Så var det dags igen. Jag sitter i min ensamhet och gråter sönder den makeup jag ändå inte klarar av att lägga - efter åratal av samma säkra kort - över min så påtagliga fulhet. Jag vet att det är därför jag fortsätter vara ensam. Ingen vill gänga sig med någon som ser ut som jag. Det räcker inte med att vara sjukligt överviktig (vilket är acceptabelt om - om - man har ett utseende att kompensera med). Man skall vara motbjudande med dålig hy, röst som hindrar en från framtida arbeten och säkerligen även lukta avlopp. Det spelar ingen roll hur många tusenlappar jag lägger ned på kläder, hårprodukter och kroppsvård varje år (+10.000:-). Det spelar ingen roll hur många gånger jag försöker komma tillbaka till ett hälsosamt liv, om det så är med korta stunder av hårdträning eller efedrin (bantningsprodukter: ännu ett ickefungerande tillvägagångssätt jag tidigare lade ned fyrsiffriga kronor på, men det är det slut med); jag klarar två, tre veckor och det lyckas alltid sluta på samma sätt, med att jag står uppe en hel natt och vräker i mig vad jag kan hitta/åstadkomma, samtidigt som ångern hugger i mig för att döva den, vilket är ironi på högsta nivå. Jag vill inte kräkas och förstöra mina tänder som redan är förlorade sedan födseln. Jag vill inte ha det så här. Nu räcker det! Jag är för sjutton härlig (och inte som i "Telefonsex - Live - Kåta tjejer") som få och det tänker jag inte sticka under stolen med att jag tycker de dagar självkänslan inte krackelerat helt. Det är dags att slänga den uråldriga offerrollen. Att acceptera en sådan är att ge upp, och destruktivt avhoppande är bland det värsta jag vet. Jag är ingen "quitter" utan en "starter", och då skall jag ta mig tusan bete mig som en sådan. De motstridiga känslor jag har är bara så onödiga. Jag är ingen dumsnut och vet att hälften av det jag tjatar om är jibberish och att de flesta känner som jag ibland. När det kommer till kritan är ingen så extraordinär. Det mest spännande jag gjort idag är att riva ner en fläkt.