(2006 års anteckningar som känns betydelselösa idag. Den tidiga tiden är förbi.)

När man smörjt sig kletig av hudcreme med kanel- och vaniljdoft från en röd- och guldfärgad tub klockan fem en lördagsmorgon och det ännu inte har hunnit ljusna för det onekligen ens tankar mot julen, och ger en nästan tvångsmässig känsla av att behöva ladda hem diverse skräplåtar som hyllar den, bara för att hänga med i vad man själv vill ha sagt. Egentligen borde det inte göra det. Egentligen borde det inte göra någon skillnad eftersom den aldrig varit speciell för mig (egentligen borde jag inte älta årsskiftena över huvud taget då det fortfarande är tre månader kvar till nästa, men så rolig är jag). Jag har varken någon att fira den med, eller något att fira; vare sig Jesu födelse, Benjamin Syrsas frack eller familjär gemenskap. Det betyder inte att jag ogillar den. Tvärtom, jag älskar traditioner. Oavsett om högtiden tillbringas i hemmet, kyrkan eller fullständigt nedsupen/rödgråten på en sjabbig krog är det fortfarande tradition och ger olyckliga varelser runtom i världen ännu en anledning till att anteckna ännu en halvcynisk observation av det mänskliga beteendet.

Hur vi tilldelats de olika rollerna inför högtiderna är högst intressant; misslyckade självmordsförsök tillsammans med det gamla älskade repet som man hämtat upp från källarförrådet är för många lika traditionsenligt som för min mor att klä granen med ett påklistrat leende - oavsett hur ont det än gör inombords - ty får hon inte äran att slänga det kungligt blå glittret hipp som happ över plastgrenarna är hennes jul förstörd vilket resulterar i ett jävla liv från både sängkammardörr och strupe. Andra lägger ner hela sin månadslön på julklappar och gröna snören åt en övergödd släkt de egentligen inte har något till övers för, bara för att vara den som framställs som mest generös och därmed få lov att hänsynslöst suga i sig mest av farmors delikata grytdopp. Tänk, ja tänk så hade dessa givit bara ett par hundra kronor till något bättre än att spendera dem på sin 90-åriga f.d. krigshjälte och till råga på Kristdemokrat till farfar som inte minns ens namn, och inte p.g.a. demens utan för att han helt enkelt aldrig haft något intresse i att ta reda på det.

Jag minns ingen av mina julaftonar men jag minns vad som hände tiden kring dem, vem jag var och vad som gällde.

2000: Jag är 13 år och dricker cider i mina morföräldrars badkar utklädd till tomte med sammetstunika. Jag spelar trummor, har flätor och starka eyelinerstreck. Mina ögonbryn är onoppade, jag vet inte vad foundation är och gråter inombords.
2001: Jag skall fylla 14 år. ADSL finns numera i hushållet, och en stor del av jullovet spenderas framför datorn. Några veckor tidigare introducerade Lunarstorm möjligheten att ändra bakgrundsfärg på sin presentation, något jag snabbt hakat på. Jag har drygt 30 vänskapliga relationer på min lista, lyssnar mycket på streetpunk och gråter inombords.
2002: Jag är relativt normalviktig och upplever kärlek vilket gör mig till ett enkelt offer på alla sätt. Jag använder nätstrumpbyxor, tittar på Silver Fang med min syster, gråter öppet till My Ruin, men är trots sjunkande betyg med självskadelse som främsta intresse och ett liv rakt mot rännstenen nöjd; jag är nämligen inte ensam.
2003: Jag är 20 kilo tyngre och galen av sorg samtidigt som jag tror mig ha funnit något större. Jag får ett SMS där det står att jag är saknad, köper rosa clips, lyssnar på nostalgisk 80-/90-talsmusik i mängder, tittar på TV-repriser av Tre Kronor, upptäcker Tradera och gråter öppet. Alter egot Natasha föds och får en egen femstjärnig dokumentär som ej finns kvar idag.
2004: Jag försonas med min syster efter ett halvårs fiendeskap. Jag anser fortfarande att en ursäkt skulle vara på sin plats, men eftersom jag inte har något annat biter jag ihop och finner mig i detta. Jag skriver julparodier tillsammans med M och gråter öppet över vad jag vid mitt liv hoppas är en försoning även med X vilket såklart inte är fallet. X hör aldrig av sig igen.
2005: Min syster firar jul tillsammans med sin hustrus familj och de personliga pepparkakor jag så omsorgsfullt tillverkat. Jag är ensam, bränner skivor med julsånger som ingen fortfarande lyssnat på och äter väldigt mycket choklad. Jag har inte köpt julklappar åt någon och gråter öppet över min 18-årsdag samt hur påtaglig isoleringen är.
2006: Jag får ett vredesutbrott på min 19-årsdag efter att min stränga "uppvaktning undanbedes"-önskan inte respekterats av den släkt jag inte önskar ha något att göra med. Jag tar inte emot några gåvor och skadar mig efter att ha kastat ut en Paradisask på gatan som jag sedan hämtar och äter upp direkt. Jag skakar natten genom med en handduk kring armen. 2006 har trots avslutet varit mitt livs mest händelserika år och är det enda jag inte vill stryka. Jag har utvecklats och äntligen lyckats påbörja grundläggandet av min framtid. Allt som hänt innan det är inte värt att minnas och det är det knappt jag gör.