Om mindre än ett halvt dygn följer nio månader fyllda av stress, orkeslöshet, grav irritation och eskalerande berättigad framtidsångest, men det är OK fast än att jag avskyr byggnaden och skäms över hela min uppenbarelse (andras med för den delen - jag är inte sådan som skrattar åt andra, jag lider med dem då de bekräftar sin pinsamhet). Jag vet att det tär och att det låter omöjligt att förstå för de som spenderat all sin tid åt arbete (jag beundrar dem), men när exakt hela tonåren gick åt till samtal med skolpersonal och man lyckades missa varje chans man gavs inser man vilket privilegium det är att kunna studera (varför jag kanske också borde göra det då och då, men gamla sömmar sitter i och är svåra att sprätta). Nästa år kostar det och det är, pja, inte det minsta "coolt". Men jag skall inte klaga, jag har känt mig så mycket sämre. Jämfört med förut är det finfint. Jag lever ett tråkigt slentrianmässigt liv, precis som jag alltid gjort, men är betydligt lugnare själsligt idag och gör faktiskt något. Man tar som människa så mycket för givet, men det går det inte en dag utan att jag tackar gudarna för. - Och jag lovar (eller; lover, som jag först skrev, dock inte för att imitera Emil Svensson i Katthult) mig själv att inte dra upp detta något mer. (Mantra: Det gamla år förgånget är. Det gamla år förgånget är. Det gamla år förgånget är. Det gamla år förgånget är.)