Det här är inget deprimerat inlägg, bara en vardagsbetraktelse i mängden. Jag är varken ledsen eller bekymrad, men less på att vara så van vid bråk, bråk, bråk att man inte orkar bry sig längre. Att man är så härdad att det inte spelar någon roll när man hamnar i det med andra och kommunicerar bäst med slagträet i hand.

Du tror dig kunna säga vad du vill och göra vad du behagar utan att besvaras med samma mynt för att sedan inte förstå varför. Du beter dig som en sinnesslö imbecill (du är inte 46, du är inte en dag över 16), brusar upp för minsta lilla och tror allt vara förlåtet då det passar dig och du lugnat dig. Att skrika tillbaka är inte tillåtet. Bara det tyder på att du är helt fri från insikt och rutten in i benmärgen. Du är bortskämd och förväntar dig alltid att få din vilja igenom, egoistisk och kan inte tala om annat än dig själv och hur kändes för dig att åka bil till Storheden och direkt hem igen när "magen pajade", trög och kan inte ens byta kanal på den tv ni haft stående i sängkammaren i åtta år, och vet ingenting om vad som sker utanför de närmaste två gårdarna. Du är den uslaste människa jag träffat och jag kunde inte bry mig mindre ifall du inte vaknar upp ur narkosen nästa månad. (Jag låter känslokall för utomstående, men det är precis vad jag inte är och jag skäms inte över att säga det andra tänker högt.) Jag har trots stunder av sluten fred för att det inte tjänar någonting till att gräla inte känt annat än förakt gentemot dig sedan sex års ålder och kommer aldrig att göra annat. Du äcklar mig på ett sätt ingen annan lyckats med och jag sväljer hellre skit än drar en lögn om att jag skulle tycka på ett annat sätt. Idag började du som aldrig gråter stortjuta efter att jag skrattade åt ett ytterst dråpligt yttrande (jag var inte den enda, men eftersom du är som du är - omedveten om allt - förstår du inte då något är komiskt och tar allt personligt även om du för ovanlighetens skull inte nämnt dig själv), sprang ut på balkongen och smällde igen dörren efter att ha hulkat fram ett "jag hatar henne!". Och jag hatar dig. Jag fick givetvis skulden för att ha startat gnägget ("Se vad du har gjort! Fy fan vad du är elak!"). De säger att jag "tagit efter" ditt temperament. Det är inte sant (de känner mig inte). Ingen människa friskare än du tillåter sig lyssna på eller respektera dig. Jag blir upprörd då du är pueril och driver mig till vansinnets rand. Ja, jag är en borderlinebitch (precis som alla utom du vet att du är), men förnekar det ej. Jag känner till vad du banat väg för, och jag tror att du skulle må bättre om du kunde se längre än uppåtnäsan sträcker sig och söka hjälp.