Augusti har varit sommarens onyttigaste månad. Efter utlovat bak (biskvier, amerikanska muffins, strassburgare) inför en födelsedagsfest går det lätt att räkna ut vad som blev av det (syftar inte på det gigantiska brännsår mitt pekfinger stiftade bekantskap med, inte den ljuvliga vattenblåsa jag fick privilegiet att sticka hål i dagen därpå, utan att man känner ett visst tvång av att "provsmaka" varannan bakelse för att försäkra sig om att den "blev bra" - hur gästerna nu skulle kunna bedöma det utan några smakprov, men är man perfektionist så är man), mina cigaretter anlände i dagarna vilket firades med extra många bloss (det är när man har tio paket man känner sig som drottningen på den röda divanen, även om jag börjat känna att det inte är speciellt luxöst då man har tillgång till dem 24/7, tvärtom) och i kväll blir det mängder mörk rom och Cola. Kanske är det på tiden att investera i en Slim 'n Lift jag hört så mycket gott om på TV-shop? Tvivlar dock på att proportionerna skulle se det minsta bättre ut i dem. Uppsynen skulle snarare hänvisa till Sir Mix-a-lots våta drömmar; "little in the middle but she got much back". Är den någon våt dröm jag inte vill medverka i är det hans. Vägen till en kvinnas hjärta går inte genom 1992 år rap, men jag är ju så fel som inte uppskattar den old school som bör gillas (den riktigt gamla skolan har de inte ens någon aning om vad det är), men barn, jag förstår inte varför. Världen utvecklas liksom kulturen. Det handlar inte om att stifta gemenskap mellan gatans gäng i NY, och hade jag levt då hade jag inte heller velat vara med om det. Jag har alltid föraktat den påklistrade "laganda" man tvingades känna i de få sammanhang som anordnades i syfte att främja den. Jag var aldrig med längre än en timme och traskade därefter hem med gråten i halsen. Att under en förmiddag sluta fred med ens plågoandar som dunkar en i ryggen ena dagen för att slita sönder ens hjärta nästa är inte jag.