Så har jag börjat om med medicinen, mest för att jag har kvar av den i skåpet och skall kunna bevisa att jag behöver något annat då denna inte ger mig något. Efter ynkliga 14 dagars uppehåll tvingas jag dock börja om från start med 25 mg - att komma upp i korrekt dos tar härmed två månader då det hade kunnat ta en dag. Att jag skulle trappa upp dosen med ytterligare 25 mg var femte dygn är skrattretande. Jag drabbas hellre allvarliga hudreaktioner än väntar till oktober för att kunna avgöra huruvida den fungerar och mår som jag gjort under 2007. Jag vet inte om det enbart beror på att världen varit emot mig i större utsträckning eller om den spelat in på något håll, men ju förr jag får veta, desto tidigare kan jag sluta med tabletterna och överväga något annat, vilket förvisso blir svårt då jag varken har eller önskar någon kontakt med enhetens läkare (eller övrig personal), som därmed heller inte vet något om mig eller mina behov efter två minuters telefonkontakt en gång varannan månad. Jag vill ha något som känns, men tydligen så biter ju inte något på mig. Muntorrhet är det enda jag någonsin fått ut av medicinering. Därefter tar det stopp.

I oktober är dett ett år sedan jag tog den första tabletten och här sitter jag med ett svartvinbärsdoftande antiepileptikum på 25 mg då jag egentligen skall ha 300, och jag är varken det minsta epileptisk eller bipolär. Ett år - på den tiden skall man ha uppdaterat sig sedan länge! Det är skrattretande, men mest av allt upprörande.

Angående hösten börjar jag nu känna att jag tagit mig vatten över huvudet. Jag känner att jag kommer vara i stort behov av någon att tala med för att orka, men jag går inte tillbaka till något jag en gång slutat med. Det fanns en anledning till att jag gjorde det och den var att jag fann mina kontakter så fruktansvärt enerverande och oförstående. (Bara av att vara där fastnade jag i det gamla mönstret som tystlåten emellanåt fräsande tonåring med otrevlig familjerelation. Det är inte sådan jag är och familjen betyder ingenting för mitt mående idag. Det är helt och hållet passé, något jag våndades över i grundskolan då lyckade familjer var något att eftersträva och man dömdes utifrån dessa. Idag vet jag att världen är större än så och min bakgrund har blivit det minst viktiga att bearbeta.)

Var finns en livscoach då man bäst behöver den?

Människor gör för litet för varandra. Att betala för råd är galenskap då den bästa hjälpen finns gratis torpet intill (inte bokstavligen förstås; mina grannar är inga jag uppskattar, bär inte huckle och bor dessutom i tvåplansvilla). Det behövs ingen professionell yrkesmänniska för att få insikt, inga stora summor behöver läggas ned för något vi alltid bär inom oss. Vi kan själva avgöra vad som är rätt och fel. Det enda som krävs är att någon (en uppdaterad idel öra Krösa-Maja som inte springer mellan gärdsgårdar men som gärna får ha det där inlevelsefulla ansiktsuttrycket) stöttar en medan man lyfter fram drivkraften, ty om vi inte haft den från början skulle det ens avlönade kontaktperson säger inte heller vara någon aha-upplevelse för en eftersom vi väljer att ta till oss vad det undermedvetna redan känner till.