Brevid mig står en man. Han stinker mysk(oxe) och är inte mindre än 2,5 huvuden längre än mig vilket försvårar att kunna bedöma huruvida flinten är självförvållad eller ärftlig. I sin ena hand håller han skamlöst en så kallad herrtidning var omslaget pryds av en helnaken tjej, i den andra sin jeansklädda osminkade flickvän med täckjacka och glasögon. Framför mig står ett par i min och omslagsflickans ålder, kanske något yngre. Han är ivrig att komma åt att luta sig mot hennes bröst och få sina bångstyriga lockar smekta, vilket mest påminner mig om en fyraåring med uppskrapat knä, sökandes tröst hos sin moder. Hon besväras klart och tydligt men besvarar hans handling. (Förmodligen kommer han att få smeka och smaka fitta i kväll.)
Jag stiger på bussen och sätter mig, precis som ett annat ungt par. Hon har mössa, vantar och halsduk i matchande färg, han är kortklippt militär. Deras julklappssamtal avbryts emellanåt tvärt och varvas med hastiga, blöta och framför allt smackande kyssar för att sedan fortsätta, och jag känner frustrationen inom mig växa. Flera gånger får jag tänka till en extra gång för att inte drämma till dem i huvudet med Kappahl-kassen innehållandes de plagg jag köpt i enkom för julspexet som aldrig blir av tack vare andras bristande engagemang (så; tack!). Är det något jag inte klarar av är det smackande par andra skulle kategorisera som "mysiga". Nej, jag tycker inte att det är det minsta mysigt att på tre decimeters avstånd ta del av vad som skall utvecklas till ännu ett myssex i mängden, men mest av allt har jag svårt att förstå vad dessa avbrott ger dem. Att helt plötsligt bryta mitt i en mening för att uppsöka någons läppar som om det är vad som ger dem luft att andas i en fullsatt buss ger mig kväljningar. Vad hände med en sak i taget och att tala till punkt? Människor menar att bara kvinnobröst på något sätt är provocerande och klarar inte av offentligt ammande (vilket även jag har problem med, dock vilar det på helt andra grunder), men att betala 50 kronor för en tidning var de pryder omslaget är fullt acceptabelt och att tvingas ta del av andras små "ömhetsbetygelser" är ett måste, även om det så innefattar att pilla sin pojkvän på pungen på en fullsatt buss när personen i sätet bredvid blickar bort. Var är hänsynen till medmänniskorna? Existerar den ens eller är den liksom kärleken de ständigt byter ut objekten till en myt (hur deprimerande är det inte att besöka någons presentation och se att den civila statusen är densamma som för en månad sedan, men partnern en annan)? Ta mig ur denna buss, från denna värld!