag har någon anledning att känna annan glädje än käckhet (vad skulle det handla om? hösten kommer inte att bestå av annat än tristess varvat med press vad gäller bokskrivandet jag inte vet vad det skall handla om) men ju längre det varar desto tacksammare är jag. Det gör det enklare att ta sig genom meningslösheten, men jag vet att det är över i eftermiddag då jag sitter instängd och ruttnar efter att ha unnat mig 15 minuters cancerframkallning.
Uppdatering 01:00: Jag sitter och lyssnar på helhylle amerikanska ballader. Jag har blivit mjuk. Nu fattas det bara att jag går och spökar ut mig till Lee Ann Rimes, köper en cowboyhatt, en lavendelfärgad småblommig kjol och ett par glansiga byxor i sen 90-talsanda att variera med då jag går rakt genom bardiskar. Jag hade sett så söt ut där jag sitter fast i ett hål och lyftkran måste tillkallas. Vem vet, det är kanske mitt rätta jag och allt annat ett rop på hjälp. O, sicken tur att jag äntligen funnit mig själv! Jag går inte längre blind, jag kan se! (Falsksång till "Amazing Grace", någon? "Amazing Grace", som för övrigt är ihopknåpad av en slavhandlare.)
Det celebreras med den mening jag minns av en tioårig countrydänga (som min mor blev ursinnig av att få tillägnad sig på sin födelsedag): "I will always feel your smell, even when you're gone to Hell. (Howdy, howdy, howdy hoe. Holy, holy, holy hole.)"
Uppdatering 15:20: För att få någon a-kassa då tiden är inne måste jag arbeta minst två timmar till. Om inte har jag betalat 400 kronor i månaden ett år i onödan, men hur man går till väga för att skaffa ett extrajobb ligger bortom min kunskap. På Platsbanken finns inte ett enda varför Arbetsförmedlingen är uteslutet. Hur fungerar allt? Räcker det att gå in på ett folktomt snabbmatsställe iförd proper klädsel och be att lagligt få fritera pommes några kvällar i veckan? För att löpa den amerikanska linan ut vore det passande, speciellt om jag kan ta emot beställningarna med grov brytning.
Uppdatering 01:00: Jag sitter och lyssnar på helhylle amerikanska ballader. Jag har blivit mjuk. Nu fattas det bara att jag går och spökar ut mig till Lee Ann Rimes, köper en cowboyhatt, en lavendelfärgad småblommig kjol och ett par glansiga byxor i sen 90-talsanda att variera med då jag går rakt genom bardiskar. Jag hade sett så söt ut där jag sitter fast i ett hål och lyftkran måste tillkallas. Vem vet, det är kanske mitt rätta jag och allt annat ett rop på hjälp. O, sicken tur att jag äntligen funnit mig själv! Jag går inte längre blind, jag kan se! (Falsksång till "Amazing Grace", någon? "Amazing Grace", som för övrigt är ihopknåpad av en slavhandlare.)
Det celebreras med den mening jag minns av en tioårig countrydänga (som min mor blev ursinnig av att få tillägnad sig på sin födelsedag): "I will always feel your smell, even when you're gone to Hell. (Howdy, howdy, howdy hoe. Holy, holy, holy hole.)"
Uppdatering 15:20: För att få någon a-kassa då tiden är inne måste jag arbeta minst två timmar till. Om inte har jag betalat 400 kronor i månaden ett år i onödan, men hur man går till väga för att skaffa ett extrajobb ligger bortom min kunskap. På Platsbanken finns inte ett enda varför Arbetsförmedlingen är uteslutet. Hur fungerar allt? Räcker det att gå in på ett folktomt snabbmatsställe iförd proper klädsel och be att lagligt få fritera pommes några kvällar i veckan? För att löpa den amerikanska linan ut vore det passande, speciellt om jag kan ta emot beställningarna med grov brytning.
Kommentarer
Trackback