Min senaste sömns dröm är sådant som gör att jag aldrig vill lägga mig igen. Jag vaknade kring åttatiden men vågade inte gå upp av rädslan att det skulle vara sanning, att tvingas stiga upp till ett ösregn och mörker, ta täcket kring de breda, knottriga axlarna och gå de fem steg som krävs för att hitta honom sittandes vid köksbordet med min kalhjässade moder i sitt knä. Att se henne sticka in sin korta tungarna i den 22 år yngre munnen för att sedan ta med honom ut på en biltur och lämna mig ensam kvar i det nedsvärtade huset med hans fimpar och nyknullade lakan som de varken kommit ihåg eller brytt sig om att ta bort. Än en gång minns jag så tydligt ignorationen, den totala tystnaden, och den känns lika starkt idag som för det antal år sedan den skedde. Jag gråter fortfarande över det, över patetiska lögner men mest över att jag är så dum att jag inte har vett om att ge upp hoppet om relationer dömda att misslyckas eller sedan länge redan är över för deras del. Jag kommer inte över det. Jag väntar och väntar på något som inte kommer att förbättras och ibland känns det som att jag fortfarande väntar. Trots att jag gått vidare och blivit en vuxen människa sitter känslan fortfarande kvar just för att jag tog sådan tid på mig att bli av med den. Onödigt lång tid, och även om man skulle vilja säga att man lärt sig något, stämmer inte detta. Erfarenheten är vidgad, ja, men samma sak kommer att upprepas lika väl bara för att objektet byts ut. Det är inte det sårande objektet jag saknar. Det är inte förnedringen jag vill åt, utan bekräftelsen samhörigheten som gör att jag låter mig förnedras. Allt för att slippa ensamheten även om det innebär själsligt, fysiskt och till och med evigt lidande. (Nej, jag är inte buddhist.)

Allt för en person vars egenskaper jag ändå avskyr: Älskar du mig så älskar jag dig. Så har det alltid varit.
Jag har aldrig varit först om att känna något för någon. Jag har varit helt och hållet ointresserad och har aldrig sett mina kontakter som annat än underhållande samtalspartners. Jag är inte den som flyger iväg på rosa moln så fort jag ser en attraktiv person, litet mer stolthet i kroppen har jag faktiskt än så. Mina känslor har dykt upp först efter deras erkännande, varpå jag känt mig smickrad och därefter blivit den som kom att känna starkast av alla. Hade det inte varit för dessa ytliga människors hastiga smicker hade jag inte behövt gå igenom allt detta. Hade det skett idag hade jag varit klok nog att genomskåda detta beteende. Herregud! Någon som "förälskar sig" i en efter fyra samtal, kommer också lämna en för en annan efter lika många och för sådana finns ingen anledning att krusa. Precis som ungdomarna i Beverly Hills går de vidare närhelst det känns bra för dem utan att tänka på den andra parten, men det gör inte jag. Därför vet jag att jag förtjänar något bättre, men det känns uppenbart att det inte existerar. Jag är bara inte den man fattar tycke för längre nu när "ung och arg" blivit "gammal och bitter". Det är människor som accepterar fyra samtals-gränsen som gäller. För mig är det ren slösaktighet. Man vet hur det kommer att sluta upp, så varför låtsas om annat? Svärmeri är inte kärlek och det förstnämnda är helt ointressant för mig såvida det inte kan ge mig presenter, äventyr och romantiska poem.

Jag har lärt mig att inte tala om det. Så sent som i vintras insåg jag att ältande endast håller mig kvar i offerrollen, och att det som krävs är förträngning. Ett fulltständigt "no-no" för samtliga psykologer, men de känner inte mig. De vet inte hur jag fungerar och att det enda som hjälper är att lägga problemet åt sidan och tänka ut ett mindre krävande. Att tala ut förvärrar bara (att tala ut går inte, det finns för mycket att säga). För att gå vidare måste man inse att det förgångna inte hör hit och att det sämsta man kan göra då man vet hur det river upp en är att fortsätta glorifiera det som varit och förbanna det som blev då den falska glorian slutade skina och plockades ned för att stampas på.

Till tröst kan jag tala om att jag vet vilka av veckans tankar som bidrog till denna motbjudande dröm, och det har ingenting med X att göra (tvärtom). Det enda negativa med hela förträngningsidén är att ångesten återkommer i drömmar som dessa, men hellre det än att behöva leva med den under de vakna timmarna.

Nu skall jag tillaga havregrynsgröt i min mikrovågsugn och låta smakerna från hundratals luncher absorberas i en enda tallrik. Over and out.