Så har jag gjort det igen; skjutit iväg en beställning på +1000 kronor (+2000 kronor om det inte varit för den rabatt på 600 kronor jag så vänligt tilldelades). Min inkomst klarar inte detta. Ändå kan jag inte stå emot begäret av fabriksnya plagg som kommer att användas en gång och därefter falla i glömska, om de över huvud taget packas upp ur sina påsar vill säga.

Det underliga är att hur mycket jag än köper, lyckas jag aldrig hitta några kläder bland all bråte. Jag tycker mig inte ha något användbart alls, och måhända är det så att jag inte har det heller, när det mesta jag köper är sådant som reas ut, bara för fyndandets skull. Det är inte så att jag passar i det jag införskaffat, jag kan tänka mig att mina grislika drag framhävs desto mer av dem, men det är sådant man i dessa svaga ögonblick så lätt glömmer.

Men för att glömma det dåliga i detta, är jag nöjd. Det enda som fattas mig är 1) framtida självdisciplin 2) chans att använda dem, och det är sådana jag nu skall se till att skaffa.

Och för att följa den klatschiga rubrikens fotspår, kvarstår synden jag inte kommer att bekänna. Jag kan inte hjälpa att jag känner så här - det finns ingen anledning i världen till att jag borde göra det då det enbart är dåligt för mig. Den självförnedring jag utsätter mig för måste väck liksom beroendet av den! Jag är ta mig tusan galen! Så galen att det blir rentav dråpligt, och dråplig är det ord som beskriver mig bäst. Jag börjar förstå varför folk skrattar åt mig. Jag är en vandrande sitcom som inte vill sluta producera och komma med fåniga, värdelösa inflikningar.