Jag lovade att inte köpa ett plagg förrän jag gjort något åt min fetma, men då jag vet att det dröjer (jag har inte varit upplagd för hälsosamhet och julis första två dagar har inte heller sett särskilt bra ut), kan jag omöjligt hålla mig borta från webshopperna. Jag älskar att lägga saker i den virtuella kundvagnen och lämna ut mitt kortnummer åt talande pingviner i blinkande bannrar. Ännu mer älskar jag att hämta ut de gigantiska paketen på COOP Extra (med den insektsbebodda isberssalladen) som jag avskyr att besöka, för att sedan lägga in de fortfarande inplastade plaggen i garderoben (jag har avsatt en egen hylla åt dessa, som till mestadels består av dubletter, ty när jag tycker om något köper jag alltid två av dem) och vänta på tillfället som aldrig kommer att få svetta ned dem. Ja, o, vad det är härligt att spendera upp de pengar man sparat för att kunna klara sig i framtiden, då man är i större behov av en säck morötter än en trång blus!

Jag är övergiven men ändock avslappnad och munter. Nästa vecka hålls den årliga sommarmarknaden och vem vet, kanske hittar man en tappad halv flottyrring bakom ett folktomt stånd. Nu; tid för mp3-spelaren och aldrig tidigare testade Maryland Blue.

På bilderna: Dagens bidrag till ett för evigt ekande bankkonto. Frågan är dock alltid densamma; hur många plagg får stanna kvar och vilka kommer att skickas tillbaka? Vad den totala summan uppgick i vill jag inte ens säga högt.