Verkligheten har nått ifatt och jag orkar inte mer, men jag vet att jag måste. Allra mest är det vuxenlivet som skrämmer, att åldras och behöva visa fullt ansvar när jag inte vet hur man går till väga. Jag kan inte sitta om fem år och inte ha gjort någonting, men jag är så rädd. Jag är fortfarande ett barn; bortkommen och ovetandes om svårigheterna man tidigare bara föreställt sig. Hur kan man balansera det med en värdig tillvaro, och hur knyter man behövliga kontakter i en värld var lyckan inte är mer än en förbipasserande vagn och misären redo att kasta en att lemlästas på rälsen?

Vad är det alla jag passerar på gatan gör? Var är de på väg? Vilka träffar de och varför? Var kommer de ifrån? Vilka Extra tuggar de? Hur hanterar de motgångar? Vad tänker de om sig själva och vad gör de på fritiden?

1. Passerar, upptagen med att tänka på att inte snubbla, svettas eller drabbas av rethosta.
2. På väg till ett ostädat skyffe.
3. Inga, och inte som i namnet.
4. Inföding med utsocknesdrömmar.
5. Watermelon, Strawberry, Eucalyptus.
6. Jag har inte lärt mig att göra det. Tips välkomnas.
7. Mestadels det jag grämer över i min inte så privata dagbok, men jag är rätt elegant om än enerverande med.
8. Shoppar tvångsmässigt, skåpäter, skriver i min inte så privata dagbok om vad jag finner onödigt att prata om (detta är bearbetning, inget annat), sprayar skatboet och blir yr av kemikalierna, målar naglarna och av misstag bordet, uppdaterar min sedda filmer-lista (som är rätt liten), lyssnar på musik jag egentligen skäms över att gilla, skrattar högt och schimpanslikt, skåpäter litet mer, fotograferar mig själv för att kunna säga "åh, fy!" och radera bilderna sekunden därefter, pratar goja, saknar, slötittar på TV, ljudar (nej, det går inte att kalla sång) psalmer och skillingtryck i falsett, suktar efter dyra kläder och accessoarer jag hittar bland webbutikerna, bildsöker på gamla skrivmaskiner, stjäl och svarar på långa listor (det kunde väl ingen gissa). Det var det. Erkänn att ni vill bli min "bästis" nu.

Uppdatering 18:25: Jag hade verkligen behövt fly undan i kväll. Mer än på länge. Jag hade sett fram emot att få göra ett sista besök på klubben innan de stänger för i år (och jag svär att de kommer spela mina favoriter bara därför) men självfallet handlar det bara om tomma ord. I stället sitter jag här med mina xx (som snart övergår i xxx) kilon och sörjer. (Karamellkungen: mitt livs enda kärlek?)

Att över en dag övergå från "o, vad roligt!" till "nej, jag orkar inte"/"nej jag kan inte, jag har inga kläder att ha" är en regel snarare än ett undantag. Då man nästa månad är den som nekar får man höra att "de minsann försökte förra gången" men att det då var "jag som inte ville". Vad är det för logik? Varför skall man alltid vara den som dansar efter andras pipa och tvingas finna sig i att bara få hitta på något då det passar dem? Jag är less på att jämt bli besviken.
Ännu en blåbärsbumling träffar munnen...