Tre kilo. Så mycket har jag gått upp de senaste två veckorna. Jag har ätit mer än på månader, och det otroliga är att ju mer jag trycker ner i strupen, desto mer känner jag att jag behöver, trots att både kropp och tanke säger emot. Jag känner av ångesten mer än vad jag känner den påse chips jag hämtar från skafferiet, vilken jag en kort stund senare ätit upp, trots att jag i hela mitt liv avskytt allt vad potatissnacks heter och blotta tanken på dem ger mig kväljningar (och lika vidrigt smakar det då jag väl trycker dem bara för att ha något att göra). Jag har tagit allt som kommit i min väg, trotsat mina fobier för att inhandla godis och detta för över 100 kronor (det vill säga i snitt två kilo). Jag har vräkt i mig bröd (ännu en sak jag normalt sett ogillar), tillagat pannkakor med grädde och sylt mitt i natten och svalt så många isglassar att halsen börjat svida. Normalt sett är det sådana man äter av för att lena halsont, inte tvärtom. Inte har jag heller kompenserat detta. Jag har känt alldeles för mycket leda för att kunna röra mig mer än nödvändigt, och även om jag mycket väl vet att jag så enkelt kan avsätta en ynklig halvtimme och cykla tre mil, ägnar jag denna åt att äta mer i takt med att tårarna från självhatet rinner. Allt jag tänker på samtidigt som jag pressar i mig skiten, är hur mycket smällar jag kommer få ta för detta, hur mycket arbete som kommer att vara förgäves, hur kläderna kommer spänna över den gigantiska röven och hur många människor jag kommer att äckla med detta och fungera som hånobjekt åt. Jag kan inte heller kräkas i och med hur tänderna redan ser ut (jag har från grunden små och tunna tänder), och vill inte riskera att ha frätt bort dessa och gå tandlös innan 25 fyllda. Helst vill jag behålla dem så lång tid som möjligt. Det enda som återstår är att ta till den Dulcolax som påminner om min högstadietid, samtidigt som jag vet att detta inte hjälper på något sätt (upptaget av näring i tunntarmen påverkas överhuvudtaget inte). Den enda funktion det fyller är att jag kan känna mig ren igen och få en nystart innan jag börjar om på samma sätt. Så mycket för att komma i min så eleganta garderob innan sommarslutet. Ha!

Det här får nog (läs; kommer tyvärr) sörjas med två handfulla småkakor.