Idag tog Luleås 19-åringar studenten, och det gör fortfarande ont i mina öron efter deras stojande. Jag står inte ut med dessa så kallade traditioner, och jag har alltid skämts lika mycket å deras vägnar av att se dem komma på ett inhyrt utsmyckat lastbilsflak iförda sina vita hattar ropandes samma uttjatade fras. Nej, kära vänner, ni är inte bra bara för att ni tagit studenten, för vet ni vad? Jo, för hade ni varit det minsta bra hade ni kommit på något fyndigare att säga än så. Herregud, samtliga har läst två-tre års svenska, hälften av er gick musik- eller teaterinriktning och torde således vara vana vid att skriva och det är vad ni väljer. Skäms på er! Faktum är att era beteenden är pinsamma i och med att ni är fullt medvetna om era handlingar.

Jag kommer ju själv inte att ta någon sådan men i hela mitt liv har jag vetat att om den dagen skulle komma, skulle jag vara den som lämnade skolgården först av alla, och som hellre tar läraren på baken än att hoppa upp på en lastbil bara för att visa den förmodligen enda överlägsenhet man kommer att få känna på i hela sitt liv (ni är 19 år gamla och ingen bryr sig om att ni skall supa skallen av er på Brasseriet med champagne i kväll). Jag skulle förmodligen inte ens vara där då jag inte kan med den sortens jippon, utan sitta i skuggan drickandes rom & cola för att sedan gå hem och göra mig redo inför att veckan därpå sätta mig utanför arbetsförmedlingen var lågavlönade yrken såsom städare åt sådana som ni själva var för något år sedan och personlig assistent åt en tafsande vårdtagare väntar. Smaka på verkligheten. Den är inte vacker, och inte ni heller ty något mindre tjusigt än vita linneklänningar med tunna axelband och skor i samma färg får man leta efter. Övermatchning, kallas det visst.

Nej, skulle jag ta studenten skulle det bli Amanda och Herman som sjungs efter en viss inövning (för att inte tala om övertalning, då)! Där får man till och med in samtliga ting som har med denna del av livet att göra; sorg, sommar, himmel, hav och vita klädesdräkter. Kan det bli mycket finare?

Himlens stjärnor på himlen blänka,
himlens klockor i himlen klämta.
Mitt hjärta ropar uti mitt bröst:
"Vem har väl jag, som vill ge mig tröst?"

Amanda gångar sig ned till sundet,
där fick hon se, hur en båt låg bunden,
hon löste båten och seglar av,
och uppå havet blev Amandas grav.

Amanda störtar sig ned i djupet,
se, hon var klädd som det klara ljuset:
Den vita klänning hon på sig bar,
som man i oskulden alltid har.

Dagens höjdpunkt var tveklöst den så kallade rektorns misslyckade gangsteroutfit och försök till tal, som dessvärre gjorde att jag inte kunde hålla mig utan brast ut i ett hysteriskt skratt (som jag hoppas att ingen hann reflektera över) inför nära 150 personer. Bubblare på höjdpunktslistan vad var supertönt #1 viskade till supertönt #2. (Jag står inte ut med töntar. Jag gör verkligen inte det! Fanatiska nördar som sysslar fanatiskt med sina små specialintressen är OK och ibland riktigt charmigt - jag lär ju onekligen vara en ocharmant sådan själv -  men töntar i bemärkelsen "de som hänger i små klungor och har så trevligt tillsammans i sin avsaknad av god humor, som är för oinsiktsfulla för att förstå hur allmänheten ser på dem, för mesiga för de "balla" och alla tiders-gängen men inte tillräckligt uppmärksamma för att lägga märke till de riktigt utstötta.) Dock ledde inte detta till skratt utan enbart ett himlande med de hängande ögonen och en mycket sarkastisk min. ("Mm, eller hur? Skulle inte tro det.") Jag hade svårt att inte öppna munnen, men tänkte att det var nog lika bäst att låta bli med tanke på att vi kommer ha med varandra alltför mycket att göra ett litet tag till. Till mitt stora förtret.