Som om den här datorn inte var nog virusfylld. Självklart drabbas den av ytterligare ett och jag börjar överväga att överföra mina för många filer till CD och lämna in hårddisken för total återställning. Tydligen kan mina virusskydd inte göra något åt dessa, så varför skjuta på det ännu mer? Datorlös i två veckor? Jag klarar mig (inte). Faktum är att jag behöver komma bort från all impushandel via internet, filmtittandet, alla hiskeligt fula irritationsobjekt och leva efter den gamla skolan, då vare sig TV eller dator existerade. Det finns en hel uppsjö av saker att göra. Jag kan både vattna blommor, promenera, fotografera och romantisera en tid innan rastlösheten infekterat människan likt ett Trojanvirus i min dator. Sannerligen en utmaning för någon vars tonår bestått av 90% onlinetid och visst är det sådant man ångrar idag när man hade kunnat hänga utanför ICA på pakethållaren av en moped, stojandes efter fritidsgårdens stängning i stället för att vara en sliten loser med okammat hår och för många kedjor i byxorna, med ouppnåeliga drömmar som fortsattes att läggas åt sidan vid varje motgång. Jag kan vara bitter över att jag inte fortsatte på de spår jag började i, eller så kan jag gå vidare och inse att det ändå hade varit rena mardrömmen för mig nu, varför jag då på så vis i stället varit fast i en annan otrevlig sits: Att se mig själv idag sittandes bakom ett trumset iklädd valfritt skränigt bands tröja och utsmetad kajal är hysteriskt, otänkbart och värre än allt annat satt tillsammans. Det blev nog bäst så här ändå. Att jag utvecklades på flera plan, menar jag - inte det omtalade datorviruset. Att jag sedan många gånger känner detsamma som C, 13, gjorde i trängda situationer är oundvikligt. Jag är ändå bra festlig då det kommer till kritan och har skapat många underbara karaktärer genom åren. Jag säger bara: Rosa hockeyperuk och fyrkantiga stövletter sjungandes "Bjällerklang" i falsett med rysk brytning inne på Åhléns barnavdelning tre dagar innan jul. Att jag aldrig fick se dessa filmer kommer jag nog aldrig att komma över, det var verkligen fantastiskt på alla sätt och vis och kan omöjligt återges i ord. Jag skulle göra vad som helst för att få en skymt av den tjugo minuter korta fiktiva dokumentär som det tyvärr inte finns ett spår kvar av.