Jag kan inte hjälpa det. Hur dålig filmen än är i det stora hela gör denna scen mig alldeles vimmelkantig. (Jag jämför den med Slam, en misslyckad b-rulle med många irritationsmoment, men som likt förbannat har något som gör den värd att ses, i detta fall Saul Williams och att få uppröras över att han väljer en kvinna som Sonja Sohn av alla varelser när staden kryllar av skärpta spoken word-poetissor - ingen s k "kärleksscen" gör mig så besviken som deras. En annan som bara måste ses är Petri Tårar från '95 med Izabella Scorupco och Carl-Einar Häckner. Får ni tag i denna raritet, tveka inte att lägga ut de 40 kronor den omöjligt kan kosta mer än, ni kommer förutom att äga Sveriges värsta kalkon någonsin att drabbas av x antal asgarv som sitter i och kommer få er att vilja spola tillbaka scenerna upprepade gånger. Det är ett under att den inte är märkt "komedi", för dråpligare film får man leta efter.) Slutet, slutet är så att jag kan brista ut i glädjetårar varje gång.

Fuck the beat, I go acapella. Fuck a Papa Doc, fuck a clock, fuck a trailer, fuck everybody. Fuck y'all if you doubt me. I'm a piece of fucking white trash, I say it proudly. And fuck this battle, I don't wanna win, I'm outtie. Here, tell these people something they dont know about me.