Just nu känns allt tungt. Jag känner av årsslutet och vad som hör därtill, skäms å andras vägnar när jag ser hur de slaktar högtiden och vill inte förknippas med en av dem som med inlevelse sjunger om frälsning en vecka om året utan att stå för ett enda ord bara för att det "hör till", samtidigt som jag avundas dem som har såpass många att impulsköpa klappar och laga senapskryddad mat till att de faktiskt tycker det är jobbigt (att ge gåvor till nära för att man vill det och kanske bjuda på en bit mat - åh, vilket elände!). Hur skall jag orka försöka hålla humöret uppe när jag för varje dag får mer och mer bekymmer att tänka på? Bekymmer som jag, givetvis, är ensam om att ta till mig. Samma gamla falsksjungna visa som alltid. Jag förstår varför ingen orkar läsa min blogg - skall det vara elände skall det åtminstone vara ett spännande sådant att gotta sig i. Vardagslivsångest gör ingen nytta för någon någonstans, men jag skall försöka att ta mig genom dagarna som är kvar utan att känna något alls. Det är bara en helt vanlig meningslös dag. December månad förändrar ingenting vad mitt huvud än vill få mig att tro (precis som ålder inte är mer än en siffra enligt R Kelly). Den största skillnaden är att mina fiender jag glädjs åt att försonas med i mina drömmar och fantiserar om att knäcka skallbenen på efter uppvaknandet är nöjda och jag har en fräsig tomteluva på det nyblekta huvudet.