Jag beslutar mig en gång för alla att röja upp bland all bråte, och en timme senare är det än bara två Kvantumkassar tommare, och golvet är fortfarande täckt av kläder, plastpåsar, papper och kartonger - nu mer än tidigare. Var är det egentligen mening att saker skall placeras? Merparten är sådant jag aldrig någonsin kommer att få användning för, men sparar "utifall att". Något sådant kommer aldrig, och jag fortsätter att samla. Spotlightsen i taket bländar mig och svetten rinner längs den flottiga, feta knölen känd som kropp. Jag har ingen koll på vad som hamnar var i garderoben vilket betyder att det blir till att riva ut samtliga plagg nästa gång det är dags för klädnad ändå. Jag har inte gått ned så mycket som ett hekto, däremot upp, och värre blir det i och med ilskan och komplexen som dominerar. Jag gick in med inställningen om att sommaren skulle komma att bli outhärdlig. Visst blev den det, men så här händelselös hade jag inte räknat med med tanke på att jag då hade någon slags kontakt utåt kvar. Nu har jag inte ens någon att ta ett glas på valfri krog med, vilket känns synnerligen bittert. Inte ens kan jag hålla mig vaken eller se till att stiga upp i tid till Lilla Huset på Prärien om helgmorgnarna. Höjdpunkten har kommit att bli att kedjeröka på altanen (då är jag inte ens en regelbundet rökande dam). Vad är detta? Hur kunde livet bli så här meningslöst? Det känns som att det torde räcka gott med att vara förbannad med ett anlete som mitt, men olyckorna kommer ju som känt sällan ensam utom då det kommer till en personligen; den största av dem alla, som fortsätter att släpa sig fram solo.