Jag har blivit allt mer fast besluten om att finslipa mitt ansikte (jag har lika stora problem med övriga kroppsdelar, men någon lyx skall vi inte dra till med, det är det som syns som räknas i en värld var korseletter aldrig går ur tiden), men jag drar mig ändå från att ta tag i saken på grund av rädsla och okunskap. Trots att riskerna är små, finns de där och skräckexempel kan skådas även i ens egen närhet. Resultatet kan bli lyckat, och kanske kan jag stå ut med att se på mig själv i spegeln utan att gå sönder, men jag kan också riskera att förlora den skinnbit till överläpp jag knappt har idag och inte kunna stänga munnen över huvud taget (redan i dagsläget bildas en tandavslöjande glipa p.g.a. dess korthet). Dessa känslor gör det inte mer lustfyllt att uppsöka läkare just på grund av den arroganta attityd som kan infinnas bland dessa. Dels har jag svårt att ta för mig och finner det hela vansinnigt genant vilket gör att min önskan inte kommer att framgå tydligt, varför jag heller aldrig skulle lägga mig under kniven hos en läkare jag inte litar på och som jag känner innehar ett visst förakt gentemot mig. Dels känner jag mig inte mogen för detta (eller något annat), utan bör flytta operationsplanerna längre fram i mitt liv (då jag lämnat staden för något nyare, var ingen vet hur ens tidigare liv eller läppar sett ut), vet var jag är på väg med det och kan se förändringarna klart framför mig. Till dess får jag leva i en spegellös tillvaro med självaktning lägre än Glocalnet. Fröjdefullt!

Jag vill inte vara orealistisk, varför jag endast sätter uppnåeliga mål (rättare sagt; sådant som borde vara uppnåeligt) men då det kommer till mig känns det som att allt ligger helt utanför min liga. Oavsett hur många timmar jag spenderar framför spegeln, slutar det alltid upp på samma vis; jag krackelerar, tvättar av masken och ger upp. Det spelar ingen roll om det gäller kosmetika, kläder, attityd eller hår. Ingenting passar. Ingenting vill sig. Ingenting gör mig.