Jag är allt bra tragikomisk. Efter att ha "råkat" vräka i mig pizza (jag tycker inte om det alls så "varför?" är min enda fråga) går jag ned till motionscykeln och trampar fyra mil utan motstånd för att sedan släpa mig upp med pionröda kinder och ta den bit som finns kvar (kylskåpskall, men fortfarande lika osmaklig), sätta mig och titta på Simpsons och samtidigt inse att jag aldrig någonsin styrketränar utan konstant ägnar mig åt kondition: Är det konstigt att huden slappar och förvärrar de redan vedervärdiga dragen? "Nej", inser jag, greppar ett löst tag om tvåkiloshantlarna och fortsätter varva tricepsövningar med tuggövningar.

(Och inom mig hör jag Fran Fines himmelska stämma tillrättavisa sin moder jag emellanåt så obehagligt påminner om: "When they say 'do 10 crunches', they don't mean Nestle!")