Det märks att man inte har mycket till liv då samma sprättar förblir återkommande i ens drömmar. Det vore en sak om man hade med dessa att göra, men när man inte ens har det, är det något oroväckande, men så har jag ju den tendensen med; att klamra mig fast vid saker och inte släppa taget förrän något nytt, lika stort är på ingång. Självklart är det inte ofta som något stort är det då det enda på ingång grövre än mina lår blir mina måltider, om man nu ens kan kalla det där sporadiska vräkandet för det.

Jag blir alltid lika panikslagen då jag kommer på mig själv med att vara en "i morgon-människa" av idag. Jag trivs inte alls i positionen som uppskjutande sofflocksliggare, men kan inte minnas en gång då jag var något annat. Dagarna omvandlas till år ruskigt hastigt, och då de väl är förlorade finns ingenting att göra åt saken. Samtidigt har jag svårt att se exakt vad det är som inte kan skjutas på en dag eller sjutton. Vad är det som är så viktigt? Att jag skall till Kosmetik (här får jag då en tillbakablick till då Smedjan fortfarande var Domus, och tänker att det inte alls var så fruktansvärt länge sedan - "fem år bara") och införskaffa en ny läppenna då min nuvarande inte är längre än tre centimeter räknas inte. Så hur kommer man då egentligen framåt i tillvaron, när där inte finns viktigare saker att göra än så? Uppenbarligen har ju "en dag i taget" - vilket alltid omvandlas till "jag gör det i morgon" - inte givit en någonting, så det blir hädanefter till att lägga upp en ny strategi. Vilken?

Ett av målen är att arbeta inom film och ha ett enkelt arbete som inte kräver yrkesutbildning på sidan om. Att skådespelare går arbetslösa större delen av året är ingen nyhet, så enbart ett jobb är alltså inget alternativ. Jag tror att jag skulle passa ypperligt i en butik av något slag förutsatt att jag har råd att låta mig opereras så att jag får en möjlighet att stå i kassan utan att skrämma bort kunderna. Jag får göra det jag gillar bäst; synas, höras, inneha viss makt och se bortskämda svenskar göra av med pengar de inte förtjänar.
"God dag. Sicket ruskigt väder vi har idag. Det är så att hettan gör en livstrött. O, en sådan elegant jumper ni har. Jag ser då rakt att den inte kommer från vår lilla butik. Jag har en nästan likadan i svart, men jag har aldrig fått tillfälle att använda den. Jag kanske skall ha den i morgon och lägga upp håret till, för det lilla extra. Vad tror ni skulle passa? Nja, jag klär inte riktigt i vitt, men det är en trevlig färg, även om det nu sägs att det inte alls är en färg. Då skall vi se... Det blir... 698 kronor. Aj! Det tar i plånboken att shoppa. Det är en stor skam vad saker kostar idag. På min tid fick man en hel garderob för den summan, och det var inte på second hand. Ja, tack, tack, och adjö, då. Gud vare med er och här är era två kronor! Nästa! - Nämen, se god dag. Vilken stilig frisyr ni hade då! Ni råkar inte vara singel? Vad?! Sköta mitt jobb? Jag skämtar ju bara! Det är inte mitt fel att ni är sinnesslö! Vill ni inte prata? Nähä. Vad synd för er att det råder tystnadsförbud i denna kassa. Ack, ack. Nu har ni köat tio minuter för gäves. Nästa!"

Och ja, hade ett butiksbiträde talat så till mig hade även jag undvikit hennes kassa.