Det är fredag förmiddag och jag sitter här gråtandes så att mascaran rinner av all ångest och har svärtat ner ärmarna med utblandade tårar över något andra verkar tycka är roligt. Det är likadant varje gång. Jag försöker rycka upp mig, ta det lugnt och andas djupa andetag men så fort jag står med ett manus i handen blockeras jag och blir ett nervvrak som inte kan prestera för fem öre. Jag hatar att stå utelämnad på scen inför andras dömande blickar. Bara ett enkelt nynnande och en replik som "oj, kan man tänka sig!" har fått mig att våndas en vecka nu. Jag har inte ens märkt att det gått en vecka på grund av det utan suttit hemma och plågat mig själv med kränkningar som skulle ha polisanmälts direkt om de riktats mot någon annan. 

Jag behöver dig nu! Ge mig kraft att tro på mig själv och få mig att förstå att jag inte är sämst i världen eller ens i min grupp - att de sämsta blir bra för att de inte är självkritiska nog att reflektera över sina svårigheter. Hjälp mig och driv ut mina demoner. Låt mig andas och lär mig att det är OK att söka sig fram, att ingenting blir rätt från första början. Att jag inte är dålig utan försätter mig i den situationen själv och att det inte är rättvist beteende då min uppgift är att agera (om än inte på en scen). Det är förnedrande gentemot dig att inte ta tillvara på den och att inte låta delar av allt jag bär på inom mig komma ut, och jag vill varken göra dig eller mig besviken något mer. Förlåt mig och låt sedan mig förlåta.

Uppdatering 19:30: Kvällen tillbringas med alkohol och GB's Texas Pecan som Överskottsbolaget nu säljer ut för 10 kronor styck ("fyll frysen" är något jag lever efter då det vankas vrakpriser - det värsta är att denna frys rymmer ett helt hockeylag varför jag inte riktigt kan hålla mottot fullt ut) innan jag överväger att bege mig till stans skränigaste bar för att se rockare slänga sina kalufser och göra annat än westside-/långfingertecken med händerna. Jag känner mig som ett större ufo än normalt på sådana ställen, men annars är det bra. Det ultimata vore en bar (inte klubb) med uteslutande hip musik (ja, Ronny Eriksson räknas). Jag skulle själv kunna driva den - kasta ut dem jag inte önskar se besudla min mark, ha pianobar på lördagar och hålla priserna oförståndigt låga och fortfarande tjäna på det.

Xmas Xider var under förväntan och då skall ni veta att jag inte är en kvinna med höga förväntningar. Drickbar apelsin och mistel - tack men nej tack. Vore det inte för glittret tror jag inte en enda människa skulle lägga ned 17 kronor på dem. Glassen tar jag ändock som ett tecken på att det är dags att dumpa det dåliga livet då jag senast i natt drömde om hur en fet dam stod på busshållplatsen med en stulen låda Ben & Jerrys i famnen, med ett förnöjt leende på läpparna över sitt kap.