Trängsel bland kundvagnar i totalvägran på flyttning, familjer shoppandes skrikiga ramar, förmodligen världens mest opraktiska labyrintgångar man tvingas ta sig genom och en hel drös av stillösa rislampor. Jag var fullt medveten om att det är inte är något för mig, men att inte stanna till vid en enda avdelning på en så stor affär (som för övrigt känns större än vad den egentligen är just p.g.a. de opraktiska gångvägarna och tiden som måste spenderas för att ta sig förbi barnvagnsskjutande mormödrar och tilltuffade tonårspojkar med företagskepsar - som om de varit tuffa hängt någon annanstans än på IKEA ) förvånade mig? Att man inte kan komma ut från butiken utan dubbelt så mycket som man gått inför vet jag inte vilka som kacklar. Jag kände mig irriterad under hela vistelsen och blev tvungen att röka två cigaretter på rad så fort jag passerat utgången efter denna besynnerliga upplevelse. Detta är alltså vad "vanligt folk"... gör? Jag är kanske litet för gammaldags för sådant här och en sak är säker; det är ingen plats för ensamstående och sociofober (bara en upplysning om ni planerat att göra ett besök i framtiden) och då lär Haparanda tillhöra det IKEA med mindre besökarantal. Om jag köpte något? Nej. Jag stal med mig fyra gratispennor de lånade ut till de inköpslistor de så käckt uppmuntrar sina kunder att skriva. Nu har jag något att skriva med på paketen med de peruker jag slänger iväg för 40-50 kronor styck.

Stämningen lättades då jag till min förtjusning fick se att Skopunkten fanns i denna övergivna stad under utveckling. Sex par varav två likadana. Jag är en sådan som tänker långsiktigt och gillar jag något ser jag alltid till att ha dubletter då jag annars drar mig för att slita på kläderna, men kommer inte över mina höga vrister och fotvalv som försvårar mina skoinköp med hundratal. I stället för att kunna köpa några skor här och var som jag finner extra trevliga, köper jag allt som passar mina fötter. Det jag kan skämmas över en aning är att jag trodde mig hamnat på herravdelningen då klackarna upphörde och i min tystnad började undra vilken karl som iklär sig vita slingbacksandaler med öppen tå, tills jag kom på mig själv med att även kvinnor väljer platta skor. Jag tror nästan att mina tankar som började som ett skämt med viss sanningshalt blivit något destruktivt. (Jag bör tona det på det då jag träffar nya människor som inte vet hur det ligger till med mina utsvävningar för att inte framställas som en tokstolle. Jag börjar med det... Nu!)

På Catalog fanns det mycket intressant, eller hade gjort om jag dragit 38/40; då hade det varit rena guldgruvan om jag varit intresserad av mossgröna eller chockrosa velourdräkter (det sistnämnda hade väl varit något!) och turkosa kjolar med skrynkling från sommaren '05. Jag menar det då 80% av innehållet var i dessa storlekar (samt 85AA på underklädesavdelningen, en storlek jag inte ens trodde existerade). Just eftersom det är en outlet är det ingen konstighet då detta är de storlekar som tillverkas i flest exemplar (frågan är väl varför då den uppebarligen ändå blir lämnad kvar?), och som tur var fanns ingenting i mitt intresse heller (jag hade nog blivit eld och lågor om det visat sig att min drömklänning fanns kvarlämnad i tio stycken 38/40). En knallrosa morgonrock i teddy, skön som få, duger bra åt mig (så mycket enklare att hämta posten och ta sin morgondricka utomhus med denna än ett täcke virat omkring sig). Det är ju inte direkt så att jag inte har kläder som fyller två sängar, ett bord och en fåtölj (nej, jag vet inte vad en garderob är), jag är bara inte nöjd med dem. Jag svär dock på heder och samvete att efter mina svartvita skoletter inte köpa ett enda skodon innan 1 januari utan använda de par jag har.

Slutligen blev det Alko som Systembolaget så vackert kallas. Jag är snål och nöjde mig med två små flaskor rom (har ändå beslutat mig för att ha dessa i många månader då jag skall bli en sundare person och aldrig mer än salongsberusad, och skulle de ta slut gör det ingenting då min far köpte litet väl många liter whiskey), och gick därefter ut för att fotografera den ortodoxa kyrkan från tiden Finland var ryskt. Givetvis poserade jag. Jag är en sådan som avskyr att fotograferas, så länge det inte rör sig om att stå utanför en byggnad, egentligen vilken som helst. Då är jag på och det rejält, om än fast mellan två poser var den enda innefattar en arm i luften, och den andra med en hand på höften och en hållandes i väskan jag aldrig lämnar ifrån mig.