Den som säger att tiden läker alla sår har aldrig låtit sig skäras tillräckligt djupt. - Men livet måste gå vidare, med eller utan smärta. Det gör det. Det är i varje fall vad jag försöker intala mig. Stundtals känns det som att jag är på väg. Stundtals känns det som att jag mår bra, men innerst inne är sorgen alldeles för stor och jag kan vilken sekund som helst övergå från sprudlande skratt till förkrossad gråt. Sorgen från en söndrig uppväxt, en uppväxt kantad av ensamhet, ilska och besvikelser ruvar inom mig. Jag skall inte leva det liv jag gör - det passar inte min personlighet. Jag skall inte gråta natt efter natt, och allra minst över något så befängt som åt mitt utseende (hur många extra rynkor ger det inte med tiden?). Jag skall inte sitta fast i dessa dammiga mönster. Jag har blivit för gammal för att älta, men frågan är hur man slutar. Det borde vara så lätt: Jag saknar ingen, har förträngt namn, röster och ord. Jag drömmer inte om döden längre (jag är livrädd för den) och har över huvud taget kommit en lång väg från det som varit. Ändå försvinner det inte, och ju mer jag talar om det i inlägg som det här, ju svårare blir det att ta sig ur det. Muntert.