Det återstår 25 dagar av året och det har gått fyra år sedan Göran Persson äktade Anitra Steen vilket påminner mig om att jag i morgon skall på Systembolaget och köpa något att glömma verkligheten med de få helger som återstår. Det känns dock något ironiskt att kalla det flykt när jag aldrig är mer butter än efter att drinkarna lagt sig. Minst sagt snöpligt slut på något som borde kännas rätt, men att jag inte har någon att dricka upp allt med är väl nära på lika snöpligt, för riktigt så illa att jag sitter halsandes själv är det inte. Det är jag alldeles för sparsam för. Jag hoppas att S kommer hem i jul, dels för att hjälpa mig, dels då det finns så mycket vi har att ta igen: Perverterad julrap och slakt av de mer klassiska sångerna, kivandet med mor och far som får en att känna sig lätt efterbliven (det är fortfarande fantastiskt roligt att trava in med en vrålande best på ryggen och slänga ner i sängen halv tolv på kvällen, precis som att injicera valfri vätska i deras julskinka, tejpa för vattenkranen och sätta plastfolie på toalettstolen för att sedan rusa upp för trapporna och tro att gömma sig under täcket räcker för att slippa utskällningen morgonen därpå) och att sitta uppe vid köksbordet, lyssna på repriserade gudstjänster i P1 och tala strunt medan en 1000 grams ask belgiska Sjösnäckor i nogat töms.

I natt vaknade jag på soffan halv tre genomblöt i svett. Jag var övertygad om att klockan var omkring sex, precis som att jag var fruktansvärt sjuk och antagligen skulle bli tvungen att uppsöka läkare. Sjuk är jag inte, men något står inte rätt till i min kropp. Jag har varit överhettad i ett par dagar nu med enorm huvudvärk och illamåendekänsla, och jag vet inte om det är något mentalt inblandat i det hela. Hur som helst gick det över och jag återgick till sömnen och var i stället nära på att komma försent, vilket ju dock uppenbarligen inte spelar någon roll med tanke på pågående projekt (att öht lägga så många timmar på ett och samma arbete i en sådan kort kurs känns som ett dåligt drag av lärarna då det var mycket roligare att få testa något nytt varje gång och inte vara bunden till en liten grupp) var människor kommer och går som de själva önskar (men inte på ett charmigt, självständigt vis som katter), men åtminstone kläcktes idén till det sämsta, mest sexistiska julspex och blir det av (vi säger att chansen är 3...20%), då blir det jävlar i mig till att åka av!

Uppdatering 23:59: Mina föräldrar har precis avslutat sex och mor sitter nu på toaletten och pressar fars härligt tjocka sädesvätska ur sitt rakade svullna underliv. När jag befinner mig tre meter ifrån är jag särskild glad över att vara celibatist - fram till att folk väljer att anmärka på det, vilket det ofta görs (med andra ord önskar jag att jag var som er goa och knullglada gummor och gubbar). Av någon anledning är det provocerande att vara en skön pimptress som inte önskar få en åderpåle i sig på daglig basis, till skillnad från att vara en fumlig tönt som inte får till det men som inte drömmer om annat än fitta i sann American Pie-stil. Varför, fortsätter jag att fråga, är det så illa att inte vilja ta sig till "third base" om man faktiskt tycker att det är en onödig och alldeles för ansträngande, förutsägbar syssla som aldrig kommer att få en att tänka på något mindre äcklande än hur många personen i fråga fläkt upp könet för tidigare? "Det är ingen som tvingar dig" och "du har inte träffat rätt person än" är två vanliga fraser och jag spyr på dem båda. Att ens yttra fras ett bevisar motsatsen direkt och med "rätt person" antar jag att de menar vem som helst på krogen en lördagsnatt i sann modern tidsanda. "Rätt person" för mig är den man inte behöver knulla 24/7 då jag är starkt emot att bygga relationer på sex som om det är vad som håller förhållandet levande. Är det så illa att man inte kan vara tillsammans om sexlivet är dåligt kan man inte ha mycket gemensamt. Mänskligheten är en enda stor könssjukdom, vilket jag tragiskt nog nu ser att Helgon tar upp i dagens Tyck till. Oh joy!