Vi kan intala oss att saker är mitt fel, att jag är en elak människa. Vi kan säga att det inte krävs två för ett gräl och att jag ensam betett mig illa. Vi kan ljuga ihop någonting riktigt storslaget om hur jag varit den som spridit lögner omkring mig för att framstå som en utsatt stackare med en ack så svår bakgrund. Vi kan låtsas så intensivt att jag inte på några villkor tvingats stå ut med andras provokation och förväntas ta detta att det blir sant. Vi kan göra det, eller säga som det är; att fullvuxna människor som inte kan erkänna att de handlat fel utan måste gadda ihop sig gentemot en ensam individ (trots att den ena inte har någonting med någonting att göra och därmed helt och hållet borde hålla sig utanför det hela) torde vara det mest patetiska som existerar. Men det kommer inte att hända, inte sant? Självinsikt är ett stort ord i de intellektuellas värld, precis som det är stort att våga erkänna avsaknaden av denna, ty det kommer alltid att vara så mycket enklare att fortsätta skylla ifrån sig år efter år, helst på någon som redan har problem upp över öronen. - Ett mer eller mindre, vad spelar vi för roll så länge vi slipper undan? Lägger vi skulden på denne kan vi dessutom håna personen i fråga då hon beklagar sig över detta. (Köp nya skor, självömkare!)

Lovefilm nekade mitt medlemskap ("inte finnas med i folkbokföringen" min bak - borde det inte vara var dams ensak huruvida hon vill ge ut sitt korrekta namn? har de hört talas om att vara inneboende, tro?) varpå sommaren förblir filmlös (jag har ju förvisso den 20 minuter långa VHS Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga sände mig helt gratis - där gick det utmärkt att gå under pseudonym vilket jag tackar och niger för då jag inte önskar en skock missionerande mormoner glatt knackandes förgäves på min dörr), min hals värker något förskräckligt, cigaretterna är slut och jag är i desperat behov av nya då ovanstående stycke gör mig vansinnig. Allt jag vill göra är att gråta hysteriskt, pressa i mig allt som kommer i min väg, ta en sylvass hobbykniv och skära snitt efter snitt i den feta kropp som är fullständigt läkt idag, men jag tänker inte ge dem den tillfredställelsen (den lär de få så bra på annat håll i sitt öppna förhållande). Jag tänker inte låta två personer som jag inte har någonting med att göra hädanefter få mig att falla tillbaka i helvetet när jag för en gångs skull var på väg upp. Jag tänker leva här och nu, och jag kommer att ta mig vidare på egen hand. Jag kommer aldrig att sätta ett blad mot huden igen då det inte vankas ansning, vad som än händer. Även om jag fortsätter skada mitt inre skall jag låta kroppen vara ifred. Den har fått ta nog med stryk. Botten är nådd.

I övrigt är det (bortsett från att två fåglar håller på att ta död på varandra någonstans utomhus) en helt OK dag. Jag vet inte hurpass hög sanningshalten i det är, men genom att uttala det högt har jag lagt grunden för något bättre. Jag skall om några timmar åka till apoteket för att hämta ut mer allergimedicin och läsa ut den underbara tiosidiga special om maffian i USA Allt om Historias juninummer bjöd på. Man omnämner till och med de tidigaste gangsterfilmerna såsom Underworld, Little Ceaser och - en av mina favoriter - The Public Enemy. Jag tänker inte låta några tankar på er färdas genom mitt huvud idag utan i stället rikta dem åt ångesten över att Jean Harlow var lika gammal som jag då sistnämnd film hade premiär. (Ja, hon hade huvudrollen. Nej, det var inte hennes första.)

Klockan är 05:00. Det är dags för Ekot och mig att fylla en djuptallrik med havregryn och hoppas att jag inte välter burken med kanel i golvet.