Nu är kurserna för hösten ordnade. Det är inte mycket, men jag får aningen mer att stå i än föregående termin. Två känns skapligt att inleda (förutom att jag mår dåligt av att hamna i nya sällskap, även om man tänker att jag borde vara van vid det här laget efter att ha gått med sex olika klasser under gymnasietiden) och de resterande är sådana jag måste stå ut med för att uppnå bra teaterbetyg. Att gå från MVG till VG- är tungt (men jag börjar åtminstone inte yla om det på öppen gata som vissa andra så ogalant gör), men jag har bara mig själv och min upptrappade, okontrollerbara panikångest att skylla och det är jag fullt medveten om. "Självinsikten är det inget fel på", som det ofta sagts.

Mitt löfte till mig själv blir härmed att slappna av och lita på mig själv, att inte förvänta mig att allt skall gå som smort och vara så praktfullt och överlägset som det bara går utan tillåta mig att söka vidare, och framför allt; jag måste lära mig att ta det lugnt (coolt, chill och diverse andra nymoderna ord som just accepterats i SAOL); att andas. Det är avsaknaden av dessa egenskaper som stjälper. Mina spärrar är alldeles för stora och så länge jag oroar mig för att misslyckas, kommer jag att göra det just därför. Det är skönt att lärarna handlar professionellt och rättvist då jag blivit bra less på att känna mig som en annan klant. Jag menar, vad skulle det vara för benämning på en ung primadonna som jag? Mitt läppstift heter för bövelen Diva Red! Att allt detta sakta men säkert nu dammas av från mina breda axlar, känns så fantastiskt att jag blir alldeles gråtfärdig.

Det är i sådana stunder man känner - förutom avsky gentemot bortskämda valpar med alla förutsättningar, som kommer att växa upp felfritt i sin inskränkta drömvärld utan att behöva lyfta ett finger, men ändå inte gör annat än klagar på sina så kallade problem - att där verkligen existerar hjälp från det högre och att ens livsväg redan är banad långt innan man själv gjort sig medveten om annat än farthinderna. Jag borde varit död (angående TV-serien med samma namn; se den inte, det är endast slöseri med tid), men jag lever och bara det känns som ett under, precis som att min extrema dödslängtan övergått i extrem dödsångest är ett stort kliv framåt. Det betyder att jag önskar uträtta något under min livstid och att även om jag skulle gå hädan, kan jag vara stolt över att tillhöra den skara som trots allt hade en vision.

Nu skall jag bege mig till COOP för att köpa juice inför morgondagens drinkar (vi håller tummarna för att allt går vägen och att polisen låter oss inleda vårt firande) och äpplen, samt hämta ut mitt absolut sista postorderpaket för sommaren. Om det inte blir detta kommer jag utan tvekan att nacka mig själv.